”Ambitionen och syftet med denna bok, som har fått ett mycket gott mottagande av både kritiker och publik, kan inte vara mer ädelt”, skriver Marit Strandberg som har läst romanen om Lisa och Lilly av Mian Lodalen.
Det är bara hundra år sedan som fri sexualitet inte var ett uns accepterat. I dag har vi i Sverige kommit ganska långt, men fortfarande är hbtq -personer överrepresenterade när det gäller självmord i världen och så även i Sverige.
Lisa och Lillys berättelse har också tills nu varit dold på grund av rädsla för det som går utanför normen. Den staty som står på Mosebacke kallad Systrarna föreställande Lisa och Lilly finns där framför allt för det sorgliga i att två unga kvinnor, sammanbundna och med stenar i sina fickor dränker sig.
Den verkliga relationen mellan dem och bakgrunden har mörkats under alla dessa år. Hela orsaken till de tragiska självmorden är det Mian Lodalen, krönikör, debattör och författare till böcker som Smulklubben, Trekant, Dårens dotter och Tiger – utsedd till Årets bok på QX-galan 2011, som vaskat fram och satt på pränt.
Bakom romanen ligger ett gediget och också ett mycket spännande förarbete. Slöja efter slöja har lyfts av vid de många forskartimmarna som Lodalen lagt ner i källaren på Kungliga biblioteket. Romanen som utspelar sig i början av 1900–talet i Stockholm vidrör också den framväxande arbetarrörelsen och Lodalen skildrar ingående och imponerande initierat de villkor som en 15-årig arbetarflicka levde under på denna tid.
Det är som att sätta sig i en tidskapsel och för de med gedigen kunskap om Stockholm och alla dess gränder så må det vara en extra fröjd att gå i Lisas och Lillys fotspår. Berättelsen utspelas genom Lisas ögon och personporträttet av Lisa är utmejslat och snabbt växer empatin för den kavata och inte så lite rebelliska och samtidigt oförtröttligt stretande Lisa.
Den vackra Lilly ”Stockholms vackraste” är inte lika lätt att få grepp om och helt och fullt förstå i Lodalens berättelse. Lilly är ömsom drivande, ömsom passiv och det antyds någon form av psykisk ohälsa som omnämns som den ”mörka systern” som ofta gör sig påmind.
Deras båda liv är fyllt av arbete till sent inpå kvällarna men ibland uppstår chansen att smita iväg och det är på en av dessa utflykter som de möts på en dans. De ger till slut efter för den förälskelse som på alla sätt måste döljas och deras uppfinningsrikedom för att få träffas är obändlig.
Bara att mötas kan kräva flera veckors framförhållning och planerande utan att kunna höras av däremellan. (Detta att jämföra med i dag – då ett uteblivet eller försenat sms kan leda till stor ångest och tvivel.) En räddande ängel kommer till dem i form av konstnären Eugene Jansson som snabbt räknar ut hur det är fatt och lånar ut sin lägenhet för att Lisa och Lilly skall få en tillflyktsplats.
Tyvärr är det också detta som till slut brutalt och en gång för alla avslöjar deras hemliga kärlek. De blir abrupt uppsökta i sitt kärleksnäste och allt rämnar. Lisa förlorar kontakten med hela sin familj och blir skickad hemifrån när relationen med Lilly avslöjats. Hon får dock tjänst hos ett rikt och vänligt par, men homosexualitet är ändå helt oacceptalbelt och Lisa blir utan jobb och inkomst då det uppdagas att relationen har fortsatt.
Även Lilly står nu på bar backe och förtvivlade bestämmer de sig för att de inte har någon framtid. Beslutet att tillsammans ta sina liv blir till slut den enda utvägen för att få fortsätta vara tillsammans.
Ambitionen och syftet med denna bok, som har fått ett mycket gott mottagande av både kritiker och publik, kan inte vara mer ädelt – att ge dessa unga älskande flickor en röst och att deras sanning skall få komma fram. Att ge dem rättvisa och upprättelse gör det Lodalen gjort ovärderligt. Ändå skulle jag önska att få komma dem ännu närmre, att personporträtten blev än tydligare. Ibland överskuggas de av de magiska miljöbeskrivningarna.
