”Jag tror inte att det bara är Lövin och Grön ungdom som önskar mer radikal klimatpolitik, det gör även stora delar av civilsamhället och väljarna”, skriver Farida Al-Abani (Fi).
Isabella Lövin, en politiker jag haft hög respekt för, väljer nu att lämna politiken. Ännu en gång har en kvinnlig partiledare, i detta fallet språkrör, lämnat politiken i förtid och ännu en gång hör vi förklaringen: ”Jag längtar efter mer tid för min familj.”
Jag förstår att ett språkrör för ett parti som sitter i regeringen och som dessutom är minister, inte får så mycket tid till att vara med familjen. Jag förstår att det är så, men det betyder inte att denna höga arbetsbelastning bör vara acceptabel. Efter dagens besked väcks också flera frågor:
-
Är det den verkliga anledningen och vem styrde över det beslutet?
-
Varför är det oftast kvinnor som slutar för familjens skull?
-
Är det kvinnorna som slutar för tidigt eller männen som sitter för länge och som inte ser till familjen bland annat?
-
Handlar det om att Lövin inte kan stå för och stå ut med slitningarna det innebär med en eventuell Preemraff-utbyggnad och en ännu stramare migrationspolitik?
Preemraff i Lysekil var det första jag tänkte på när jag läste om att Isabella Lövin skulle avgå som språkrör för Miljöpartiet. Jag har alltid sett Isabella Lövin som en person som är i politiken för att åstadkomma verklig förändring och inte för att skapa sig ett namn eller ta positioner. När det senare blir tydligt vad som inte går att göra i den nuvarande ledningen så ställs hon mellan sina egna värderingar och vad som skapar minst konflikt inom regeringen.
Lövin skriver i Aftonbladet i dag bland annat:
”Klimatet är vår tids ödesfråga, och ska vi ha en chans att mota denna kris, behövs ett starkare Miljöparti.”
Jag väljer att läsa det med att Lövin önskar se en mer radikal politik för klimatet och erkänner att detta saknas i Miljöpartiet i dag. Jag håller med om det. Miljöpartiet är inte det radikala miljöparti vi behöver, särskilt om partiet röstar för Preemraff och inte står upp tydligt för en human migrationspolitik som även bygger på klimaträttvisa.
Miljöpartiets opinionssiffror är inte Lövin ensam ansvarig för och de kan inte som sist, med Åsa Romson, byta ut ett kvinnligt språkrör så fort siffrorna dalar. Jag är själv besviken över att Lövin som statsråd, ihop med andra ministrar, bland annat bjudit hit Facebook och Amazon för att etablera sig med full frihet i Sverige, men opinionsläget kan aldrig bara dessa kvinnors ansvar. Att göra sig av med dem kommer aldrig vara del av lösningen.
Miljöpartiets räddning är att stå upp för grundskälet till att partiet en gång bildades. Men med ett parti som mer verkar vara intresserade av makten och driver en miljöpolitik som bygger på ökad tillväxt så vet jag inte vad som finns kvar att göra. I flera delar av landet, inte minst i Stockholm, är Miljöpartiet även med och stödjer allianspartier till makten. De är med när sjukvårdspersonal varslas i Region Stockholm och de är med och tar besluten om ökade biljettpriser i kollektivtrafiken. Grön ungdom driver i dag en helt annan linje än sitt moderparti och är egentligen närmare Feministiskt initiativ i sina krav än Miljöpartiet.
Jag tror inte att det bara är Lövin och Grön ungdom som önskar mer radikal klimatpolitik, det gör även stora delar av civilsamhället och väljarna. Denna politik finns bevisligen inte i Miljöpartiet, men Feministisk initiativ har sedan länge presenterat förslag som vi behöver för att fokusera på miljö, klimat, djur och människor före tillväxt och ökade klyftor.
Vi är också det partiet som alltid kommer kämpa för en förkortad arbetstid, för det ger verkligen mer tid till familj om något, och är även bra för klimatet. En radikalt miljöparti kämpar mot sociala orättvisor, är tydligt feministiskt, motverkar rasism och ser att ett arbete för klimaträttvisa är den enda vägen framåt.
