”Att leva i en kropp som till exempel kan bli gravid, eller att leva i en kropp som marginaliseras och ständigt är föremål för hot om olika typer av våld, påverkar ens sätt att existera i världen.” Anna Remmets recenserar Merleus mamma av Maria Törnqvist.
Feminismen har alltid brottats med kroppen. Många tongivande feminister, som Simone de Beauvoir, ville komma bort från kroppen eftersom hon ansåg att en av kvinnoförtryckets centrala delar är att kvinnor reduceras till kropp och fjättras vid den egna kroppsligheten medan män får vara själ och intellekt. Andra har hållit med om den gamla patriarkala föreställningen om att kvinnors biologiska funktioner gör dem väsensskilda från män även intellektuellt och psykologiskt, men har istället velat upphöja och bejaka detta ”kvinnliga”.
Det finns dock något av en tredje väg där kroppen beskrivs som en situation eller position. Kroppen, menar dessa feminister, är det vi upplever världen genom och det som avgör hur vi tolkas av andra och kan därför inte vara helt obetydlig. Men den är inte heller, som biologisterna hävdar, ett oföränderligt biologiskt faktum frikopplat från samhälle och kultur. Att leva i en kropp som till exempel kan bli gravid, eller att leva i en kropp som marginaliseras och ständigt är föremål för hot om olika typer av våld, påverkar ens sätt att existera i världen. Men detta behöver inte leda till ett statiskt tillstånd, utan kan tvärtom bli en grund för motstånd.
Någonstans kring dessa teoretiska konfliktytor rör sig sociologen och författaren Maria Törnqvists Merleaus mamma. Det en hybrid av essä, roman och självbiografi av den typ som har fått genomslag via bland andra författare som Chris Kraus och Maggie Nelson. Särskilt den senares bok Argonauterna har flera beröringspunkter med Merleaus mamma. Båda behandlar den av samhället konstruerade motsättningen mellan att vara en tänkande människa och att vara gravid och föda barn, något som uppfattas som det kanske mest renodlat kroppsliga tillståndet av alla.
En kunde ju annars tänka att diverse andra tillstånd är minst lika kroppsliga, men de flesta sjukdomar som finns har ju behandlats av manliga tänkare och därmed upphöjts till det abstrakta, existentiella och symboliska. Törnqvist försöker i sin bok förstå erfarenheten av graviditet och föräldraskap utifrån den med de Beauvoir och Sartre samtida franska filosofen Maurice Merleau-Pontys teorier om kroppen i världen. Denna tillmätte kroppen stor vikt, men snarare som ”situation” och i relation till omvärlden än som statiskt objekt.
Törnqvist som också är skolad i de klassiska feministiska tänkarna, kommer med många intressanta infall. Dock skulle hennes beskrivning av Merleau-Pontys språk som storslaget och pretentiöst och ”så anspråksfullt så att det både irriterar och lockar” lika gärna kunna användas om hennes egna beskrivningar av graviditet och moderskap, vilka ibland glider över i högstämd modersmystik. Eller upplever jag det så för att min egen feministiska skolning i så hög grad har gått ut på att betrakta bejakande av kropp och biologi som en fälla?
Hursomhelst önskar jag att Maria Törnqvist, trots blandformen mellan essä och autofiktiv roman hade fördjupat sig lite mer i både Merleau-Ponty och de feministiska tänkarna istället för att boken igenom upprepa vissa satser. Denna typ av hybridtext kan förvisso sväva lätt över teorier om det görs elegant, men den här texten får inte riktigt tag på något annat än en stor fascination dels över den franska filosofens tankar, dels över Moderskapet med stort M och Barnet med stort B.
Det är synd, för ämnet är högintressant. Särskilt i en pandemidrabbad, individfixerad och kapitalistisk tid som vår då vi mer än någonsin behöver omformulera det omsorgsarbete förknippat med moderskap som har exploaterats både av kapitalismen och patriarkatet, men som skulle kunna förvandlas till något radikalt och kollektivistiskt.
