Det här är grafikern Stig Engströms, den nu utpekade mördaren av Olof Palme, brev till åklagaren i Christer Pettersson-målet i tingsrätten i Stockholm juli 1989.

Han skriver: Självklart ställer jag upp (som vittne) på begärd dag och tid.

Handskriften är snygg, underskriften närmast kalligrafisk. Mördaren anlitades ofta för att skriva födelsedagshälsningar, diplom och dylikt. Skriften är ett bra uttryck för det som jag kommer ihåg från min timslånga intervju med Stig Engstöm 1987:

En liten sirlig, närmast pedantisk man, mycket mån om att återge tidpunkter korrekt. En smula rinniga ögon, han var ju alkoholist i första stadiet, tog mediciner mot sin reumatism, (enligt Thomas Petterssons bok: Den osannolika mördaren) men annars oklanderlig korrekt.

Enligt åklagaren Krister Peterssons utpekande dock en dubbelnatur, som gripen av ett närmast irrationellt hat, ensam mördar Olof Palme.

Det mest intressanta med detta brev är att Stig Engström i sin egenskap av vittne i mordrättegången mot Christer Pettersson i början av juli kommer att sitta mitt emot ett annat vittne i en längre tid nämligen Lisbeth Palme. Underligt nog reagerar inte Lisbeth Palme överhuvudtaget på Stig Engström, hon har ju enligt egen utsaga haft ögonkontakt med mördaren några sekunder den förfärliga mordnatten, men det klickar alltså inte det allra minsta.

Stig Engström-fallet måste nog betecknas som unikt: En mördare, som gör allt för att exponera sig själv från allra första början. En man som vänder sig till press och tv för att få sin bild ut till så många människor som möjligt?

När han inte får vara med på rekonstruktionen av mordet, går han direkt till Rapport SVT och får producenten Folke Rydén att filma sig i den klädsel som han hade på mordnatten, identisk med det signalement som gick ut på mördaren på mordnatten. På inslaget i rapport visar han hur hans kläder har kommit att förväxlas med mördarens kläder. Orsaken till sitt agerande förklarar han på följande sätt: Han har kommit snubblande in i mordet (tittande på sin klocka som hade svart skiva och därför är svår att tyda) någon liten stund efter att Palme hade skjutits. Lisbeth Palme upplyste honom efter ett litet tag om hur mördaren var klädd och att mördaren hade sprungit in i Tunnelgatan. Då springer Engström in i Tunnelgatan för att upplysa poliser om hur mördaren ser ut.

Just detta med signalementet tycks bli den mest betydelsefulla, ja den springande punkten i den just avslutade mordutredningen. Man kan säga att det finns två läger som har väldigt olika uppfattningar om hur mördaren var klädd: enligt Lisbeth Palme och den så kallade Chevamannen, Leif Ljungquist mörkblå (ändamålsenlig) täckjacka; enligt Anna Hage och Lars Jeppsson något lite längre ytterplagg som fladdrade när mördaren sprang. Senare tillkomna vittnen talar om en knälång mörk rock liknande den Stig Engström hade på sig, en klädsel som absolut inte är ändamålsenlig för en mördare som har så mycket självbevarelsedrift att han snabbt vill avlägsna sig från platsen.

Åklagaren Krister Petersson har gjort en stor sak av att man på fel grunder avfört Stig Engström från utredningen.

Då är det kanske på sin plats att gå tillbaka till vilka vittnen som var med vid rekonstruktionen av mordet den 18 april 1986:

Hans Holmér avfärdade Stig Engströms vittnesmål och kallade honom för ”elefanten”. Så även om Engströms klädsel matchade vissa vittnesbörd, fick inte Engström vara med vid rekonstruktionen.

Underligt nog fick vittnet Anna Hage inte heller vara med om vittnesrekonstruktionen den 18 april, även om hon rent fysiskt satt närmast mordplatsen, nämligen på höger sida i den norrgående bil som höll för rött ljus 8 meter från mordet. Anna Hage såg Olof Palme falla ned och den flyende mördaren, varefter hon sprang ut ur bilen och försökte ge Palme hjärtmassage. Hon skrev sedan en bok om hur hon trakasserades av åklagaren i första och andra mordrättegången mot Christer Pettersson (Anna Hage Trettio år av tystnad, där hon påstod att det var min inlaga i Dagens nyheter som gjorde att det gick ut rikslarm och hon inkallades som vittne sista dagen av rättegången mot Christer Pettersson i Svea hovrätt).

Hissnande tanke: Tänk om det inte är Stig Engström man i första hand skall rikta projektören mot, utan mot den som bestämde hur urvalet av ”tillförlitliga vittnen” gjordes , nämligen Hans Holmér? Men det vågar man ju inte – för då hamnar man omedelbart i kategorin ”konspirationsteoretiker”.

Fast när vi ändå är där: Poliskommissarien Gösta Söderström var först på plats. Han påstod att polisen kom mycket sent till mordet (Söderström karakteriseras om oförvitlig av dåvarande rikspolischefen Björn Erikssons närmste man, Bernt Lysell). Söderström sade till mig att Hans Holmér inte alls var i Sälen för att åka Vasaloppet dagen därpå. Utan under mordnatten var Holmér i Stockholm!

Själv har jag länge spekulerat på varför Holmér påstod att han bodde på ett hotell i Borlänge natten före Vasaloppet. När jag springer lopp vill jag gärna vara i så god form som möjligt när jag skall starta. Hade Holmér uppehållit sig i Borlänge natten före Vasaloppet, hade han ju fått få upp klockan 5 på morgonen för att starta klockan 8. Ger man sig själv ett sådant handikapp när man är tävlingsinriktad och har ögonen på sig?

Den utmärkta författaren Inga-Lisa Sangregorio skriver om den osannolika mördaren:

”Jaha, så mördaren är alltså en försäkringstjänsteman som arbetat över eftersom han ska resa på skidsemester nästa dag. Han går snabbt Sveavägen ner, eftersom det är sent och han vill hinna med tunnelbanetåget hem. Som varje normal tjänsteman har han självfallet en laddad pistol i fickan, och när han råkar se makarna Palme på väg hem från bio avlossar han två skott varav det ena dödade Olof Palme. Alla som anser att Palmemordet nu är löst räck upp handen!”