”Ánne Márjá kan stigen så väl att hon vet var det är torrast att trampa och vilken fot hon bör sätta på vilken tuva… Skogslandet vid Kangos ligger på svenska sidan av gränsen. Ánne Márjá är alltid där om vintern, men hon längtar aldrig dit. Det är vid havet på norska sidan av gränsen som oron försvinner.”

Detta avsnitt är hämtat ur författaren Elin Anna Labbas bok, Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige i början på 1900-talet.

År 1751 skapas gränsen mellan Norge, Danmark, Finland och Sverige. Samerna som alltid levt i ett gränslöst landskap, får fortsatt rätt att förflytta sig över gränserna för att fiska, jaga och bedriva renskötsel.

Under det följande århundradet stängs dock gränserna i flera steg och renhjordarna får allt mindre ytor att röra sig fritt på. I början av 1900-talet blir Norge en egen nation och vill inte längre ha de svenska samerna.

År 1920 blir året då Ánne Márjá Omma lämnar sommarhavsbetet i Norge för sista gången. Året därpå får hon inte komma tillbaka till den plats som hennes släkt i flera generationer har återvänt till med sina renar.

Dotterdottern, Sire Omma, en av ett hundratal personer som Elin Anna Labba intervjuat för boken, vittnar om att Ánne Márjá ”alltid ville hem”. Hem var Norge. Hon frågade barnbarnen och personalen på äldreboendet om någon kunde köra henne, och rymde en gång i ett försök att vandra dit.

Familjerna splittrades

De nya gränserna som skapades gick tvärs över berg och myrar, renbetesland och flyttleder som använts i tusentals år. De skar genom släkter och trasade sönder de sociala skyddsnät som släkt- och vänskapsband utgjort under lika lång tid.

Hundratals familjer splittrades under de första decennierna på 1900-talet. En del familjemedlemmar som lämnats kvar återsåg aldrig sina familjer, eftersom ingen fick återvända.

Detta hände bland annat sexåriga Johanne. Hon var sjuk när familjen skulle förflytta sig inåt land mot vinterbetet i Sverige och blev kvar hos släkt i Senja i Norge. Först i vuxen ålder fick hon åter kontakt med sin syster, som hade flyttat med familjen till Sverige.

”Länsstyrelsen for runt som en kung”

”Du vet, Länsstyrelsen for runt som en kung. Sverige tvingades ta samerna in på sitt land”, säger Sunná Ville Nihko Ovllá som i samband med förflyttningarna blev Olof Petter Nilsson Päiviö.

Det framkommer att många hade önskat att de visste, så att de hade kunnat ta ett ordentligt farväl. Men istället gjorde de som varje år, och gav sig av utan några större gester.

I boken berättar Labba genom intervjupersonerna om en stor och mycket tyst sorg och saknad hos enskilda individer. Samtidigt som hon målar upp delar av en svensk kolonial historia som vi, gissar jag, är många att sent upptäcka.

De tvångsförflyttade känner sig lurade. Löftena från den svenska staten är tomma. Beteslandet som de tvångsförflyttade erbjuds söderut tillhör redan andra. Många renar går förlorade på vägen. Trots att de uppbådar all sin kraft att försöka förflytta dem åt rätt håll. Renarna känner att det är fel och vänder tillbaka.

Tomma löften

”Det finns ingen plats för tusentals renar som lappfogden har lovat.”, vittnar Jouná Jon Andersson Blind, släkting till författaren Elin Anna Labba.

Renskötarna som redan finns i områdena är inte alls vänligt inställda till att behöva dela betesmark med de förflyttade samerna. Konflikterna växer.

Lappväsendet försöker få det att se ut som att ”lapparna” flyttar frivilligt. Men sanningen är att de flesta tvingats skriva under att de godkänner flytten utan att förstå vare sig innehåll eller konsekvenser.

Med tvångsförflyttningarna försvinner även luohti, jojken, som tystnar.

”När man pressas att överge ett område blir också jojkarna kvar”, skriver Labba med hänvisning till konstnären Maj Lis Skaltje. Jojkarna som finns med i Labbas bok är inte översatta. Vi får veta att de är starkt kopplade till naturen, men orden förblir okända.

Tvångsförflyttningarna är bara starten på en rad övergrepp som sedan följer. Förbud att tala sitt språk. Nomadskolor. Assimilation. Tvångsslakt.

I takt med att förbud och tvång ökar, ökar även lappfogdarnas makt. Snart inleds även de rasbiologiska undersökningarna.

Elin Anna Labba varvar fakta och historiska officiella dokument med vittnesmål från släktingar till dem som en gång tvångsförflyttats. På så vis framträder både majoritetsbefolkningens övergrepp och de drabbades motstånd.

Ger utrymme åt kvinnorna och barnen

Det framkommer hur många samer som vägrade flytta eller försökte dra ut på det och hoppades att de skulle glömmas bort. Andra tog sig till andra platser än dem som de hänvisats till.

Allt skildras mot bakgrund av fantastiska naturbeskrivningar. Labbas omsorg om att även ge utrymme åt kvinnornas och barnens perspektiv breddar också förståelsen för konsekvenserna av tvångsförflyttningarna på hela livet.

Labba har kort och gott skrivit en urintressant bok, som borde vara obligatorisk läsning i skolan. Hade inte den här boken skrivits så hade viktiga berättelser från en avgörande tid i svensk historia förblivit oberättade.