Jin, jîyan, azadî (kvinna, liv, frihet) är ett slagord som hörs ständigt i den kurdiska revolutionen och har spridit sig över hela världen. Frågan är, vad händer när budskapet reser tillräckligt långt för att landa i bläcket på någons arm eller biografin på någons Instagram utanför en politisk kontext?

Risken är att det individualiseras och därmed separeras från den verkliga kampen. För vad innebär det egentligen att försvara orden vi bär? Den kurdiska revolutionären Sakine Cansiz är en värdefull personlighet att analysera i frågan om förverkligandet av idén om den fria kvinnan. Hennes berättelse lär om de principer, handlingar och känslor som är nödvändiga för skapandet av ett vackert liv utanför samhällets nuvarande paradigm. Ett liv som inte bara är vackert, utan också uppnåeligt i praktiken.

När Cansiz rymde hemifrån för att ansluta sig till kampen för det kurdiska folkets frihet upptäckte hon något som den moderna feministiska diskursen inte berör tillräckligt när kvinnor uppmanas att skapa sig själva utanför hushållets fyra väggar – att samhället är en projektion av hushållet.

Även i offentliga rum fungerar kvinnan som ett verktyg som stärker den yttre representationen av manlig status. Hon definieras fortfarande av sin insats för att tillgodose mannens begär istället för sina egna och är bunden till ramar som begränsar hennes sexualitet och mentalitet inom mäns beskydd. Likt det feudala hushållet är det moderna samhället uppbyggt på användningen av kvinnans kropp som en behållare genom vilken den patriarkala världen uttrycker sin dominans.

Att ta steget från hemmet till livet på utsidan var ett betydelsefullt drag av Cansiz. Däremot, medan det offentliga rummet var en befrielse från det privata, var det inte fritt i sig. Frihetens kvalitet i alla rum grundar sig i organiseringen av de förtryckta, motiverat av ett revolutionärt ideal som sträcker sig längre än begäret efter äventyrlighet.

Cansiz förstod detta och 1976 tog hon en central position i det kurdiska arbetarpartiet i Turkiet och ansvarade för kvinnofrågor. Partiet försvarade kurdisk självständighet från de fyra ockupationsstaterna och var nödvändigt för att skapa en demokratisk revolution, bland annat mot kolonialismen.

Som resultat av statens strukturella förnekelse av kurdiska folket, så kriminaliserades motståndsrörelsen och revolutionärer fängslades på grund av sina band till partiet. Fängelserna fylldes dock även med civila som anklagades för terrorism för att de använt kurdiskt språk och musik eller deltagit i kurdiska högtider. Själva ägandet av en kurdisk identitet förklarades politiskt straffbart.

”Fängelset var som en miniatyr av Kurdistan”, skriver Cansiz i biografin Sara. Återigen befann hon sig inom fyra väggar som ville separera henne från hennes arbete och hennes folk, men fann utlopp i det aktiva kamratskap som organiserade aktioner även där.

För en fängslad revolutionär var det mer värdigt att ta emot batonger mot skallen och ligga naken i snön än att läcka information som kunde skada organisationen och upprepa anti-kurdiska ramsor. ”… de som vet hur en värdesätter livet är redo för döden”, skriver Cansiz. Hennes attityd skrämde även den mest fruktade motståndaren och tömde hans grymmaste taktiker på makt.

När Cansiz beskrev sitt liv som en kamp var det inget erkännande av en plågsam existens. Enligt henne var icke-motstånd en frivillig underkastelse som bröt loss själen från dess riktiga vilja, medan kollektivt motstånd var synonymt med kärlek, älskande och gemensam strävan.

Det sanna lidandet låg i att stå försvarslös inför våldet som normaliserade förtrycket: ”… en stund utan kamp är som tortyr för mig.” Tack vare sin hängivenhet till denna känsla lämnade hon fängelsebyggnaden efter 11 år av extrem fysisk och psykisk misshandel mer övertygad än någonsin.

Sakine Cansiz förkroppsligade revolutionen, hon var inte längre bara en individ att förhålla sig till utan en kraft att följa med. Fienden kände igen sin hjälplöshet i hennes motstånd och kamraten kände igen sin potential för skönhet i hennes närvaro. Hon kunde leda utan att härska, använda frihet som metod istället för makt och decentralisera sina begär för den kollektiva framgången.

Fängelsevakterna förkroppsligade också motståndet men från oppositionssidan. De var inte heller bara individer, de var personifieringen av den patriarkala dominans som än i dag uttrycker sig i övergrepp av människor på både system- och individnivå.

Cansiz ställde sig frågan ”Hur passar kärlek ihop med kamp?” och besvarade den genom sitt radikala engagemang för att utforska alla aspekter av motståndet. Likt Sakine Cansiz skyddar vi vår mänsklighet i detta känslolösa system genom att inte utesluta våra känslor från kampen för social rättvisa.

Människan kan gå från det ena rummet till det andra utan att ha lämnat de fyra väggarna om vi endast mäter vår frihet enligt externa symboler. Befrielse kräver en direkt och dialogisk konfrontation med det vi älskar och det vi hatar, för att intimiteten ger fukt till alla former av förtryck så de kan brytas ner från grunden.

År 2013 mördades Sakine Cansiz i Paris på vägen till ett kvinnomöte, ett möte som i sin essens pågår än i dag i alla våra liv. Vi har möjligheten att delta där vi är, följa hennes exempel på revolutionär kvinnlighet och hävda dess transformativa energi som är mer kraftfull än de makter som förlitar sig på vår underkastelse. Vi har alla möjligheten att tillsammans dansa dansen som följer takten till försvaret av rätten till ett vackert liv.