Att leta glädjeämnen och stillsamma frizoner har blivit något av en dygd den här våren. Carl Eldhs ateljé i Bellevueparken vid Norrtull är en sådan miljö att söka upp. Det luftiga ateljémuseet med Carl Eldhs (1873-1954) många gipsskisser till skulpturer och minnesmärken runt om i Stockholm, står förvisso för en konservativ maskulin muskulös estetik från en annan era. Men det är roande att upptäcka alla välbekanta platser hans verk präglat: Brantingmonumentet på Norra Bantorget, den parodiskt atletiske Strindberg (Titanen) i Tegnérlunden eller alla idealiserade nakna unga kvinnokropparna som strötts ut i Sveriges finare parker.

Inte desto mindre lockar museet till återkommande besök tack vare ett fingertoppskänsligt utställningsprogram med träffsäkra presentationer av samtida intressanta konstnärer. Den pågående utställningen med Bella Rune är definitivt en sådan. Utöver att hennes konstnärskap just nu tillhör de mest imponerande, fungerar hennes finurliga, skira snörobjekt alldeles förträffligt i den specifika miljön, som hon delvis också förhåller sig till i de nya verken.

Den som för första gången möter hennes pastellfärgade garnpelare kommer att förundras över den visuella effekten. Hur kan något så skirt och associerande till textilt konsthantverk verka så arkitektoniskt och monumentalt? Pelaren, med sina symboliskt falliska referenser och associationer till alltifrån de antika templen till napoleonska kolonner och moderna skrytbyggen, förvandlas i Bella Runes tappning till potenta projektilliknande transparenta organismer, så självklara i sin kroppslighet. Samtidigt skulle de lätt kunna fällas ihop och läggas i en pizzakartong.

Materialet – garn infärgat med färg från markeringspennor – och tekniken går tillbaka till välkända handarbetsmetoder, ibland förknippade med hemmagjorda hobbydekorationer för hemmet, men lika mycket med fiskarens ålryssjor. Hantverk, redskap, konstobjekt, de öppna gränserna emellan begreppen påminner om den tyska Bauhasskolans pedagogiska inställning för hundra år sedan i Weimarrepubliken. Lärarna, och de elever som sökte sig dit, intresserade sig för konsten som ett redskap, eller snarare en portal, för att ge sig ut på ett nationslöst äventyr i sökandet efter en möjlig modern och hållbar livsstil. I dag associerar nog många begreppet Bauhaus till en design med specifikt utseende. I själva verket låg skolans kraft i sin egenskap av en internationellt kontaktsökande rörelse i syftet att skapa en bättre och mer jämlik värld där konsthantverk och massproduktion kunde samverka.

Bella Runes sinnrika konstruktioner med utspända trådar och materialexperiment går som i en uppdaterad dialog med Bauhausskolans idéer, vars historia fick ett abrupt slut med nazisternas maktövertagande 1933. De livskraftiga teorierna har levt vidare i olika skepnader. Tankar kring återbruk och längtan efter en hållbar livsstil återaktualiseras i Bella Runes snörarbeten även i det att trådarna är utvunna ur PET-flaskor, en produkt som miljöorganisationer varnar för att de inom överskådlig tid kommer att dominera världshaven.

Världen är mer komplicerad i dag och vi tvingas leva med vetskapen om att livet hänger på en skör och alltmer spänd tråd. Kommer de biologiska systemen att stå pall, kommer vi kunna sträcka ut händer över gränserna genom allt mer komplexa verkligheter?

Ett annat återkommande tema i Runes utställning på Carl Eldhs ateljémuseum är en sfärisk ”omöjlig figur”, uppbyggd av kraftiga armar. En hälsning till den äldre skulptörens ovan nämnda Strindbergporträtt, som med sina överdrivna biceps drar lite av ett löjets skimmer över, som vi vet, den berömde författarens dokumenterat spensliga gestalt. Eldhs avsikt var naturligtvis allegorisk och skulle spegla det inre raseriet och den litterära styrkan.

I utställningsrummen återkommer armen som fysisk skulptur och som hologram. Strindbergarmarna håller trådarna i ett equilibrium som bara är möjligt i den gemensamma gesten. Aldrig ensam. Ute i den lummiga trädgården återkommer den igen, sedd genom mobilappen ”Bella Runes portal”, som så kallad augmented reality, en sorts ny värld som historiskt sett bara befinner sig i sin linda. Här är allt ännu är möjligt. Vi är ju ändå människor.

Korsning. Foto: Urban Jörén

Blood stream missile. Foto: Urban Jörén