”Allt var verkligen som bekant inte bättre förr, men det är också därför en antologi som Burn it down! är värdefull. Den låter oss resa genom över hundra år av feministiskt tänkande, återupptäcka somligt som gått förlorat, och somligt som förhoppningsvis kommer stanna i papperskorgen.” Anna Remmets om uppmärksammade Feminist Manifestos for the Revolution.
Manifestet som form var från början ett sätt för makthavare att göra sin vilja och sina order kända. Det berättar genusprofessorn Breanne Fahs i antologin Burn it down! Feminist Manifestos for the Revolution som kom ut i mars 2020. Och i dag tänker nog de allra flesta på just den typ av texter som samlats i denna bok: politiska och slagkraftiga texter som inte nödvändigtvis behöver rymma nyanser eller ta hänsyn till vad som är ”realistiskt” och ”genomförbart”.
Fahs skriver till och med, men hänvisning till litteraturprofessorn Mary Ann Caws, att manifest med nödvändighet är ”galna”, och vidare att de är rop från samhällets ”extrema utkanter”. Huruvida detta stämmer längre, om det någonsin har stämt helt går givetvis att diskutera. Visserligen levde till exempel Valerie Solanas, en av världens mest berömda manifestförfattare, verkligen till stor del i samhällets utkant (periodvis i prostitution), men krävs det ändå inte någon form av resurser för att ens kunna fatta pennan och skriva, även om det skulle vara på en post it-lapp?
Hur det än är med den saken stämmer det att flera, om än inte alla, av antologins texter ger ett rått, ”skitigt” och oredigerat intryck, vilket ofta bara är positivt för den omedelbarhet som ett manifest ofta vill förmedla. Inte sällan är formuleringarna dessutom poetiska och vackra.
Boken är uppdelad tematiskt i kapitel som berör bland annat queer- och transfrågor, antikapitalism, sex och kropp och antirasism ur ett feministiskt perspektiv, samt lite mer luddiga paraplykapitel som ”Angry/Violent” och ”Trashy/Punk”.
Här finns feministiska ikoner, som den redan nämnda Solanas, radikalfeminister verksamma på 70- och 80-talen som Shulamith Firestone och Andrea Dworkin, samt Silvia Federici, vars marxistiskt influerade analyser av könsmaktsordning enligt mig är en av våra viktigaste.
De flesta är engelskspråkiga, men som tur är finns här också rasifierade feminister som skriver ur ett antirasistiskt och postkolonialt perspektiv. Bland annat presenteras Sojourner Truths berömda anförande, dock i en mindre känd transkribering än den som brukar citeras med titeln ”Ain’t I a woman?”, zapatistiska armén, den latinamerikanska feministen Crystal Zaragoza, och den kinesiska feministen He-Yin Zhen som skrev sin text redan 1907.
Flera av dessa tänkare bidrar med livsviktiga insikter om hur vita feministiska rörelser inte sällan bortsett från eller aktivt deltagit i förtrycket av kvinnor som rasifieras. Urvalet i Burn it Down! är inte heller tänkt att representera enighet, utan snarare feminismens bredd och konfliktytor, vilket det lyckas bra med.
Något som kunde ha varit värdefullt för den mindre invigda är om Fahs hade kunnat kontextualisera de olika strömningarna mer och kanske knyta dem till andra skeenden i samhället. Vad gäller kapitelindelningen undrar jag också om det inte i sig är att ta ställning att placera texten som förordar legalisering av prostitution i delen om sex och inte delen som diskuterar hur patriarkal och kapitalistisk exploatering samverkar.
Jag ställer mig också väldigt frågande till varför Truths framförande och en annan text av en svart feminist som jag inte uppfattar som särskilt militanta överhuvudtaget sorteras in under ”Angry/Violent”. Detta blir extra ironiskt i ljuset av att just svarta kvinnor ofta anklagas för att vara ”arga”.
Beträffande andra texter, som till exempel hackermanifestet tycker jag att kopplingen till feminism är oklar, medan jag i vissa ifrågasätter om inte ”manifest” tolkats lite väl brett för att redaktören velat ha in dem.
Ett ganska oväntat grepp är annars att Fahs inte organiserar texterna i kronologisk ordning. Hennes tanke med detta, att lyfta fram tendenser oavsett period, är intressant även det gör att en del av den bredare samhällskontexten kan gå förlorad. Om inte annat visar greppet med all önskvärd tydlighet att nyast långt ifrån alltid betyder mest radikal. He-Yin Zehn skriver till exempel om kvinnor inte borde ta mannens efternamn när de gifter sig (varför en ska gifta är sedan en annan fråga) och att barn bör uppfostras kollektivt och Gay Liberation Front Manifesto beskriver 1971 monogami som en förtryckande struktur. Allt detta är frågor som i dag till stor del lyser med sin frånvaro i en feministisk debatt som alltmer kommit att domineras av så kallad så kallad ”have it all”-retorik och förhärligande av ”personliga val”, det vill säga att kvinnor ska ”förverkliga” sig själva genom att vara lyckade arbetsmarknaden och ha en heterosexuell kärnfamilj.
Ett par av de nyaste texterna om abort och barnfrihet är också extremt tama och icke-konfrontativa. Tyvärr dämpas entusiasmen över radikalismen hos tänkare som till exempel Ti-Grace Atkinson över den blindhet och inte sällan direkt reproducerande av rasism och transfobi som genomsyrar deras texter. Så allt var verkligen som bekant inte bättre förr, men det är också därför en antologi som Burn it down! är värdefull. Den låter oss resa genom över hundra år av feministiskt tänkande, återupptäcka somligt som gått förlorat, och somligt som förhoppningsvis kommer stanna i papperskorgen.
