”Av värdens i dag 26 miljoner klimatflyktingar är 20 miljoner kvinnor och barn. År 2050 förväntas 200 miljoner människor vara på flykt på grund av klimatförändringarna”, konstaterar Jytte Guteland (S) som en av flera förklaringar till att hon ser klimatomställningen som ett feministiskt projekt.
Förra decenniet slutade i både hopp och besvikelse när det gäller klimatutmaningen. När världens ledare förhandlade klimatåtaganden under FN:s klimattoppmöte COP25 i Madrid lyckades de inte komma överens. Samtidigt presenterade EU-kommissionen sin färdplan Green deal, som ska göra Europa till världens första klimatneutrala kontinent, som ser lovande ut.
Trots misslyckanden i förhandlingarna så finns det just nu ett momentum i klimatpolitiken som är starkare än på mycket länge. Det finns ett enormt tryck på oss politiker att reformera samhället i en hållbar riktning. Det finns även fler politiker som är beredda att ta det ledarskap som krävs.
Klimatpolitiken har ofta reducerats till att handla om en enskild symbolfråga som flygplatser, ett vägbygge eller bensinpris. Som om det fanns en mirakelmedicin med sikte på just en specifik sektor. Så enkelt är det naturligtvis inte. Vi behöver ställa om hela samhället så det blir hållbart.
Om vi tänker lite på saken så blir det snart uppenbart att klimatomställningen också är ett feministiskt projekt. Klimatkrisen och den globala upphettningen drabbar kvinnor hårdare eftersom kvinnor är trippelt diskriminerade i dagens utsläppsekonomi. Orsakerna är flera:
För det första. Kvinnor åtnjuter mindre av samhällets resurser. Normer om maskulinitet gör att män bidrar mer till klimatförändringarna. Det handlar om synsätt på vad som är manligt och kvinnligt. Mansdominerade sektorer i samhället har exempelvis oftare tillgång till tjänstebilar. Det finns tydliga exempel i svenska kommuner på hur det på ett klimatmässigt avgörande vis görs skillnad på verksamheter beroende på om de är mansdominerade eller kvinnodominerade.
För det andra. Kvinnor drabbas hårdare av den globala upphettningen. FN har visat att kvinnor och barns utsatthet för klimatkatastrofer (som blir vanligare vid klimatförändringar) är 14 gånger större än för män. Av de som lever i extrem fattigdom, 700 miljoner människor, är 66 procent kvinnor. Dessa lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Av värdens i dag 26 miljoner klimatflyktingar är 20 miljoner kvinnor och barn. År 2050 förväntas 200 miljoner människor vara på flykt på grund av klimatförändringarna.
För det tredje. Kvinnor som grupp agerar i dag mer klimatsmart än män som grupp. Givetvis finns det många män som också tar stort ansvar. Men statistiken visar att kvinnor äter mer vegetariskt och minskar mer på köttkonsumtionen än männen. Fler kvinnor åker kollektivt, odlar och jobbar med självförsörjning för att minska sin klimatpåverkan. Flera av dessa aktiviteter premieras inte av maskulina normer.
Den fossila ekonomin är stommen för all verksamhet i dag. Det finns ingen sektor eller del av samhället som är befriad. Därför är Parisavtalets krav om att alla ska bidra, alla länder, alla branscher, så fundamentala för att lyckas stoppa upphettningen vid 1,5 grader i enlighet med nämnda avtal. Med den målsättningen handlar klimatpolitiken givetvis inte om någon enskild reform, utan om ett samhällsbygge.
I dystra tider av bränder och utrotning är det viktigt att påminna om att det finns hopp. Vi kan klara det här. När vi lyckas med omställningen till en hållbar värld innebär det också en mer jämlik och jämställd värld. Därför är klimatomställningen ett feministiskt projekt.
