– Jag har drömt att jag sitter på Hinseberg och känt att så här kunde det lika gärna ha gått. Det säger Lo Kauppi när vi ses på Hotel Rival vid Mariatorget i Stockholm. Efter tretton år är skådespelaren, dramatikern och författaren tillbaka med en ny roman. Hennes första Bergsprängardottern som exploderade från 2007 var en autofiktiv berättelse om Lena som växer upp i ett arbetarklasshem med en alkoholiserad far som är bergsprängare. Själv börjar hon tidigt banta och ta droger. Allt ställs på sin spets när hon sväljer ett stort antal kondomer med knark som hon ska smuggla till England. I dödsskräcken inför att kondomerna kan spricka inser hon att hon vill leva. Och hon får hjälp. Men om hon inte hade fått det?

Den nya romanen Två vita dvärgar (som anspelar på en stjärna som klyvs) handlar om det som blev, men också det som kunde ha blivit. Efter händelsen på flygplatsen delas nämligen Lena i två. Den ena halvan blir Lo. Hon som till slut kommer in på teaterskolan, skriver sin egen pjäs och har stora likheter med personen som sitter mitt emot mig på Rival. Den andra fortsätter att vara Lena: en kvinna som kämpar på mot odds som blir alltmer övermäktiga och som gång på gång blir sviken av samhället. 

Kauppi berättar att Lenagestalten funnits med henne i många år. När hon arbetade med pjäsen Bergsprängardöttrar åkte hon till Hinseberg och intervjuade kvinnliga fångar. 

– Och då kände jag att det där var jag! Hon beskriver upplevelsen som skrämmande. 

– Nu sitter jag här och den där personen sitter där, i de där kläderna, det hade lika gärna kunnat vara jag. Många har ju frågat ’hur blev du frisk?’. Egentligen kanske det är mer intressant att veta hur man gör en klassresa och inte bara det dramatiska och hemska, utan den här långa traggliga vägen tillbaka.

Hon säger att hon inte ville berätta om den, trots alla stora svårigheter, lyckade klassresan utan att samtidigt berätta om Lena. 

Behovet att berätta om de som blev kvar

Behovet av att berätta historien om de som blev kvar blev ännu mer akut när personen som var förlaga till Lenas pojkvän Krippe i Bergsprängardottern som exploderade avled i sviterna av alkoholism, en månad yngre än vad Kauppis pappa hade varit när han gick bort i samma sjukdom.

– Jag måste berätta om hur hårt missbruket tar i arbetarklass. Hur grovt det blir och hur brutalt det kan bli, tror jag, på ett annat sätt än i mer välbeställda familjer. Jag vet ju inte men jag tror att de tar hjälp på ett annat sätt, att de har fler möjligheter. De dör inte lika tidigt, och de har inte lika mycket diabetes och inte lika mycket epilepsi och delirium.

– Som min pappa som söp och sedan hade massa sprängjobb som han skjutit upp. Kroppen hinner aldrig återhämta sig. Så är det ju för de flesta som är alkade och har ett vanligt jobb. Jag kände att jag måste berätta det, och då blev det plötsligt en mening att berätta om Lo, om jag kunde berätta om Lena.

Känslan att inte höra till

Klass och klassresor är en röd tråd i Två vita dvärgar. Los dröm om att komma in på teaterskolan går i uppfyllelse, men hon måste hela tiden stångas mot känslan av att inte höra till, att inte känna sig välkommen.

– Man kan aldrig, när man gör en klassresa, be folk dra åt helvete, säger Kauppi.

– Du måste alltid sköta dig, annars åker du ut! Om jag skulle få ett utbrott som skådespelartjej då skulle jag åka ut. Så det är det här med att hela tiden anpassa sig, även om det är väldigt mycket bekvämare att vara Lo än att vara Lena.

Hon tror att hennes egen klassresa har fått henne att se sexism och rasism inom teatervärlden tydligare.

– Ibland kanske jag har koncentrerat mig mer på det än på att lära mig det jag ska lära mig, när läraren man har kallar en för smutsig liten hora. Och när jag upptäckte, som jag skriver om i Två vita dvärgar, att jag har blivit intagen här för att jag ska vara pigan. Det var det jag upplevde, att jag var incastad som någon som kommer och niger och kokar kaffe.

Hon berättar om glädjen över att ha blivit utvald och att sedan inse ”Jag ska inte spela frun i huset. Jag ska inte ha de här långa monologerna och få gråta och skrika och slåss eller vara kung. Utan jag ska liksom vara pigan eller amman eller ’Hora 1’ eller ’Hora 2’”.

Jag har undrat om Lo Kauppi känt att hon riskerat att typecastas ännu mer efter att hon skrivit sina autofiktiva romaner och pjäser. Men hon säger tvärtom att något positivt hände när hon började berätta sin egen historia med sina egna ord.

– Jag kände att man kan inte bara bli förbannad på de här dramatikerna. För det är ju så att många från arbetarklassen inte har berättat sina historier, så det finns inte jättemycket historier om hur pigorna kände.

Hon berättar om sin mormor som kom till Stockholm just som piga, och hur hon tidigare fått alla sina tänder utdragna. 

– Nu har jag fått tiden, rummet, allting. Då borde jag ju försöka berätta de här historierna, Lenas historia framförallt.

Samhället sviker Lenorna – och missbrukarna

Medan Lo i Två vita dvärgar kämpar på teaterutbildningen får Lena ett barn och kommer in på metadonprogrammet. Länge ser det ut som att det kanske ska gå bra även för henne, samtidigt som Lo ett par gånger snubblar till och återigen närmar sig sin gamla värld och drogerna. Det Kauppi har velat gestalta tycks inte så mycket vara avståndet mellan de två som närheten och hur skör gränsen som skiljer dem åt är. 

– Precis så! Jag vill att det ska kännas som att även om det går bra för Lo utåt sätt så är det inte så att Lena är jättelångt bort. Jag tycker att det här tillfället när Lo tar ett återfall visar att det är så otroligt lätt att komma tillbaka dit och tänka att ’Här känner jag mig mycket tryggare. Här kommer jag inte bli bedömd, här kommer jag inte att bli avvisad för att jag inte presterar’. Men så hade jag ju ändå en grund, en annan väg. Och det tror jag handlar jättemycket om terapin, mediciner och utbildning. Hade jag fortsatt att vara frisör och hållit på och bantat och knarkat och hängt med andra människor från arbetarklassen så hade jag mycket lättare hamnat i alkoholism. Även om det finns många jag kunnat supa med så är det inte många som är riktigt så destruktiva där jag är nu.

Vi pratar om hur nära Lena ändå är att lyckas, hur gärna hon vill ordna det för sig och sitt barn. Vi pratar om samhällets svek gentemot kvinnor som Lena. Och om hur männen runt omkring henne bidrar till att stjälpa henne. 

– Det är nästan lättare att få en ny man som skrämmer bort den gamla mannen än att få ett polisskydd, reflekterar Kauppi:

– När man är i den positionen kan man inte ta hjälp av polisen. Man har för mycket att dölja. Man blir direkt rädd för att bli av med sitt barn och vad som ska hända då… Det enda man kan ta hjälp av då är ju manliga muskler, och det tycker jag också är så fruktansvärt frustrerande att tänka på, att de är ju ännu mer beroende av män!

Hon pratar om hur vi lever i ett samhälle som låter män misshandla kvinnor.

– Om det skulle vara så att vi verkligen hjälpte till med besöksförbud och sådana saker. Det hade kunnat skydda Lena om det hade funnits.

Saknas på den feministiska dagordningen

Och som inte det vore nog klipps Lenas livlina av när hon en gång kommer två minuter för sent till kliniken och kastas ut från metadonprogrammet. Det blir hennes dödsdom. 

Kauppi tror att samhällets syn på narkomaner har blivit något mera mänsklig sedan den tid hon beskriver i romanen.

– Man ser det lite mer som en sjukdom nu, tror jag. Men samtidigt satsas det ju inga resurser på att hjälpa missbrukare! Lo Kauppi berättar om hur hon idag försöker hjälpa en person med ett livshotande missbruk, hur hon känner att hon måste stånga sig blodig mot myndigheter trots att hon idag har både resurserna och språket. Hon pratar med värme och engagemang om kvinnorna på Hinseberg som hon intervjuat inför arbetet med pjäsen Bergsprängardöttrar. När jag lyssnar på henne tänker jag på hur lite det pratas om kvinnliga fångars och kvinnliga missbrukares situation, trots att det borde vara en självklar fråga på den feministiska dagordningen. Men det är i alla fall tydligt att Lo Kauppi tänker använda den plats hon kämpat sig till för att rikta strålkastaren mot alla Lenor som blev kvar.