En politisk jordbävning pågår i Danmark och #metoo har för första gången ett hårt grepp om landet. Startskottet gick för en dryg månad sedan när den folkkära programledaren Sofie Linde på en humorgala i direktsändning berättade om de sexuella trakasserier hon fått utstå när hon som ung jobbade på Danmarks radio. Framträdandet blev viralt och har lett till upprop i flertalet branscher och att politiker har tvingats avgå. Sexism är något det pratas om för första gången i landets historia.

Vi möter Ditte Bjerregaard, talesperson för Feministisk initiativ, Danmark, i gathörnet utanför hennes kontorskollektiv i Norrebro. Hon är jämställdhetskonsult och utbildad antropolog vid universiteten i Lund och Köpenhamn, samt medgrundare av föreningen Center för maktanalys. Regnet öser ner när vi kliver in genom dörren och hon börjar med att berätta att partiet nyligen råkat ut för en hacker-attack.

– Det var för ett par veckor sedan, något som aldrig hänt tidigare. En del information raderades från vår databas och vi vet inte vem som gjorde det, men självklart tänker vi att det kan komma från högerpopulistiskt håll, säger Ditte Bjerregaard, och visar in oss i ett litet mötesrum som vetter mot gatan.

Hon häller upp te och öppnar en kakburk som står mitt på bordet. Engagerat berättar hon om hur spännande det är följa utvecklingen för att se vad som kommer hända härnäst. Uppmärksamheten kring #metoo har den senaste månaden inte kunnat undgå danskarna. Den har haft en omvälvande effekt på debatten i landet och fler lyfter frågan om sexism på arbetsplatser och i vardagen. Makthavare, högt uppsatta personer och media har gjort att den nått högsta politiska nivå.

Stort skifte

Häromveckan avgick toppolitikern Frank Jensen efter anklagelser om trakasserier mot kvinnor och tidigare i oktober avgick Radikala venstres partiledare Morten Østergaard efter liknande anklagelser. I september hamnade utrikesminister Jeppe Kofod (S) på nytt i blåsväder för en tolv år gammal skandal efter en sexuell förbindelse med en 15-årig flicka som var medlem i partiets ungdomsförbund.

Skillnaden nu jämfört med för tre år sedan är att man på ett mer städat och på ett mindre utpekande sätt börjar blottlägga hur sexism genomsyrar kulturen på arbetsplatser.

– Diskussionen om partriarkat och maktstrukturer var något som bara intellektuella pratade om tidigare. Fram till nu har folk inte tyckt att sexism varit ett problem alls och plötsligt börjar det betraktas som ett stort problem. Det är viktigt. Nu kan vi se ett skifte där fler intresserar sig och tycker att det är en viktig fråga, och plötsligt förs konversationer på alla nivåer och ute i samhället. Diskussionen har varit så infekterad att det sällan blivit en rimlig debatt om strukturer, men i dag verkar det som att man för första gången pratar om det.

Legitimerad passivitet

Feministisk initiativ DK bildades för tre år sedan. Partiet har i dag 2 500 medlemmar och engagemanget växer, många har hört av sig och bett om att få volontärarbeta. Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är nedsättande att kallas feminist i Danmark och Sverige ses som ett skräckexempel där den politiska korrektheten har gått för långt.

– Jag tror att en viktig nyckel till att feminism fortfarande är provokativt är att vi aldrig skolats i ämnet och heller inte när det kommer till humana värderingar. I grund och botten handlar det ju om en humanistisk approach som aldrig har adresserats. I Sverige finns det ett stort värde i att vara politiskt korrekt medan det ses som fult i Danmark och ofta är det ”eliten” som betraktas vara det. Feminism har blivit starkt kopplad till politisk korrekthet, något danskar hatar. Jag lärde mig till exempel om feminism först när jag kom till Sverige för att studera i Lund. De personer jag känner till i Danmark som intresserat sig för den här typen av frågor har hittat vägen in via andra länder såsom Sverige eller Tyskland, säger Ditte Bjerregaard uppgivet.

Vi kommer in på ansvarsfrågan, om vem som ska gå i bräschen för kampen. Många äldre feminister i Danmark vill hävda att tiden inte har varit rätt, vilket kan ses som riktigt på ett sätt men på samma gång är det en enkel ursäkt för att inte förändra något. I stor utsträckning legitimerar det passivitet. Samma tendens finns när det gäller män som är motståndare till debatten.

– De tenderar att säga ”nu har vi fått reda på problemet och vi fattar hur strukturerna fungerar vilket vi inte visste tidigare och därför har vi inget ansvar”. Praktiskt taget menar många: ”Vi visste inte att problemet fanns, men nu vet vi och därför är vi ursäktade. Annars finns risken för folkdomstolar och detta kommer hota demokratin”.

Vill inkludera män

De danska feministerna beskrivs fortfarande som radikala och därför är det svårt för män att ta del av kampen, menar Bjerregaard.

– Vi måste bygga en bro mellan män och kvinnor baserad på tillit. Feminister har alltid behandlats som häxor och udda människor och de feministiska grupperna måste också förstå att de möts med en ny förståelse nu. Förtroende är svårt att bygga när förtroendet tidigare inte funnits, men jag vill tro att vi jobbar på det.

Av samma anledning finns en spänning i debattklimatet och det är svårt att veta vad som kan hända framöver. Det finns en stor risk för ett bakslag, eftersom landet går mot en riktning där många män med makt är rädda att förlora sina jobb nu.

– Folk är livrädda för att bli utpekade. Jag förväntar mig en backlash eftersom frågan är så brännhet och fortfarande polariserad. Vi måste komma ihåg att kvinnohat är internaliserat i det här landet.

Ditte Bjerregaard lyfter fram förnekelsens politik och menar att människor får felaktig kunskap av falska nyheter:

– När du ser detta kvinnohat på nätet är det få som står upp mot förtrycket. Av ren aningslöshet retweetar man istället en ”funny meme”. Det säger så mycket om att utbildning är så viktigt när det kommer till jämställdhet och mänskliga rättigheter. Därför är den störta risken just nu att många inte är tillräckligt medvetna så de svänger till den negativa sidan och förlöjligar debatten, vilket kan skapa en stor backlash. Det kan i värsta fall tysta ned situationen igen eller skjuta upp sådant som måste integreras i debatten, såsom hur maktstrukturer faktiskt fungerar.

En annan faktor som kan punktera #metoo är något hon förklarar med ”whataboutism- attityder”. Folk förminskar debatten genom att säga att det finns viktigare frågor som måste lyftas.

– Vad som händer är att de försöker tysta Metoo genom att jämföra med andra ”viktigare frågor”. På senare tid har det främst handlat om corona och att det borde vara prioriterat. Men självklart ska vi kunna prata parallellt om båda.

När vi är färdiga med intervjun lämnar vi det lilla mötesrummet för att ta några bilder. Ditte slänger på sig sjalen och jackan, kliver ut på gatan, ser upprymd ut och gör ett glatt konstaterande.

– Det kanske inte låter så men jag är positiv inför Danmarks framtid. Eftersom vi är ett litet land har vi kapaciteten att vara snabba när det kommer till beslutsfattande och vi har möjligheten att göra snabba politiska förändringar. Jag kan säga att det definitivt pågår en revolution i Danmark.

”Tajmingen är helt perfekt”

Tina Askanius, som är medieforskare på Malmö universitet och har studerat mediernas rapportering om #metoo i både Sverige och Danmark, lyfter fram tidpunkten som en viktig faktor. Även programledaren Sofie Lindes personlighet har spelat stor roll, enligt Askanius. Hon är en populär programledare och går inte att avfärda som en radikalfeminist:

– Hon representerar en ny generation av medieprofiler. Även tajmingen var perfekt då #metoo för tre år sedan satte igång ett samtal men som aldrig fick gehör. Rörelsen har legat och bubblat sedan dess och nu har det tagit fart igen.

Tidigare var #metoo en debatt som hamnade på kultursidorna, som gick att vara för eller emot och och främst hade med kulturindustrin, USA och delvis Sverige att göra.

– Nu är det plötsligt nyhets- och förstasidesstoff och för första gången tas frågan på allvar på en politisk nivå i Danmark, säger Tina Askanius. 

Precis som Ditte Bjerregaard menar Tina Askanius att etiketten feminist länge har varit ett skällsord i Danmark men att något håller på att förändras och det började redan under #metoo-hösten.

– Flera av dem vi intervjuade då gav uttryck för att det bara var en fråga om tid och det handlar i hög grad om en ny generation av kvinnor och män som vill ändra på bilden av vad det innebär att vara feminist.

Tina Askanius är medieforskare vid Malmö universitet och har studerat mediedebatten kring #metoo. Bild: Privat

Kamp mellan generationer

Mediernas rapportering om feministiska rörelser som #metoo har också stor betydelse för det offentliga samtalet om feminism och jämställdhet. Det kan ses som en av grunderna till att möjliggöra för en feministisk debatt och aktivism. I Danmark präglades bevakningen av #metoo 2017 av antifeministiska argument.

– Våra respondenter i intervjustudien berättar om hur de upplevde att dörren stängdes direkt, många avvaktade och blev skrämda av den omedelbara backlash som uppstod. Det finns ett omedelbart och kraftfullt motstånd och debattklimatet runt frågor om kön, jämställhet och feminism beskrivs bäst som giftigt.

I Sverige landade #metoo mitt i ett redan pågående samtal om dessa ämnen, medan debatten i Danmark börjar i en polemisk och infekterad diskussion om huruvida det över huvud taget finns ett problem med sexism eller ojämlikhet. 

– I Sverige har feminismen successivt genom åren tagit sig in i politiken och blivit en del av det parlamentariska systemet, medan rörelsen och debatten i Danmark har marginaliserats.

Motståndet mot #metoo kan också ses som ett motstånd mot statlig intervention. Idén om individuell frihet är stark och djupt rotad och det finns en farhåga i Danmark om att talet om rättvisa mellan könen kan få staten att lägga sig i för mycket, börja kvotera eller liknande.

– Det är av yttersta vikt att debattklimatet fortsätter på en städad nivå där man undviker att peka ut folk och snarare pratar om strukturer. En annan sak som är intressant att lyfta är att det som just nu håller på att hända i Danmark snarare kan betraktas som en generationsfråga än en genderfråga. Vi kan snarare kalla det för en generationskamp. Till stor del är det de yngre som har fått nog och vill göra upp med en kultur de inte vill vara en del av. Det är nämligen många kvinnor som är antifeministiska och äldre kvinnor har tvingats internalisera kulturen och varit kritiska mot feminism. Det är inte ovanligt att starka kvinnliga opinionsbildare är antifeminister. 

Svår balansgång

Det hårda debattklimatet och hatet mot feminister i Danmark gjorde att kvinnliga journalister inte kunde stödja #metoo-rörelsen när den startade 2017.

– De kvinnliga journalister vi pratade med i samband med forskningsprojektet beskrev hur man lätt kommer att betraktas som aktivist om man lyfter dessa frågor. Det har funnits en stark bild av att de som brydde sig mycket om #metoo hade en aktivistisk agenda, och det vill man ju passa sig för som journalist.

Tina Askanius poängterar att framtiden är högst oviss och att mycket beror på hur diskussionen förs.

– Vi får se om uppropen kommer utveckla sig till ännu fler branscher. Det är också avgörande hur nyhetsmedier hanterar frågan när det kommer till just namngivning och anonyma källor. Mediernas roll och involvering i alla dessa ’fällningar’ är en svår balansgång. Statsministern har till exempel nyligen gått ut och sagt att det behövs ett ”professionellt rum” för att medierna inte ska driva processen utan det måste få göras inom organisationerna.