På vårdavdelningen där jag jobbar tog vi hand om en patient med tydliga covid-19-symptom. När jag påpekade det för mina överordnade togs det inte riktigt på allvar. Efter att patienten dött bekräftades att hen haft viruset och vi som tagit hand om den sjuke blev sjuka.

Jag var svårt sjuk under fyra veckor, höll mig i karantän men behövde inte läggas in. Så fort jag återhämtat mig gick jag tillbaka till jobbet och har nu arbetat i drygt två veckor. Min arbetsplats är ingen infektionsavdelning, men vi fortsätter ta hand om covid-19-smittade eftersom sjukhusavdelningar som har respiratorer tar emot patienter med fortsatt behov av vård efter trakeotomin, det kirurgiska ingreppet i luftstrupen.

På grund av intensiv exponering för viruset tärs jag av oro för återfall i sjukdomen, något som inte tycks vara uteslutet. Vi har sett sådana fall i Spanien och Italien och kanske drabbade det den sjuksköterska i Sverige som dog av corona, vars minne etsat sig fast hos oss som arbetar i vården.

Materialsnåla direktiv

Bortom påfrestningarna det innebär att ha hand om patienter med detta lömska virus, förstörs min sinnesro av den ständiga bristen på skyddsmaterial och ett sjukvårdssystem som utformar direktiv som tycks inte ta mycket hänsyn till undersköterskornas hälsa och liv.

Före påsk fick vi direktiv om att undersköterskor inte behöver skyddsmasker eller långärmade förkläden. Sådant ansågs helt enkelt ”onödigt” på en avdelning vars fokus inte är infektioner. Min närmaste chef var som tur är ansvarsfull och krävde att få material som villkor för att ta emot fler smittade patienter, då flera inom personalen insjuknat i covid-19 eftersom de inte haft skydd.

Trots att sjukhusledningen och Folkhälsomyndigheten hade andra kriterier sade chefen till oss undersköterskor att ”det är trots allt ni som är ständigt med patienterna, inte de”. Men alla avdelningar har inte modiga chefer som värnar om undersköterskor och vi var en avdelning som på ett tidigt stadium fick en patient med covid-19 varpå flera av oss insjuknade. Därför kunde vi stå på oss mot myndigheternas materialsnåla direktiv.

Tyvärr är oron över bristen på skyddsmaterial inte över än. Inför varje arbetsdag undrar jag om det kommer att finnas tillräcklig med skyddsutrustning eller inte, ifall jag tilldelas patienter smittade med covid-19. Dessutom är tillgången till den säkraste skyddsutrustningen FPP3, ransonerad.

FPP3 går främst till intensivvårdsavdelningarna. Även om avdelningen får några stycken är tillgången klassrelaterad. Det är bara läkarna som får använda dem automatiskt, trots att en läkare står två-tre meter från den smittade patienten, medan vårdbiträden tar hand om patienterna under längre tid.

Minnen och oro

En dag gjorde jag uppror och sade att om jag måste vara hos smittade patienter upp till 45 minuter, måste jag ha den säkrare skyddsmasken. Jag trotsade ”privilegiet” som under denna pandemi är förbehållet läkarna. De var tvungna att ge med sig och jag utsattes inte för några repressalier tack vare den förstående chefen.

Egentligen borde vi inte ens behöva tänka på att ansöka, argumentera och nästan tigga om skyddsutrustning, men så är det. Jag jämför med de skyddsutrustningar som sjukvårdspersonal i andra drabbade länder har på sig i tv-inslag, medan personalen här i Sverige går i kortärmade kläder.

Efter jobbet, åtta och en halv timmar eller mer ifall någon sjukskrivit sig, kommer jag inte hem till ett normalt familjeliv. Med mig har jag minnen av patienter som ber om luft för att kunna andas. Jag har varit med om att patienter dött under mina pass tidigare, men kommer aldrig att kunna glömma min första covid-19-patient. Trots att hen hade respirator bad hen om luft att andas, något som är så självklart när vi är friska.

Förutom minnena bär jag med mig en oro för att smitta familjen. Jag duschar innan jag lämnar jobbet, åker sedan kollektivtrafik och duschar igen när jag kommer hem och desinficerar allt jag vidrör, sover i eget rum och har under snart två månader hållit fysisk distans till medlemmarna i min familj. Jag vill inte föra med mig smittan till dem, vilket har hänt för en del av mina kollegor.

Överflödiga lyxtjänster

Allt detta skulle jag kunna stå ut med, om jag visste att det skulle ta slut snart och jag kunde se ljus vid tunnelns slut. Men när jag på väg hem från bussfönstret ser överfulla krogar och affärer, och köer vid systembolaget blir jag demoraliserad och tänker att vårt slit och våra uppoffringar är ingenting värda för samhället.

När jag kom till Sverige tyckte jag mig se att det svenska folket var solidariskt. Tyvärr ser jag just nu uttryck för en oerhörd egoism bland många. Jag syftar på att folk inte kan ”offra” sina krogbesök, sin shopping och sina fester medan vi som sköter om de som insjuknar lider.

Jag har hört att myndigheternas milda rekommendationer rättfärdigas med att man i Sverige inte vill inskränka på den svenska demokratimodellen. Så det är därför som dessa överflödiga lyxtjänster får fortgå nästan som vanligt och utan närmare hänsyn till pandemin. Men kan vi ens tala om demokrati när sådan undfallenhet har kostat över 2 500 människoliv?

De människor som bara fokuserar på sin egen njutning tycks leva i sin lilla bubbla och deras rättigheter mer värda än sjukvårdsarbetarnas rättigheter. Särskilt vi som kommer från länder där fattigdom råder vet att det inte är för att försörja sig och klara sin överlevnad som dessa människor är ute.

Stanna hemma

Vi vet att deras hem kan erbjuda alla möjliga bekvämligheter, de har tv, böcker, mat och annat att roa sig med hemma. Ändå väljer de egoistiskt att fortsätta leva som vanligt med uteliv och folkmängder, medan vi fortsätter gå på knäna för att ta hand om konsekvenserna och fortsätter att riskera våra liv. Jag förstår inte varför inte regeringen går ut med strängare direktiv än de gjort hittills. Är inte våra liv värda något?

Från patienter vi lyckats rädda får vi tackbrev och kallas för hjältar, men vi är inga hjältar utan vi är arbetare som tjänar folket och som råkade vara i frontlinjen nu. Vad vi egentligen skulle vilja är att jobba utan risk för våra liv, med material som skyddar oss. Vi skulle även vilja krama om våra kära utan panik för att vi kan smitta dem.

Jag hade till exempel önskat vara ute och demonstrera på första maj som den arbetare jag är och alltid har gjort. Men jag kommer att arbeta då och tänka på er alla som jag hoppas håller er hemma och inte belastar sjukvården mer genom ert oansvar. Snälla ni, stanna hemma, tänk att bland det hemskaste som finns är att dö under bedjan om att få luft.