Dagen efter att EU-kommissionären Ylva Johansson presenterat sitt förslag till ny migrationspolitik för EU:s 27 medlemsstater publicerade Amnesty international en ny rapport om situationen i Libyen – ett av de länder som EU samarbetar med för att stoppa flyktingar och migranter på väg till Europa.

Den gemensamma migrationspakten syftar bland annat till att öka kontrollen över migrationen genom starkare samarbete med transit- och ursprungsländerna. Ett sådant land är Libyen.

EU samarbetar sedan 2016 med libyska myndigheter genom att utbilda och överföra materiella resurser, såsom motorbåtar, till den libyska kustbevakningen. Detta för att den ska säkerställa att människor som försöker fly landet med båt fångas in och tas tillbaka till Libyen.




– Flyktingar och migranter utstår ett oerhört lidande i Libyen, och riskerar sedan sina liv till havs i sitt sökande efter trygghet i Europa – bara för att bli infångade och tillbakaskickade till Libyen och utsatta för samma övergrepp de försökt fly ifrån, säger Madelaine Seidlitz, jurist och ansvarig för arbetet med flyktingar och migranter på Amnesty international i Sverige.

Borde ha vetat

I rapporten Between life and death: Refugees and migrants trapped in Libya’s cycle of abuse dokumenteras de övergrepp som så många flyktingar och migranter vittnar om. Det handlar om utomrättsliga avrättningar, påtvingade försvinnanden, tortyr och annan illabehandling, våldtäkter och annat sexuellt våld, godtyckliga gripanden och påtvingat arbete och exploatering – övergrepp utförda av statliga och icke-statliga aktörer under så gott som total straffrihet. 

Rapporten tar också upp den utveckling som skett den sista tiden, som att personer som har skickats tillbaka till Libyen har flyttats till förvar som inte är officiella förvar och den förflyttning av tusentals flyktingar och migranter som skett från östra Libyen.

Amnestys färska rapport kan läggas till en rad rapporter som beskriver de övergrepp som sker i Libyen och som tagits fram av människorättsorganisationer de senaste åren. Redan 2011 kom en varningssignal i form av en dom från Europadomstolen mot Italien. Där framgick att Italien borde ha vetat att det finns en verklig risk för att de personer som återfördes till Libyen skulle utsättas för allvarliga övergrepp, exempelvis tortyr.

Madelaine Seidlitz. Bild: Amnesty

Med berått mod

Trots det väljer EU att fortsätta i samma riktning enligt det senaste migrationspolitiska förslaget. Madelaine Seidlitz, som arbetat med flyktingfrågor sedan slutet av 1980-talet, kommenterar:

– Jag har fortfarande svårt att formulera hur totalt obegripligt det är att EU som institution och EU:s medlemsländer inklusive Sverige kan tänka sig att göra det här, även när det påtalas att man faktiskt är medansvarig.

Hon tillägger:

– Rent folkrättsligt så begår man brott mot folkrätten genom att bistå på det här sättet.

– Att man fortsätter att göra det med berått mod får ju hela EU som institution att gunga.
Om man själv inte respekterar sina förpliktelser, såsom rättsstatens principer och folkrätten, hur kan man då förvänta sig att medlemsstaterna gör det i andra situationer. Det är otroligt allvarligt.

Sedan samarbetet inleddes har runt 60 000 kvinnor, män och barn fångats och satts i land i Libyen av den EU-stödda libyska kustbevakningen (LCG). Enbart mellan 1 januari och 14 september 2020 handlar det om 8 435 personer. 

Rättsosäker pakt

Turkiet är ett annat land som EU har ingått avtal med för att få hjälp att stoppa flyktingar som söker sig till Europa via Turkiet.

– Där ingick man en form av överenskommelse som EU-rättsligt inte är möjlig att ingå och där EU-parlamentet inte var med i processen, säger Seidlitz.

Seidlitz ser att det finns en överhängande risk att EU:s föreslagna migrationspakt, så som den ser ut nu, ytterligare kommer att förvärra situationen.

– Det är ett starkt fokus på såväl gränskontroller som fortsatt samarbete med Libyen. Att situationen i Libyen över huvud taget inte nämns är i sig talande. Pakten leder varken till lindring eller till någon lösning för de flyktingar och migranter som är drabbade, säger hon.

Dessutom föreligger stor risk för rättssäkerheten för de enskilda individerna när EU vill införa en femdagars screening och ett snabbspår där beslut om återvändande ska fattas inom tolv veckor. Det är tveksamt om det är praktiskt och juridiskt genomförbart.

Inga garantier

Seidlitz radar upp en lång lista av frågor:

– Kommer alla vara frihetsberövade? Ja, det ligger i farans riktning förstås, annars kommer människor vilja ta sig vidare.

– Hur ska man garantera grundläggande rättigheter, såsom en rättssäker initial prövning av om man överhuvudtaget sedan ska få tillgång till nästa steg, det vill säga tillgång till själva asylprocessen. Ska man ha rätt till juridiskt ombud? Vem ska tolka?

– Hur kommer särskilt utsatta grupper, såsom tortyröverlevare, hbtq-personer och ensamkommande barn att få stöd? Vi vet att asylskälen ofta kommer fram sent för de här grupperna och att de är beroende av en trygg och tillitsfull miljö.

Seidlitz tycker också att det är olyckligt att det inte talades om situationen för människor på flykt i samband med presentationen.

– Varför håller vi på med det här överhuvudtaget? Jo, för att människor flyr och riskerar att utsättas för olika typer av övergrepp och har utsatts för olika övergrepp.

Förändrad syn på flyktingskap

Seidlitz, som varit aktiv i flyktingfrågor under trettio år, säger att den största förändringen hon sett är den förskjutning kring hur vi talar om flyktingar och flyktingskapet som skett allteftersom.

– I dag finns det ett öppet ifrågasättande av flyktingskapet, något som inte gick att uttrycka på 90-talet.

Hon menar att det finns flera skiljelinjer för när den här förändringen påbörjades, bland annat under kriget i Jugoslavien då Sverige visserligen tog emot många flyktingar, men även införde visumtvång mitt under brinnande krig.

I dag är visumtvång snarare regel än undantag för de flesta länder.

En annan vattendelare var 11 sep 2001. Efter det gjordes många försök att montera ned folkrätten.

– Stater tog kriget mot terrorismen som intäkt för att införa en mängd rättsosäkra regler, bland annat ifrågasattes skyddet mot tortyr, säger Seidlitz.

Hårfin skiljelinje

Men rätten att söka asyl finns fortfarande och beviljas till personer som uppfyller kriterierna i Genèvekonventionen från 1951 om flyktingars rättsliga ställning.

– Däremot finns det ingen rätt att ta sig till ett ställe där man kan söka asyl. Och det är klart att det behövs.

De många migranter, som även kallas irreguljära eller ekonomiska flyktingar på ”EU-språk”, som söker sig till Europa har färre möjligheter att få stanna.

– De har inte rätt till asyl. De räknas ju fortfarande som migranter, även om skiljelinjen ibland är hårfin, för när övergår man från att vara migrant till flykting, säger Madelaine Seidlitz.