Kulla-Gullaböckerna är lite för okända och huvudpersonen lite för präktig jämfört med jämnåriga Pippi Långstrump för att ha blivit lika omhuldad. Det konstaterar Anna Remmets som ändå hittar komplicerande drag i serien, vars första tre delar utkommit på nytt i vår, och undrar om de trots allt kan få en renässans.
I år, 2020, fyller två litterära flickgestalter 75 år. Den ena är den rödhåriga med flätor och den andra den guldlockiga och betydligt mindre kända (men ändå mycket välkända) Kulla-Gulla. Böckerna om den sistnämnda skrevs av författaren Martha Sandwall-Bergström (1913-2000), gavs ut mellan 1945 och 1968 (med några ”spin-offs” 1972-1987) och handlar om den lilla föräldralösa flickan Gulla (egentligen Gunilla) som efter att ha vandrat runt som gratis barnarbetskraft i olika fattiga stugor, däribland Kullatorpet från vilket hon får sitt smeknamn, på sant sagomanér får veta att hon i själva verket är barnbarn till patronen på orten.
Själv växte Sandwall-Bergström varken upp i ett torp eller på ett gods, utan befann sig någonstans mittemellan under barndomen i Småland, med en far som var predikant och en mor som var sjuksköterska. Hon utbildade sig på bland annat folkhögskolan Fogelstad, och började skriva det som skulle komma att bli de fjorton (!) böckerna om Kulla-Gulla som bidrag till en tävling som Bonniers förlag hade utlyst.
De två jubilarerna är åtminstone vid första anblick minst sagt olika. Där Pippi Långstrump är uppkäftig och grandios är Gulla ödmjuk och väluppfostrad. Hon är alltid god och mild, vänder ständigt andra kinden till och handlar alltid rätt även mot de som behandlar henne illa (och i ett fall faktiskt försöker döda henne). I Wikipedia-artikeln om Sandwall-Bergström står att läsa att till och med den samtid som förfasade sig över Pippi fann Gulla alltför helgonlik.
Präktig artefakt
Det är med andra ord lätt att se varför Pippi har haft lättare att följa med in i vår tid. Hon är, liksom för övrigt en annan, ännu tidigare rödhårig ”kollega”, Anne på Grönkulla, med sin excentricitet och sina verbala förmågor på många sätt en mycket mer modern karaktär. Att denna modernitet, eller moderna potential, finns tycks i sin tur ha lett till ett behov av att ständigt förhandla och omförhandla med Pippis personlighet och med de element som ändå skaver mot vår tid. Liksom Pippi själv tog krumelurpiller för att inte behöva bli stor, verkar en del nutida läsare till varje pris vilja att hon ska förbli en progressiv gestalt oavsett hur många år som går och oavsett att vissa inslag med sina 75 år på nacken faktiskt kan ha stelnat ohjälpligt.
I kontrast mot detta tycks Gulla ha konserverats som en präktig artefakt från en präktig tid. Hon nämns inte som feministisk förebild när kändisar eller politiker ska ta till en ofarlig sådan som går hem i folkhemmet.
Fast varför inte egentligen? När en läser böckerna framgår det snart att Gulla när hon är tolv år i stort sett arbetar som en fullvuxen man samtidigt som hon axlar föräldrarollen till fem barn på det fattiga torpet hon kommit till. Orealistiskt? Ja kanske, även om barn som arbetskraft och extraföräldrar i sig inte var något ovanligt. Gulla har hursomhelst inte någon övernaturlig styrka à la Pippi, utan har vid tolv års ålder helt enkelt lärt sig att arbeta i en takt och bära bördor på ett sätt som hennes lilla kropp klarar. Och det är som alla vet betydligt mindre riskabelt att lägga sig till med en excentrisk personlighet när man har en kappsäck full med pengar än om man som Gulla lever på andras barmhärtighet. Ändå står Gulla konsekvent upp för de som är ännu svagare än hon, trots att hon är så beroende av vuxnas mycket begränsade välvilja.
Sagolika drag
När hon så i slutet av tredje boken, där Bonnier Carlsen åtminstone för denna gång sätter punkt för sin nyutgivning, äntligen får flytta hem till sin morfar patronen skulle det ha kunnat vara ett riktigt sagoslut. Men istället fortsätter hon i de följande böckerna att kämpa mot de sociala orättvisorna som blir allt tydligare för henne när hon ser dem från sin nya utsikt som herrgårdsfröken. Och visst har hon betydligt större handlingsutrymme nu, men hon är fortfarande helt materiellt beroende av sin morfar. Detta är något han också påpekar i en av de sista böckerna när Gulla vill gifta sig med en man ”av folket” mot hans önskan. Allt som är hennes kan han ta ifrån henne, han äger henne i princip, säger den gamle mannen varpå Gulla svarar att han inte äger hennes tankar, önskningar och ideal. Om inte detta kan kallas åtminstone protofeministiskt så vet jag inte vad.
De senare böckerna är också mer realistiska och klassmedvetna än de tre första, som även fast de innehåller element av brutal socialrealism i skildringen av det fattiga torparlivet har flera drag av saga. Förutom den osannolika slumpen att Gulla placeras på ett torp på sin morfar patronens ägor efter att som spädbarn räddats efter det skeppsbrott där hennes föräldrar omkom, finns där figurer som den trollgubbeliknande Dal-Pelle som dyker upp varje gång Gulla är i nöd och som tycks vara i besittning av något slags sjätte sinne. Där finns också patrons illvilliga släkting Regina som är en klassisk onda-styvmodern-gestalt.
Men dessa drag fasas sedan ut för att ersättas med mer realism och framförallt mer klassmedvetenhet. Sandwall-Bergströms Askungen får sin prinsesskrona men inser snabbt att hennes liv på ”slottet” förutsätter förtryck av andra. När den fattiga pojken Mats, som avslöjats med stjäla ägg från gården för att ge till sin sjuka mor, konfronteras av patron (som inte är främmande inför att utdela kroppslig bestraffning) men istället för att visa underdånig ånger spottar denna i ansiktet och säger att patron är lika mycket tjuv som han, ekar det av Internationalens stycke om att folket blott begär sin rätt när de tar tillbaka det som de rika tillskansat sig med proletärens arbetskraft.
Envis reformist
Det är alltid vanskligt och leder ofta fel att jämföra förtryck av vita arbetare med rasistiskt förtryck, men det är också alltför lätt att luta sig tillbaka i tron att godtycklig kroppsbestraffning och i det närmaste total rättslöshet hör till det förflutna. När jag läste Kulla-Gullaböckerna samtidigt som Black lives matter-protesterna tog fart blev jag akut påmind om hur människor 2020 fortfarande kan jagas som villebråd och utsättas för dödligt våld på grund av anklagelser om mindre förseelser.
På Gullas tid var det helt i sin ordning att en patron utdelade slag och straff som han fann lämpligt. I dag ser vi oss som mer civiliserade och känner oss trygga med att ha tagit denna rätt från brukspatroner och förlagt den hos staten, och hos de privata aktörer som tillhandahåller ordningsvakter med långtgående befogenheter att använda fysiskt våld. Den ständigt pågående våldsutövningen mot vissa kroppar, som är vardag för en del men som har blixtbelysts för andra mer privilegierade av den senaste tidens händelser, visar dock hur bedräglig och begränsad denna trygghet är.
I ljuset av detta, och det brutala klassamhälle som beskrivs i Sandvall-Bergströmse romaner, är det onekligen lätt att bli irriterad på Gullas envisa reformism. Trots sin starka känsla för orättvisor och sitt mod att stå upp för de mest utsatta, vill hon nämligen alltid gå försiktigt och diplomatiskt fram. Hon lirkar med sin morfar och försöker tala till de överordnades empati och moral. Arbeterskan Viktorias revolutionära glöd beskrivs visserligen i beundrande ordalag, men framstår också som avskräckande då hon förlorar sin son i en olycka (under hovarna på en herremans häst) eftersom hon lärt denna att vara lika konfrontativ och kompromisslös som hon själv.
Krass allegori
När serien slutar gör den det i sann reformistisk anda: Gulla ska tillsammans med sin älskade Tomas, som är av enkelt ursprung men bildad, ta över godset och driva det på ett ”rättvist” sätt. Förändring utan omstörtning med andra ord. Föga överraskande finns också ett beskt och unket smolk i den progressiva bägaren i form rasism. När mer dyrbara saker än ägg börjar försvinna från herrgården i boken Kulla-Gulla misstänks givetvis Mats igen. Det visar sig dock att det inte är den i grunden hederliga arbetaren Mats, utan en grupp resande (i boken benämnda ”t*ttare”) som i maskopi med gårdens rättare, vilken delar deras ”mörka” drag som är de skyldiga.
En skulle kunna läsa detta som en krass allegori över framväxten av det nationalistiskt formulerade svenska folkhemmet, där den ”svenska” (läs vita) arbetaren på nåder inkluderas men där någon annan måste stötas ut. I denna ”reformerade” värld kan arbetare och patroner leva tillsammans, medan de dubbelt marginaliserade inte är välkomna. En sådan lösning på konflikten är ju också betydligt mindre hotfull för den rådande ordningen än om arbetare och andra marginaliserade grupper skulle gå samman mot världens patroner, gamla som nya, vilket vi ju också ser i de nutida fascistiska partiernas retorik.
Det finns även en ambivalens i texten avseende om det är av omständigheterna påtvingad ödmjukhet eller ”bra blod” som gör Gulla till en så mycket ädlare person än alla andra som kommer ur lika knappa omständigheter. Den våldsamma aversion Regina, som själv beskrivs som mörkhårig, känner inför den nya konkurrenten om arvet förstärks ytterligare av hennes avundsjuka på Gullas vackra, ljusa uppenbarelse och de blonda lockar som omnämns så ofta att de nästan är en karaktär i egen rätt.
Kolonial blick
Vad ”vi” ska ”göra” med dessa drag hos äldre verk som av tradition omhuldas och kanske till och med betraktas som progressiva är en återkommande fråga, vilket vi inte minst har sett i fallet Pippi. Det borde dock inte vara särskilt kontroversiellt att säga att oavsett de litterära kvaliteter som gör att vi återvänder till vissa verk hur många år de än har på nacken, så förlorar vissa aspekter den progressivitet de en gång kanske haft och somligt tankegods börjar kännas reaktionärt och sunkigt.
Å ena sidan finns det absolut en tendens i samtidsdebatten att inte kunna eller vilja skilja det estetiska från ideologiska element och författarbiografier. Men å andra sidan finns det en lika politiserande tendens att till varje pris hålla kvar vissa verk och gestalter i de idétraditioner de kommit att förknippas med. Vi ser det när vissa nödvändigtvis vill fortsätta skriva in Kerstin Thorvall i en feministisk tradition i egenskap av skildrare av erfarenheter som ”alla” kvinnor kan känna igen sig i, utan att fundera på om svarta kvinnor ”känner igen” sig i böckernas rasistiska skildringar av sexuella möten med svarta män, vilka huvudpersonen träffar på sina sexresor. Vi ser det även i ivern att konstruera Pippi Långstrump som en radikal gestalt lika hemma i vår tid som i sin egen, trots att även de berättelserna med eller utan rasistiskt språkbruk visar upp en ganska kolonial blick på omvärlden där Kina, Egypten och ”Söderhavet” tjänar som skattkistor ur vilka man hämtar hem såväl föremål som fantastiska anekdoter.
Vad gäller Kulla-Gullaböckerna så är de som sagt lite för okända för att omhuldas med samma iver, men det ska bli intressant att se om de får en renässans och om samma tendens att göra Gulla till någon som ”fortsätter att inspirera” ett konstruerat ”oss” framträder. Det ska också bli intressant att se hur förlaget hanterar en eventuell nyutgivning av senare böcker. Ett förord (något som faktiskt, i motsats till vad en del högerdebattörer tycks tro, inte är synonymt med ett bokbål) som berörde resandefolkets och romernas situation i Sverige skulle till exempel vara välkommet.
