”Jag skriver för att jag känner.” I spåren av den kulturdebatt som väcktes i Sverige av den danska poeten Yahya Hassans död skriver Alex Alvina Chamberland om poetiska drömmar, politisk litteratur och om sårbarhet i teori och praktik.
Minst ett 20-tal kulturdebattartiklar kring litteratur, klass, rasism och personkonflikter har publicerats efter Yahya Hassans död. Personkonflikterna må framstå som apolitiska, samtidigt är det min åsikt att det är ofta i det reellt personliga som politik faktiskt träder fram på djupet. Efter att ha läst cirka hälften av artiklarna med såväl stor ambivalens som starka känslor, och efter att ha läst om Yahya Hassans verk, ringlar sig dock främst två frågor kring mitt hjärta och maggrop:
1. Vad händer när förtryckta minoriteter vågar att vägra skriva fram sig själva och sina sammanhang som goda/duktiga? Och 2. Vad är politisk litteratur? Svaret på den sista frågan är förstås tusenfaldig. Jag letar vidare, i hopp om att finna något lite mer specifikt. Varför älskar jag Yahya Hassans poesi, varför älskar jag Violette Leduc och Valerie Solanas, varför läser jag Michel Houellebecq med högintresse, varför skriver jag som jag gör, varför känner jag både rädsla och irritation över att en del twittrande transaktivister säkert kommer problematisera olika textrader i min kommande skönlitterära roman?
Jag börjar utifrån mig själv: Jag skriver inte romaner för att vara korrekt, jag skriver med hela min sårbara, blodiga, smutsiga mänsklighet i hopp om att spränga mig igenom en mur och djupdyka i båda kloaker och stormiga hav, i ett försök att närma mig någon slags sanning – ett stjärnans ögonblick av att förstå och bli förstådd. Nej, jag skriver inte en roman för att servera en politisk ideologi och insupa de rätta teorierna. Jag skriver för att jag känner. Och om ni vill veta vad jag tycker, ja, då får ni be mig skriva en akademisk artikel, facklitterär essä eller aktivistisk pamflett. Alla dessa skrivformer har viktiga politiska roller att fylla, men jag ber på mina bara knän om att mina poetiska drömmar inte ska bedömas på samma premisser.
Jag säger inte ”låt mig få bara vara konstnär”, men jag säger också ”låt mig få vara konstnär”. Som transkvinna är detta redan politiskt, och jag delar denna verklighet med många underordnade grupper. Men jag vill inte stanna där. För jag tror på politisk litteratur. Men jag känner att den måste röra sig bortom politisk aktivism och teori. Var bor den politiska litteraturen? Kanske växer den där jag tillbringat alldeles för många dagar av mitt liv: i smutsen… Helt klart är den varken tillrättalagd eller välordnad, mer vildkatt än tamkatt, och ja, fråga inte mig varför finkulturella salonger ibland trycker våra böcker eller bjuder oss på fest, men de hoppas väl att vi ska fatta att de har omringat oss och därför inte vågar ställa till med någon scen.
Jag älskar Yahya Hassan för att han ställde till med många scener. Jag vet inte om Yahya Hassan älskade med transkvinnor, men jag vet att det i regel är heteromän med liknande bakgrunder som Hassan som älskar med transkvinnor (oftast i hemlighet), medan de progressiva, heterosexuella kulturmedelklassmännen får beröringsskräck inför vår hyperfemininitet och horiga smuts. På bokmässan går kulturmedelklassen hem med varandra, medan jag går hem med dörrvakten. Och jag berättar detta utan att glorifiera mitt eller dörrvaktens utanförskap. Och utan att utnämna mig själv eller dörrvakten till felfria, radikala politiska subjekt. Jag berättar det här för att det är sant. Och för att den borgerliga vänstern gärna pratar om utanförskap, men håller alltid smutsen på armslängdsavstånd och låter den gråta och skrika där ingen ser. Sårbarhet är inte riktigt deras paradgren, börjar vi däremot snacka teorier kring sårbarhet så förvandlas de till giraffer som glufsar i sig från trädtopparna.
Men vad ska en göra om ens nacke inte är fullt så lång och en istället kravlar runt i leran? Ja, då kanske en förstår bättre det såriga som uppstår när en försöker göra teori till praktik, för i slutändan handlar det om komplexa människor, med komplexa åsikter och bakgrunder, oftast gäller det här snarare mer än mindre när en blivit ordentligt uppfuckad av olika förtryckande system. Det är detta jag vill skriva om. Det är detta Yahya Hassan skrev om. Och jag kände inte Yahya Hassan, men det var där jag känner att han befann sig.
Det är alltid svårt att skriva fram ett vi, ett vårt. Och det är definitivt ännu svårare att vara ett vi, ett vårt. Men möjligen vågar jag trots allt skriva följande: Att vårt skrivande handlar inte främst om att hålla med eller inte, utan om att våga befinna oss mitt i det där såriga, svåra, smutsiga, sårbara, och motsägelsefulla livet där vår verklighet faktiskt känns. Månne är detta varken ideologi eller aktivism, men kanske skapar det en öppning till en annan politisk dimension långt bortom tillrättalagda teorier och in i våra hysteriska hjärtan. Och… förhoppningsvis gör det oss också till hela, riktiga, underbart tvivelaktiga, mångfacetterade människor – inte verklighetsfrånvända genomgoda subjekt för hela världens jakande sympati, billiga välgörenhet, poserande positionerande, och kvävande kramhögar.
Och nu blev lilla jag hemskt ledsen långt bortom den här lilla texten.
