I samband med Bokmässan i Göteborg får Helen Pankhurst för första gången se sin farmor suffragetten Sylvia Pankhursts nedtecknade tal från Sverigebesöket 1913. Talet övervakades och stenograferades av polis men felarkiverades och hittades först förra våren av arkivarien Karl-Magnus Johansson. Feministiskt perspektiv var med.
Det var frågan från en reporter, inför rösträttens 100-årsjubileum i Sverige, om vad som fanns i arkivet från Sylvia Pankhursts besök i Göteborg som fick Karl-Magnus Johansson att börja leta. Den kontroversiella suffragetten hade bjudits in till Göteborg av stridbara rösträttskämpen Frigga Carlberg och efter stor möda fann Johansson transkriberingen av Pankhursts tal, som på grund av polisövervakning stenograferades. De brittiska rösträttskämparna betraktades som terrorister, och bekämpningen av dem var den tidens makthavares förevändning för att införa repressiv lagstiftning och nya polisiära metoder.
Bokmässan bjöd tillsammans med Feministiskt perspektiv in författaren och feministen Helen Pankhurst till Göteborg i höstas, där hon deltog i flera samtal och även fick chansen att ta del av sin farmors utskrivna tal. Magnus Johansson berättar om förutsättningarna. Hur polisens egna stenografer inte kunde engelska, så uppdraget gick till en person från skrivmaskinsfirman Remington. Hur Frigga Carlberg, en av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts tolv grundare, inte fick bjuda in Pankhurst i föreningens namn, utan gjorde det personligen.
Evenemanget har kallats det mest radikala i den svenska rörträttsrörelsens historia. Hela Karl-Magnus Johanssons berättelse är med i Hundrade och en Göteborgskvinnor, en antologi med Lisbeth Larsson som redaktör och Landsarkivet i Göteborg som utgivare. En kortare version publicerades i Feministiskt perspektiv i samband med Bokmässan. Och i Landsarkivets entré pågår en utställning med utdrag ur boken. Allt för att göra historien tillgänglig för fler.
Sedan tidigare visste Helen Pankhurst att farmodern varit i Sverige, men inte några närmare detaljer. Hon tycker det är fascinerande att se originalet, som hon innan besöket hunnit ta del av i dess digitala version, och konstaterar att talet som Sylvia Pankhurst höll i Göteborg var väldigt kraftfullt. Tidigt i talet ifrågasätter hon dubbelmoralen kring det våld som användes av de brittiska suffragetterna. Helen Pankhurst läser högt ur dokumentet:
– Redan i andra stycket säger hon faktiskt att ”Folk kritiserar väldigt mycket metoderna för att uppnå rösträtten som brittiska kvinnor använder, men om de metoder vi använder skulle tillämpas av vilken civiliserad samling män som helst som strävade efter att bli fria, hade de betraktats som väldigt milda. Men det är klart, våra metoder eftersträvar alltid att skydda liv och lem, och är betydligt mildare än vad någon grupp av män, som likt oss insett att makthavarna inte skulle uppmärksamma sunt förnuft och argument och vägrar att gå med på en utfrågning. Ingen grupp av män, som sagt att vi har rätt och känner att vi behöver slåss för vår sak, har någonsin använt metoder som våra. Men många vägrar att tro på det, de säger att ni kvinnor slåss förvisso för rätten att rösta, ni är beredda att offra er själva, men ni skadar andra genom att göra det. De säger; vi förväntar oss inga former av våld, inget tvång av kvinnor utöver argumentering med ord. Vi förväntar oss att kvinnor bara ska argumentera och övertyga och göra saken rättvisa”.
Helen Pankhurst noterar också med intresse datumet för talet, den 1 oktober 1913, då det redan förekommit en del våld från suffragetternas sida och farmodern likväl ännu är medlem i Women’s social and political union (WSPU), men snart kommer att uteslutas.
– Åsiktsskillnaderna finns redan där och handlar om hur långt militansen ska få gå. Det är fascinerande att se också hur relevant allt hon säger är, när det gäller ojämlika löner, fattiga kvinnor kontra fattiga män. Många aspekter är giltiga än i dag. Jag älskar hur hon ger väldigt konkreta exempel: ”Igår mötte jag någon…” eller ”på en av tvätteriarbetarnas strejker”.
Talet är väldigt långt, en och en halv timme. Mot slutet ger Remingtons utsände upp stenografin och sammanfattar i stället vad Sylvia Pankhurst säger.
– Frågan är om han är utmattad i det läget eller om det beror på något annat, för vad är det som han inte delar med sig av? Det är rätt så grafiskt, säger Helen Pankhurst och läser upp sammanfattningen:
”Resten av talet återger metoderna som kvinnoligan tagit i bruk för att få regeringen att erkänna deras krav. Hon gav en grafisk beskrivning av kvinnornas lidande i fängelse, martyrer för saken, som hon uttryckte det, hur de genomgick svält eller hungerstrejker och metoderna som användes av fängelseläkarna för att tvinga ner maten i deras magar, genom att injicera den genom näsborrarna etcetera. Om de inte kunde tvångsmata dem genom näsborrarna tvångsöppnade de offrets mun med ståltänger – ibland, om de gjorde motstånd, tills tandköttet blödde. Hon hade själv genomgått en hungerstrejk, hölls i fängelse sex dagar och sedan släppts. Även om hon fortfarande var så svag att hon inte kunde stå var hon djärv nog att tala inför ett stort möte två dagar efter frisläppandet och var tvungen att göra det sittandes.”
– Så en del av verkligheten och inverkan av vad som pågick kommer fram här, inte bara erfarenheter av vad andra berättade, utan också vad hon själv gjorde, säger Helen Pankhurst, och konstaterar att stenografen, på det sätt han uttrycker sig, verkar ha blivit berörd av talet.
I boken Deeds not words, vilket var hennes farmors mor, ledande suffragetten Emmeline Pankhursts slagord, reflekterar hon över vad suffragetternas kamp har att säga dagens feminismer.
Magnus Johansson och Helen Pankhurst i Landsarkivets utställning om Göteborgskvinnor.
Helen Pankhurs bläddrar i läggen.
Maskinskriven transkribering av stenograferingen som Göteborgspolisen beställde av skrivmaskinsfirman Remington.
Helen Pankhurst imponeras av arkivarien Magnus Johanssons dektektivarbete, som ledde till att farmoderns felarkiverade tal kom till rätta.
Bilder: Anna-Lena Lundqvist
