”Vi vet att den ekonomiska ojämlikheten fortfarande är stor i Sverige. Att kvinnor äger mindre än män, att kvinnor tjänar mindre än män. Så pratar vi oftast om det. I siffror och statistik”, skriver Janine Alm Ericson (MP) och tackar för en berättelse som kan ge kött och blod till den politiska debatten.
I somras lyssnade jag på Patrik Lundbergs sommarprat. Precis som så många andra blev jag väldigt gripen av hans historia. Av den värme varmed han skildrar sin mamma och av hennes kamp för en god uppväxt för sina barn, men i den kristallklara bilden han ger av ett samhälle som inte tar hand om sina utsatta finns det ingen värme, bara ilska.
Jag vet ju detta redan, men blev ändå arg igen över hur några av de allra mest utsatta kvinnorna i vårt samhälle lämnats efter. Hur drömmarna som utvecklingen i Sverige i efterkrigstiden väckt, fortsatt drömmas inom ramen för kärnfamiljen men som sedan släcks när förutsättningar ändras och hela ansvaret för barnen läggs på den ensamstående mamman.
Hur drömmen om bra uppväxtvillkor och att ge de bästa förutsättningarna för barnen istället för att bli en styrka och en tillgång för en ljusnande framtid, låser fast en mamma i allt för höga kostnader. Livet blir en kamp för barnen och en ständig uppoffring av sig själv och sina egna drömmar.
I en morgonsoffa ett tag efter att sommarpratet sänts pratar Patrik Lundberg om den bok han skrivit om sin mamma. Och här blir kritiken mot både samhället och en feminism som inte ser mammans villkor tydligt adresserad. Hur Sverige mitt i en ekonomisk utveckling där de flesta får det bättre ändå svikit Patrik Lundbergs mamma och många många fler av de kvinnor som var med och byggde Sverige starkt. Boken är i sig inte politisk men i den där morgonsoffan hör jag honom också säga att han hoppas att någon ska göra politik av det. Där är jag än mer fast.
Jag är glad att den här berättelsen nu berättas. Om kvinnorna som jobbar hårt, gör allt för sina barn och sin familj, men som samhället sviker. Om hur hjälpen inte finns där och om hur de biter ihop och lider. Av smärta och ekonomiska problem som sällan får synas i den offentliga debatten. Om hur de kämpar på, inte vill vara till besvär och gör sitt bästa. Dag ut och dag in.
Tyvärr är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma inte unik. Det är ingenting som bara hände förr, utan något som fortfarande är en verklighet för många av Sveriges kvinnor i dag. Vi vet att den ekonomiska ojämlikheten fortfarande är stor i Sverige. Att kvinnor äger mindre än män, att kvinnor tjänar mindre än män. Så pratar vi oftast om det. I siffror och statistik. Med den här berättelsen blir det också kött och blod i de kvinnorna.
Men har han rätt i att ingen gör politik av dessa kvinnors utsatta liv? Både ja och nej. Det lever inte i centrum av den politiska debatten just nu och om vi ska vara ärliga var det länge sen de gjorde det, om än någonsin. Så där är svaret nej. Men så finns det också något annat. Bakom stora ord om välfärdssatsningar och investeringar i det som är vårt gemensamma drivs det en politik för att bättra för alla de Birgitta Lundberg som dag ut och dag in vänder på varje krona och kämpar för att få ekonomin att gå ihop.
Det är en kamp för höjt underhållsstöd till ensamstående föräldrar, bättre lön och kortare arbetstid för slitsamma kvinnodominerade yrken. För ett bättre skyddsnät när du blir sjuk eller arbetslös. För att ingen, i ett av världens rikaste länder, ska behöva vara fattig. Är den tillräcklig? Nej. Men den finns där. Och det är många med mig som arbetar för att den ska bli verklighet.
Patrik Lundbergs berättelse är en berättelse som fler måste höra. Och inte bara höra – utan på riktigt förstå. Kanske skulle vi då inte gång på gång behöva ta debatten om vikten av en politik som utjämnar skillnader och skapar ett jämställt Sverige.
Tack Patrik för berättelsen om din mamma, för att få kött och blod i debatten om kvinnors livsvillkor och för att du ännu en gång påmint oss om allt vi har kvar att göra.
