Jag hittade den danska författaren Vita Andersens novellsamling Håll käften och var söt från 1979 när jag som tonåring gjorde en av mina räder i mammas bokhylla. Laxrosa och med en ironisk och arg titel som talade till mig som nybliven feminist. Bakom pärmen dolde sig dock något helt annat än den glättiga rosa kaxighet som Spice girls introducerat för mig några år tidigare. Den värld som mötte mig var en skitigt socialrealistisk och klaustrofobisk värld där familjer badade i samma trånga balja där vattnet blev smutsigare och smutsigare.

Andersens novellsamling befolkas av kvinnor som får lära sig att hålla käften och vara söta (och framförallt smala) för att få distanserade män att älska dem, och av flickor som får lära sig samma sak av sina mödrar som ofta är lika känslokalla som männen är mot dem. Ett patriarkatets ”råttan på repet” med andra ord. I hennes berättelser hatar både flickor och kvinnor sina ”tjocka” kroppar och jagar förgäves efter kärleken från de bortvända männen eller mödrarna. Ibland utvecklar döttrarna istället äckelkänslor inför sina mödrar som tycks bestå lika mycket av internaliserat kvinnohat som av förtvivlan över att inte vinna deras kärlek.


Vid avgrundens rand

Vita Andersens mödrar håller sina barn över gasspisen för att de ska bli lugna och går sedan ut och är borta hela natten. När mamman i den inledande novellen ”Felet” kommer hem slamrar hon med en anordning som lyckligtvis är i det närmaste okänd i dag men som förmodligen är något slags klumpigt (och antagligen föga effektivt) redskap för att skölja bort sperma. En annan mamma som den vuxna läsaren förstår är bipolär men som skildras som ett fruktansvärt mysterium genom det lilla barnets ögon, ligger stundom i sängen och gråter hela dagarna, och målar stundom om väggarna (utan att bli färdig eftersom depressionen hinner ikapp henne).


Hotet om att placeras på barnhem om andra vuxna får veta hur det är i hemmet hänger över huvudet på flera av novellernas utsatta barn. 

Vita Andersen (född 1942 i Köpenhamn) var själv periodvis placerad utanför hemmet och hennes böcker brukar läsas mer eller mindre självbiografiskt. Hon är också autodidakt och har inte studerat på vare sig universitet eller skrivskola, vilket säkerligen har bidragit till att hennes prosa uppfattats om oslipade, autentiska vittnesmål trots att hon i allra högsta grad skriver skönlitteratur.




Håll käften och var söt som nu ges ut i nyutgåva på förlaget på Romanus och Selling är kanske hennes mest kända verk men också de andra, som diktsamlingen Trygghetsnarkomaner (1979), Vilken hand vill du ha? (1987) och Sebastians kärlek (1993) kretsar till stor del kring kvinnors, men framförallt barns, utsatthet. Språket, även eller kanske i synnerhet, i Andersens enda till svenska översatta diktsamling Trygghetsnarkomaner, är rakt, okonstlat och berättande.


Ordet ”trygghetsnarkomaner” som blivit en hånfull benämning på bekväma och privilegierade människor är för övrigt en ironisk titel för en diktsamling som skildrar extrem otrygghet, materiell som känslomässig. Gestalterna såväl i den som i romanerna rör sig hela tiden vid avgrundens rand. Vardagen hålls ihop med svagt, svagt klister som hela tiden hotar att upplösas varpå fosterhemsplaceringar och uppbrott väntar.


Lojalitet med barnet

Trots att flera av böckerna kommit ut under sent 70-tal, 80-tal och 90-tal, andas de 70-tal i sitt sätt att skriva ut allting med stora bokstäver. Ibland blir de för stora och skrivs läsaren på näsan, och ibland blir resultatet otympligt och känns obearbetat. Men det är en effektiv prosa som sköljer över en som en högtryckstvätt, och scenerna som målas upp är både groteska, obarmhärtiga och vardagliga. 

Och apropå de stora bokstäver som hos Vita Andersen bara är stora i bildlig bemärkelse har den nyligen bortgångna danska poeten Yahya Hassans sätt att skildra barns brutala utsatthet jämförts med just hennes.


Om detta skriver Maja Lee Langvad insiktsfullt i en artikel som publicerats på svenska i Sydsvenskan att jämförelser med vita danska författare som Andersen och Michael Strunge, om dessa jämförelser samtidigt utlämnar andra bruna författare, kan ha en assimilerande och osynliggörande effekt. Samtidigt är det som alltid intressant att konstatera att en vit författare som Andersen kan skriva om misshandel, misär, psykisk ohälsa och mammor som håller sina barn över gasspisen utan att mig veterligen framkalla några impulser att ”problematisera” ”dansk kultur”.




I Vita Andersens värld är fäderna och männen ofta skuggor, och berättarblickens absoluta lojalitet med barnet gör därför att skildringarna av mödrarna, precis som hos författare som Kerstin Thorvall, inte sällan närmar sig det misogyna. Porträttet av den kärlekslösa modern i novellen ”Felet” i Håll käften och var söt präglas av starkt äckel. Äckel inför moderns sexliv som anas, även om barnet inte helt förstår det, när hon sent på nätterna kommer hem och slamrar med sin sköljanordning. Äckel inför moderns kropp som med sina vuxna former ter sig stor, obegriplig och nästan monstruös för dottern. När de ska bada fasar hon för att sänka ner sig i det vatten där moderns kropp och framförallt kön just har varit.




Det är lätt att utifrån någon slags önskan om att göra en feministisk läsning av Andersen tillrättalägga dessa aspekter. Hennes berättelser skulle förmodligen inte vara så effektiva som de är om hon avvek från barnets perspektiv för att förklara eller kontextualisera aversionen mot moderskroppen. Men ändå är det tydligt att det hon beskriver åtminstone delvis handlar om internaliserad misogyni. Åtminstone blir det svårt att se det på något annat sätt när en läser texterna om kvinnor som kroppsligt och andligt krymper sig själva för att kunna behålla eller tillfredsställa de skugglika män som dikterar villkoren från kulisserna.


Ständigt redo att ducka för slag

För flera av flickorna i Andersens texter tycks rädslan för att svälla ut och bli tjock både vara en rädsla för att inte vara ”söta” och därmed förlora sina existensberättiganden, och för att bli som mödrarna och därmed dela deras öden som vuxna kvinnor. Skammen över kroppen, att kroppen är för tjock, för mycket och för mycket kön och skammen över ”hur det är hemma”, över mödrar som ligger i sängen och gråter eller maniskt målar om väggarna, är en röd tråd i författarskapet. Skammen och kärlekslösheten. Barnen hos Vita Andersen vill bli älskade av sina mödrar, kvinnorna av männen. Makten att undanhålla kärlek är också en del av den makt som vuxna utövar mot barn och män mot kvinnor, även om flera av kvinnorna i berättelserna inte heller har förutsättningar att ge kärlek på grund av svår psykisk ohälsa.


Dessutom skriver hon en hel del om den typ sexuella övergrepp som har lyfts upp i ljuset i samband med #metoo, vilket visar att det uppenbarligen fortfarande inte är självklart att tänka på dem som just övergrepp. Hon berättar om kvinnor som går hem med män och börjar ha samlag som plötsligt blir våldsamma eller ”bara” obehagliga. Om kvinnor som pragmatiskt (eller skräckslaget) tänker att det är lika bra att få det överstökat så snabbt som möjligt. Både kvinnorna och barnen i Andersens prosa tycks ständigt redo att ducka för slag. Det handlar inte om att sätta ner foten, bryta upp eller ändra sakernas tillstånd, utan bara om att parera.
 



Andersen har berättat i en intervju att hon fått kritik för att hon inte skrivit mer upplyftande om ”starka” kvinnor. Jag vet inte exakt när hon fick höra detta, men under hennes verksamma år har det som bekant dykt upp en hel sorgsen, frustrerad, förtvivlad och ibland apatisk karavan av systrar till hennes bantande, hetsätande, bekräftelsetörstande och deprimerade kvinnor. Den typ av texter skrivna av kvinnor, om kvinnor, som förminskande kallas saker som ”anorexilitteratur” har till och med kritiserats för att ha blivit en tröttsam litterär norm.


När nu Håll käften och var söt har getts ut på nytt gör den dock entré i en politisk samtid som är starkt dominerad av ett självförverkligandeideal där det mest feministiska som finns anses vara ”empowerment” och där influencers med feministiska profiler talar sig varma för ingrepp som ”self care”, men där det är fult att säga att en bantar för att en hatar sig själv och vill vara en ”söt” flicka. Det är bara att hoppas att Vita Andersens böcker, med deras totala avsaknad av ”empowering” budskap hittar nya läsare.