”När sommarens race to the bottom i migrationspolitiken pågick som allra bäst följde även en förstärkning av den lag som riskerar att låsa fast kvinnor i våldsamma relationer”, skriver Janine Alm Ericson (MP).
Lämna vid första slaget. Vänd dig om och gå. Fly. Titta aldrig tillbaka. Han är inte värd dig. Ta det som är ditt och gå. Ge honom inga fler chanser. Spring.
Det är många som suttit bredvid en syster, dotter eller vän och sagt just de här orden. Försiktigt kramat om en blåslagen kropp och med alla tillgängliga ord försökt förklara att hon är värd så mycket mer. Att han gått långt över gränsen och att ingenting är hennes fel. Vi har lyssnat, kramat och pratat. Och förstått utan att riktigt förstå hur svårt det är.
Att lämna en våldsam relation är svårt för alla. Ofta står det hundratals tankar, känslor och saker emellan och råden om att bara gå blir för någon som hört dem hundra gånger om tomma. Konsekvenserna är svåra, stora och oförutsägbara. Men för vissa värre än andra. Och dessa andra är som så ofta annars de som redan är utsatta.
Runt om i landet finns det i dag kvinnor som vill vända om och gå. Men som vet att det också blir deras väg ut ur Sverige. Att landet som gjort feminism till regeringspolitik och spritt det över världen har ett regelverk som på ett sätt låser fast dem i destruktiv relation.
Det är kvinnor som kommit hit för de tror sig ha hittat kärleken, kvinnor som familjeåterförenats med sin man efter flera år på var sitt håll. Kvinnor precis som jag men utan den ovillkorade rätten att leva och bo i Sverige. Det är kvinnor som är här på mannens premisser – och det är på honom uppehållstillståndet och deras framtidstro vilar.
Här har samhället byggt in ett system som är förödande för många. Och trots att livsöden staplas på varandra verkar en majoritet av politikerna inte särskilt intresserade av att rädda dessa kvinnors hälsa och liv – snarare tvärtom.
Sveriges migrationspolitiska kommitté har föreslagit att den som kommer hit genom familjeåterförening alltid ska vara beroende av relationen till sambon. Så om relationen tar slut – då gör det svenska uppehållstillståndet detsamma. Tidigare har den regeln bara gällt vid nyetablerade förhållanden och under två års tid och det är en reglering som vi alltid velat få bort. Detsamma kan knappast sägas om andra partier.
När sommarens race to the bottom i migrationspolitiken pågick som allra bäst följde även en förstärkning av den lag som riskerar att låsa fast kvinnor i våldsamma relationer. Nu vill andra partier förlänga den så kallade tvåårsregel till att gälla ända tills familjemedlemmen fått permanent uppehållstillstånd – och det, det tar minst tre år.
Det finns redan i dag ett undantag för kvinnor som utsatta för våld, men många vittnar om att det inte fungerar. Att kvinnor, trots anmälan, inte får den hjälp de har rätt till – utan i stället ett överhängande hot om utvisning.
Vi lever i en tid när att plocka politiska poänger på bekostnad av människors hälsa och liv verkar stå högt upp på dagordningen för väl många. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig hur lättvindigt många verkar kunna se bort när kvinnornas historier berättas och det skrämmer mig att ett så kallat signalvärde i partiböcker i olika färger tillåts sättas före rätten till ett liv fritt från våld.
När lagarna är skrivna så att konsekvensen av att gå från en våldsam man är värre än att stanna kvar har samhället misslyckats. Att lämna en våldsam relation är svårt för alla och nu verkar många vilja göra det ännu svårare för några. Det är något jag aldrig kommer låta gå obemärkt förbi.
