”Vi har all möjlighet att skapa ett värdigt mottagande. Men istället väljer vi att bygga upp läger i avskräckande syfte”, skriver Malin Björk (V) efter besök på Kanarieöarna och Lesbos.
Allt fler människor på flykt kommer till Kanarieöarna via Atlanten. Hundratals har också dött på vägen. Tillsammans med några kollegor från EU-parlamentets vänstergrupp åkte jag dit för att med egna ögon se hur mottagandet av dessa människor fungerar, och i förlängningen för att se hur EU:s flyktingpolitik fungerar – eller snarare inte fungerar.
Efter ett par dagar på plats och efter att ha pratat med flyktingar, journalister, jurister och myndighetspersoner kan jag konstatera att dessa personer som just satsat alla sina besparingar och riskerat sina liv under en skakig båtfärd, behandlas mer som kriminella eller potentiellt kriminella, än som människor som är i desperat behov av trygghet, mat och en inkomst. Och det är ungefär efter den premissen som EU:s flyktingpolitik utformas. Det ska vara svårt att ta sig hit och har du väl kommit hit ska det vara svårt att stanna.
De som i skraltiga båtar når Kanarieöarna möts av människor klädda i vad som ser ut som rymddräkter som testar dem för corona. Därefter tas deras tillhörigheter ifrån dem (som en coronaåtgärd, får vi höra). På plats finns bara Röda korset, poliser och personal från EU:s gränspolismyndighet Frontex. Ingen från någon spansk eller europeisk migrationsmyndighet.
När vi pratar med företrädare från Frontex använder de militära termer och framhäver att de är på plats för att förhindra ”gränsöverskridande brottslighet”. Som om att fly i en skraltig båt för att hitta arbete i Europa är ett brott. Till och med företrädare från Röda korset ägnar sig åt att ”samla in data” snarare än att förse flyktingarna med medmänskligt stöd och hjälp.
Efter en första kontroll transporteras flyktingarna det fängelseliknande läger som byggts upp på ön. Lägret får vi inte besöka. Sedan flyttas de till tomma hotell för att sitta i fjorton dagars coronakarantän. Vad som händer efter det fick varken vi eller flyktingarna reda på.
Av de människor på flykt som vi mötte var en stor majoritet yngre killar från Marocko. De var redan fattiga innan coronapandemin, men med rådande restriktioner har det blivit omöjligt för många att få någon inkomst alls. När jag frågade några av dem vad som fick dem att betala dyrt för att sätta sig i en livsfarlig båt över den vågiga Atlanten tittade de på mig som för att säga: ”Jamen vad tror du? Förstår du inte hur svår situationen är för oss?”
En kille berättar hur han gått ner sjutton kilo under den skräckfyllda färden från sin hemstad till Europa. Eller som en man i spanska El Pais formulerar det: ”Vi är inte rädda för att dö. Det vi är rädda för är att bli ännu fattigare.”
För några månader sedan besökte jag det nya, undermåliga och taggtrådsomringade flyktingläger som hastigt byggts upp efter det nedbrunna lägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Efter branden sa många högt uppsatta personer inom EU, däribland vår svenska kommissionär Ylva Johansson, att det inte ska bli några fler Morialäger, ”no more Morias”. Men det tog alltså bara någon vecka efter branden innan ett nytt läger var på plats. Och nu ser vi nya läger på Kanarieöarna. Det är ovärdigt – för människor på flykt och för Europa som kontinent.
Vi har all möjlighet att skapa ett värdigt mottagande. Men istället väljer vi att bygga upp läger i avskräckande syfte. EU:s nya flyktingpolitik, med förslag om snabbkontroller vid gränsen, kommer att förstärka snarare än att avveckla den utvecklingen. Det är helt fel väg att gå. Vi får inte låta EU:s öar nära de yttre gränserna förvandlas till permanenta utomhusfängelser. Vi kan bättre än så här.
