”Ett krig i Europa under pandemin kan ha förödande konsekvenser och alla vill hindra att ett nytt Balkan-krig blommar ut i Nagorno-Karabach”, skriver Ana Valdés och ger en bakgrund till striderna i området.
Nicolas Aznavour, son till den franske armeniske sångaren Charles Aznavour och till svenskan Ulla Torsell, skrev i dagarna ett öppet brev till den israeliske president Reuven Rivlin. I brevet, som publicerades i tidningen Haaretz, skriver Aznavour att Israel borde stoppa vapenförsäljningen till Azerbajdzjan som använder dem i kriget mot Armenien.
Det är ett känsligt brev av oerhört stor symbolisk betydelse. Aznavour fick en medalj från Israel som tack för allt hans familj gjorde under andra världskriget i Paris för att hjälpa förföljda judar som de gömde i sin egen lägenhet i Marais.
Många armenier som flydde pogromerna i Turkiet 1920 hamnade i Paris, andra i Australien, många i Latinamerika, USA och Kanada. I dag konfronteras det moderna Armenien av grannlandet Azerbajdzjan, som med turkiskt stöd vill återerövra området Nagorno-Karabach.
Nagorno-Karabach är i dag en oberoende republik som kallar sig själv Artsach, ett gammalt armeniskt namn. Under antiken var området en del av det armeniska riket men blev senare ockuperat av det ottomanska kejsardömet, 1918 garanterade Sovjetunionen Nagorno-Karabach till grannrepubliken Azerbajdzjan.
Strategisk betydelse
Det har alltid varit konflikter mellan det muslimska Azerbajdzjan och det kristna Armenien. Bägge länder åberopar Nagorno-Karabach som sitt område och mina serbiska vänner från Women in black säger att det påminner om Serbiens och Albaniens retorik om Kosovo. Förlusten av Kosovo gjorde de etniska serberna upprörda, de såg Kosovo som vaggan till deras rike, platsen där historien och myten möttes.
Nagorno-Karabach är av strategisk betydelse för både Armenien och Azerbajdzjan, och det var den armensktalande befolkningen som beslutade att bli självständiga från Azerbajdzjan och styra sig själva. Man kan undra varför de inte väljer att införlivas med Armenien eftersom de delar språket och kulturen. Men Armenien vägrar, de skulle fördömas internationellt och Azerbajdzjan skulle reagera militärt.
För att förstå konfliktens komplexa rötter måste man läsa vad den brittiske författaren William Dalrymple skriver i boken From the holy mountain. Han berättar hur det moderna Turkiet strävar efter hegemonin över regionerna som tidigare var en del av det gamla ottomanska riket. Turkiet har medvetet rensat bort minnet, både av arvet från Bysantinska riket och från Armenien. I boken åker Dalrymple till flera kloster och kyrkor som var knutna till välmående armeniska församlingar men som efter folkmordet 1920 blev ödsliga ruiner bebodda av några få åldrande munkar.
Folkmordet lever kvar som retorik och som spöke och många ser i Turkiets stöd till Azerbajdzjan ett försök att få dominera regionen och därifrån styra och söndra Kaukasien och Balkan.
Generalen Polad Gashimovs död vid gränsen fick azerier att gå ut på gator och demonstrera för kriget och mot Armenien. Fredsgrupper som Women in black demonstrerar i hela området och säger igen det som serbiska kvinnor sade under Balkankriget: ”Inte i vårt namn.”
Ingen trovärdighet
I Belgrad och Tel Aviv demonstrerar kvinnor som kräver att Israel och Serbien upphör med vapenförsäljningen till Azerbajdzjan. I Armenien växer också nationalistiska tendenser och hatpropaganda på bägge sidor. Ett krig i Europa under pandemin kan ha förödande konsekvenser och alla vill hindra att ett nytt Balkan-krig blommar ut i Nagorno-Karabach.
Unga azeriska män som är rädda att bli inkallade som soldater har gått ut och tagit avstånd från ett krig som de inte vill ha.
Ryssland och FN har erbjudit sig att medla men de har ingen trovärdighet, det är fortfarande många som kommer ihåg massakern av muslimska män i Srebrenica där holländska FN-soldater gav serberna möjlighet att utföra folkmordet.
Kvinnorna och barn, krigets första offer, lever i dag i bunkrar i Nagorno-Karabach utan mat och förnödenheter och hör hur klusterbomberna förstör deras hus och fält. I Armenien och Nagorno-Karabach betalar civila kriget med sina liv. Armenier i diasporan samlar pengar och det finns gott om frivilliga som är beredda att åka till Yerevan för att försvara Nagorno-Karabach från Azerbajdzjan.
