”Ska jämställdhetspolitiken betyda något, och vackra ord även leda till skarp lagstiftning måste EU göra allt i sin makt för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi har inga andra alternativ”, skriver Alice Bah Kuhnke (MP) och fördömer de högerpopulistiska attackerna mot Istanbulkonventionen.
Äntligen är hösten här. Äntligen är semestern slut.
Så är det kanske inte alla som känner. Men för vissa är det skillnaden mellan liv och död. Coronapandemins karantänregler och distansarbete har tagit ifrån alltför många sin fristad. Möjligheten att få komma bort från hemmets otrygga väggar och istället vara där kollegor och vänner kan ge dig det du saknar hos din familj. Frihet, skydd och säkerhet.
I april i år uppmanade FN:s generalsekreterare António Guterres världens ledare att inkludera skydd för kvinnor i sina insatser mot coronapandemin. Han hänvisade då till de senaste siffrorna som visade en ”fruktansvärd ökning” av rapporterade fall av våld i hemmet. Det var bara början. Som delvis boende i Belgien försöker jag följa den belgiska nyhetsrapporteringen. Häromdagen kom siffror som visade att den flamländska hjälplinjen vid våld i hemmet sett en ökning på samtal på fruktansvärda 80 procent i år, jämfört med samma period förra året. 80 procent!!
Över hela världen är tendensen densamma. På Cypern och i Singapore har samtalen till hjälptelefonerna ökat med en tredjedel. I Argentina har samtalen ökat med 25 procent. Liknande siffror ser vi i Kanada, Tyskland, Spanien och USA. I Australien har vi sett en ökning med hela 40 procent. I den kinesiska staden Hubei har rapporterna om våld i nära relationer dubblerats. Antalet dödade kvinnor i Storbritannien under de tre första veckorna av karantänen var det högsta under det senaste decenniet. Listan kan göras lång.
Lidandet, dödandet, våldet och övergreppen är inget nytt problem. Det är inget pandemins karantänregler har skapat, bara förvärrat. Siffror från FN visar på att 87 000 kvinnor mördades av sina män under 2019. Totalt har 243 miljoner kvinnor och flickor utsatts för psykiskt eller sexuellt våld i nära relationer de senaste 12 månaderna.
I Sverige dödas minst en kvinna varje månad av en man hon älskat, litat på och alltför ofta också har barn med. Varje kvinna som utsätts för våld i nära relationer är en kvinna för mycket och varje gång ytterligare en kvinna dör är ett misslyckande för samhället och oss makthavare.
För att få bukt med det här problemet, och ta ett steg på vägen i att utrota mäns våld mot kvinnor, har 45 stater undertecknat Istanbulkonventionen. Det är det första juridiskt bindande regionala instrumentet om våld mot kvinnor i Europa. Länder som undertecknar konventionen har ett ansvar att vidta alla nödvändiga åtgärder för att utrota det könsbaserade våldet. Konventionen är viktig. Sverige har sedan undertecknandet gjort en rad framsteg. Men konventionen är hotad.
Den högerpopulistiska vågen som sköljer genom Europa för en organiserad kamp mot kvinnors fri- och rättigheter. Kampen tar även tillfället i akt att sprida ett falskt narrativ om vad som är syftet med Istanbulkonventionen. Ett aktivt arbete har bedrivits inom EU för att hela unionen ska godkänna och ratificera Istanbulkonventionen, med föga framgång. När Ungerns parlament i våras skulle ta ställning röstade parlamentet nej. Istället var det premiärministern Viktor Orbáns regeringsdeklaration som fann majoritet. I deklarationen utpekas konventionen att stödja ”destruktiv genusideologi” och ”illegal migration”.
Ungern är knappast ensamt. Polen ratificerade Istanbulkonventionen 2015, men i somras meddelade den högerpopulistiska regeringen att de planerar att lämna konventionen. Regeringen har länge klagat på att konventionen är alltför liberal och oförenlig med den katolska tron. Det finns ingenting som talar för att Ungern och Polen kommer ändra sin inställning till Istanbulkonventionen. Därför är det hög tid att EU-kommissionen presenterar åtgärder som uppfyller konventionens syfte – att utrota mäns våld mot kvinnor. Vi behöver ett rättsligt bindande direktiv på plats som ställer skarpa krav på varje medlemsland att vidta kraftfulla åtgärder för att stärka kvinnors säkerhet.
Ska jämställdhetspolitiken betyda något, och vackra ord även leda till skarp lagstiftning måste EU göra allt i sin makt för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi har inga andra alternativ. Coronapandemin har drabbat just kvinnor på ett ödesdigert sätt. För att inte fler ska dö måste politiken i sak, samhället i stort, EU som institution och varje medlemsland agera omedelbart och kraftfullt.
