Av alla landslag på jordklotet håller jag hårdast på svenska damlandslaget i fotboll. Det går till och med före Finland i hockey. Jo, jag hejar på finnarna i hockey, både damernas och herrarnas lag. Ett utslag av, tror jag, faktumet att min morsa en gång på 50-talet kom från grannlandet i öster till Sverige, och att ha en förälder från det landet ansågs som lite B när jag växte upp. Fanns en sorts överlägsen känsla i Sverige gentemot Finland, som rann ner över oss som hade finsk anknytning.

Möjligtvis spelar den sortens underdogkänsla även in för mitt omätliga stöd för svenska damlandslaget i fotboll. För den som har mött känslan av styvmoderlig behandling känner igen den varje gång den dyker upp. Och på skilda vis har jag genom åren sett under- och nedvärderingen av tjejer och kvinnor som spelar fotboll.

Också i min roll som journalist. Minns fortfarande mycket starkt ett möte i 80-talets början på en liten lokalredaktion på gränsen mellan Småland och Halland då vi var samlade för att diskutera den lokala sportbevakningen. Med på mötet var bland annat tidningens sportchef.

En av oss lokalreportrar, med särskilt intresse för idrott, framförde åsikten att vi borde börja bevaka damfotbollen. Varpå sportchefen undrade: Varför det? Jo, sade reportern, för att de spelar och att de spelar inom vårt spridningsområde. Men, sade sportchefen, varför skall vi bevaka det? Sämsta herrlaget i division sju slår ju utan vidare bästa damlaget. Men, sade då reportern, de spelar nu inte mot varandra, herrar och damer, utan damlag spelar mot damlag. Och de spelar faktiskt, här i vårt spridningsområde, där vi ju bevakar allting. Så varför inte damfotbollen?

Efter en längre tids debatt sade så sportchefen, högst motvilligt, att vi väl kunde få skriva några rader också om tjejerna som spelade boll.

Flickors bollintresse negligerades

I början av 90-talet gick min yngsta dotter på det som då kallades dagis i Halmstad. Att ha fotboll som en aktivitet på gräsmattan vid ett dagis var överhuvudtaget ingen given sak, allra minst för tjejerna. Men det slumpade sig så att föreståndaren för dagiset tyckte att det skulle spelas fotboll på just det här dagiset. Hon satt för övrigt i Svenska fotbollförbundets styrelse, och värnade i det sammanhanget särskilt om damfotbollen. Hon kom sedan genom åren att bli en sorts mentor för min efter hand allt mer aktiva fotbollsspelande dotter.

Vår familj flyttade till Stockholm i mitten av 90-talet. Min dotter ville fortsätta att spela boll, men var skulle hon spela, i vilket lag? Det visade sig att det fanns utomordentligt få flicklag i Stockholms innerstad. Närmaste klubben vid Norrtull, där vi bodde, hade flera pojklag, men inget enda flicklag.

En förälder i min dotters klass hade också en fotbollsspelande dotter. Det visade sig finnas ännu fler bollintresserade tjejer i klassen. Klart att vi måste se till att de får spela i något lag, de som vill spela, tyckte föräldern. Han lyckades leta upp en insomnad klubb, Stockholms IF, som var helt utan verksamhet sedan åtskilliga år. Ordnade det så att ett flicklag kunde starta i den gamla klubbens namn.

Sedan drog verksamheten igång. Laget började träna, turligt nog fanns det en plan att använda i mån av utrymme bredvid flickornas skola. Regelbundna träningspass med sedvanliga övningar runt plastkoner, ruscher fram och tillbaka över planen, dribblings- och passningsövningar och så vidare. Så småningom anmälde Stockholms IF sitt enda existerande lag, Flickor födda 89, till S:t Erikscupen. Vilket, för den som inte känner till det, är en verksamhet med seriesystem för ungdomslag, tjejer och killar, i Stockholmsområdet.

Med i toppstriden

Framsynt nog hade Stockholms fotbollsförbund i samarbete med Expressen börjat lyfta fram tjejfotbollen mer, och det började finnas allt fler flicklag. Dock nästan uteslutande från Stockholms ytterområden. Nästan inga alls alltså från innerstaden, vilket också gällde pojkfotbollen.

En av förklaringarna låg i att det innanför tullarna, som det kallas, fanns så otroligt få möjliga platser att spela fotboll på. Den så kallade förtätningen av staden hade medfört att tillgängliga gräs- och grusplättar för idrott blivit allt färre. Stockholms IF hittade dock en del lediga tider för träning och även matcher på Östermalms IP:s grusplaner. Emellertid var det, som ofta nämns, så att tiderna långt ifrån alltid var de bästa, de gick merendels till pojklagen.

För att nu göra en längre historia kortare kom Stockholms IF:s F 89:or att bli mer lyckosamma i seriespelet än vad nog någon kunnat ana i förväg. Laget var med i toppstriden i de olika tabellerna genom åren som följde. Kärnan i laget var flickorna från en klass, men efter hand tillkom bland andra några tjejer boende utanför stan som kom inresande till träningarna.

Det blev mycket roliga år för alla inblandade, såväl spelare som föräldrar, går det att påstå. Själv kom jag under några år att skjutsa tjejerna runtom i Stockholmsområdet till seriematcher, fotbollscuper och särskilda träningsläger. Djurgården hade till exempel börjat arrangera läger med deltagande ledare från klubbens damer och herrar som spelade på elitnivå. Det betydde mycket för våra tjejer att möta äldre som valt att satsa på fotboll. Och lägren var ambitiösa och lärorika.

Försuttna framtidsutsikter

I början av 2000-talet flyttade vår familj tillbaka till Halmstad och min dotter fortsatte att spela, då i lokala klubbar som Astrio, vilken bakåt i tiden legat i allsvenskan. Problemet var bara att tillgången på spelare i klubbens olika lag var begränsad. Min dotter fick spela i olika lag samtidigt, inte så sällan i lag med väsentligt äldre spelare. Utvecklande, javisst, men det blev som att hon spelade och tränade tills hon storknade. Blev för mycket fotboll helt enkelt.

Slutligen avbröt hon sitt spelande nånstans i 15-årsåldern. Något som hon för övrigt delar med många tjejer, det att sluta i tidiga tonåren. Orsakerna till det är många, men det ligger ett strukturellt problem i botten, tror jag. Som har att göra med vilka utsikter en fotbollsspelande tjej i 15-årsåldern har, alltså i vilken utsträckning är det möjligt att se en framtid i fotbollen. I vilken mån går det att tänka sig att göra intresset till något mera än en tidskrävande hobby på fritiden. Att tänka tanken att till exempel kunna leva på det, ja, det finns det inte särskilt stora incitament för, för bollspelande tjejer. Så är det fortfarande.

Men det hade blivit ett tiotal år för min dotter med fotbollen i fokus. Som hade givit henne insikten om att hon kunde bli riktigt bra på något och hon fick för livet fina idoler och föredömen i svenska landslaget, som Hanna Ljungberg och Victoria Svensson. Vilka samtidigt steg in i mitt liv, intressanta att följa och att heja på.

Detta mitt intresse för damfotboll har sedan följt mig. Det är jag glad över. För genom fotbollen har jag inte bara fått högtidsstunder med grandiosa framgångar och föralldel en del smått hemska nederlag att bevittna, utan också en ökad förståelse för det med kvinnokampen och motståndet mot den. Har så tydligt genom fotbollen kunnat se förminskandet av kvinnors engagemang och insatser, trots stora ansträngningar för att få utrymme. Har stundvis sett oförståelsen för detta, också direkt nedlåtande attityder när kvinnor söker sig till tidigare helt mansdominerade världar. Som fotbollen är ett exempel på.

Skriande orättvisor

Hela tiden finns ett strängt krav på att bevisa sin rätt att få existera, att få finnas till. Nästan alltid har där funnits en lång rad invändningar, som om det alltid har varit och är något fel med damfotbollen. Ja, ungefär som när sportchefen i början av 80-talet på den tidning jag då arbetade på ifrågasatte själva förekomsten av den. Som om kvinnor som spelade fotboll inte fanns, därför skulle den osynliggöras, inte bli sedd medialt. Trots att den bevisligen fanns.

Alltjämt år 2019 gäller att kvinnornas fotboll ses över axeln på en hel del håll. Som om det inte är riktigt på riktigt. Jag kan tycka att det är hög tid att lämna den primitiva diskussionen om ifall damfotbollen har ett berättigande. Jamen, det har vi väl gjort, hör jag invändare. Nä, riktigt så är det inte. Fortfarande råder skriande orättvisor mellan kvinnliga och manliga spelare vad gäller ersättningar; anslagen från olika förbund skiljer sig väsentligt åt vad gäller dam- och herrlag; framför allt måste damspelarna än i dag ständigt framhålla sin existens, slåss för det som borde vara självklara rättigheter.

Och den som inte tror att det finns kritiker kan förslagsvis följa diskussionerna på sociala medier. Där syns tydligt hur somliga stockkonservativa röster ännu gör sig gällande. Dessbättre, nu i minskande grad. Men de finns. Dessutom: när ett damlandslag, för att ta ett exempel, inte lyckas tillräckligt bra, kommer ifrågasättandet av berättigandet, och så backar saker och ting gärna ett antal steg. Den position som troddes vara uppnådd går lätt förlorad och det är bara att börja rulla stenen uppåt igen, från en lägre platå än tidigare. Backlashen lurar hela tiden runt hörnet.

Politisk självklarhet

Det som stör mig mest är troligen det jag nämnde ovan, det om att damfotboll inte skulle vara riktigt på riktigt. Jag blir irriterad, förbannad, när jag hör detta. Skälet till min irritation och ilska bottnar i en personlig erfarenhet. Av att på nära håll ha följt en liten flicka som började spela fotboll för nu ungefär 25 år sedan. Jag vet, att den tjejen tog fotbollen på största allvar och satsade precis så mycket som en människa kan satsa på något.

Precis samma har så många andra tjejer gjort, och precis samma görs nu varenda dag, och så kommer det att göras i framtiden. Vad än kritiker än må tycka och tänka. För, som jag ofta tänker, det här är bara början. Nånstans där längre fram, förhoppningsvis snart, kommer det att se helt annorlunda ut. Den dagen då damfotbollen är en självklarhet, inte längre behöver förklara sig.

TV4:s Olof Lundh sade för en tid sedan i en intervju att damfotboll är så mycket politik. Blev inte riktigt klar över om han tyckte att det var bra eller dåligt. Hursomhelst, så har han rätt. Damfotboll är politik. För hur den behandlas är en av mätarna på hur jämställdheten fungerar, på hur den positiva särbehandlingen av män råder och på hur den negativa särbehandlingen av kvinnor fortsätter.

Det är ännu lång väg till rättvisa, såväl inom fotbollen som i allt det andra. Men jag gläds över den relativt stora uppmärksamhet fotbolls-VM fick, trots allt. Liksom över framgångarna i EM-kvalet. En bit på väg är det. Uppryms av varje bra passning, superräddning, vackert mål jag får ta del av. Och oavsett om de tänker så eller inte, så bidrar spelarna till en feministisk progression. Jag blir stolt över framgångarna för Caroline Seger & Co. Laget i mitt hjärta.

Nyligen träffade jag dotterns och hennes frus lilla dotter. Vad jag kom med som present? Jo, en fotboll!