”Risken finns att alltfler vänjer sig vid, och även uppskattar det och stämmer in i kören som vill avlägsna och straffa allt och alla som inte passar in i dominerande normer.” Maria-Pilar Reyes om risken för ökat våld i spåren av covid-19.
En ny världsomfattande ekonomisk kris post covid-19 kan medföra förhöjd tolerans för alla sorters våld, såväl mellan individer och grupper som mellan länder. För i den patriarkala ordningen som styr våra liv vill inte bara familjens överhuvud utan också nationella regeringar framstå som sitt eget folks beskyddare och ställer sina egnas intressen mot andras. Också kampen om makt och kontroll över världens tillgångar hårdnar och frustrationen och polariseringen inom länderna växer. Detta kan öka stödet för militarism och strukturellt våld och invagga oss därmed i en bedräglig trygghet.
Trots smittoriskerna vid folksamlingar och öppet statligt sanktionerat våld lyckas regeringarna inte stävja de folkliga uppror som växer fram i alltfler länder. Demonstrationerna för demokrati, rättvisa, miljöskydd och mänskliga rättigheter fortsätter i Belarus, Hongkong, Libanon, Chile, Frankrike, Bolivia, Irak, Libanon, Sudan, México, Libyen, USA, Grekland, Thailand med fler. Det inger hopp men det medför en risk för legitimering och normalisering av statligt våld både inom och bortom ländernas gränser.
Längs fram i demonstrationerna står de unga som inte räds konsekvenserna av sitt uppror mot den etablerade makten. Och de som inget har kvar att förlora.
– De rika och deras korrupta politiska springpojkar har rånat folket och festat på det som tillhör oss alla, de har bestulit oss på vår framtid, säger en av dem.
Också ursprungsfolken som riskerar att utrotas på grund av flera hundra års systematiskt förtryck och våld och storföretagens omfattande förstörelse av deras livsmiljöer organiserar sig, står upp och ställer krav. Längs fram och alltmer i ledningen finns nu också kvinnorna.
– Vi ställer inte längre upp på patriarkatets våld och makt över våra liv, säger de. Feministisk fred förutsätter social och ekonomisk rättvisa för alla, omsorg av livsmiljöer och frånvaro av diskriminerande, förtryckande strukturer.
Den urbana medelklassen ansluter sig nu i stor utsträckning till demonstrationerna. Inom den gruppen finns det människor som tidigare hånlett åt ordet solidaritet, ställt upp på individualismens ”själv made”-saga, men kräver nu att staten löser deras problem. Många har genom olika krediter fått unna sig en illusion av välstånd, trygghet och stabilitet som tidigare generationer bara drömt om. Nu börjar de inse att den makt de trott sig ha över sina liv är begränsad och villkorad. Att deras levnadsstandard och deras framtid är i händerna på bankerna. Arbeta hårt och vara duktig är inte längre en säker biljett till trygghet. De kan bli arbetslösa oavsett.
Pandemi och socioekonomisk kris
Det finns personer som i ett sådant läge blir alltmer desperata och försöker säkra åt sig själva och de sina ett fortsatt materiellt välstånd även om det innebär att andra blir utan. Det finns också personer som har ett behov av att hitta syndabockar att rikta sin frustration mot och knuffa fram till skottgluggen. Detta bäddar inte för en fredlig utveckling i samhället. Det är bland dessa grupper som populismen, nationalismen och fascismen har historiskt skördat tillräckligt stöd för att genomföra sina planer och brutalt slå ned motståndarna. Mörka krafter ligger aldrig still, de fortsätter att agera systematiskt bakom kulisserna för att sprida sitt budskap och vinna anhängare bland ängsliga och frustrerade människor. Så sker också nu medan media och den allmänna opinionen är helt upptagna av debatten om pandemin.
Normalisering av våld
Samhällen militariseras och restriktioner tillämpas för att ”behålla tryggheten, ordningen och säkerheten”. Vi ser redan i ett flertal länder polis och beväpnade soldater på gatorna som kontrollerar att ingen bryter mot skyddsåtgärder mot pandemin, men deras uppgift är också att attackera demonstranter. Alltfler videoinspelningar på sociala media visar polisens och militärernas brutalitet mot personer som vistas ”på fel plats, eller vid fel tid” eller inte smälter in i mängden och anses därför vara suspekta. Också inom Europa ökar de godtyckliga myndighetstrakasserierna till exempel i samband med gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark.
Risken finns att alltfler vänjer sig vid, och även uppskattar det och stämmer in i kören som vill avlägsna och straffa allt och alla som inte passar in i dominerande normer, ”om nödvändigt” med våld. Allt i trygghetens, lagens och ordningens namn. Demoniseringen av vissa grupper internt och bilden av ett externt hot som motiverar ett ökat militariserat agerande sprids av både samhällsdebattörer och medierna och döljer att det främsta hotet kommer från de transnationella ekonomiska koncerner som inte bryr sig om nationella gränser, utom när deras vinster riskerar att minska.
Tolkningsföreträde och patriarkala lösningar
Hittills har militärerna och deras supportrar och uppdragsgivare behållit ett tolkningsföreträde över innebörden av trygghet, säkerhet och fred och skapat stöd för sina krav på mer resurser och befogenheter åt sig själva. Och visst kan väpnat våld ses ibland som det enda möjliga alternativet, men då har konflikterna redan urartat och desperationen, maktlösheten och skräcken tagit över. Med våld kan man skapa bara en tillfällig, illusorisk trygghet och säkerhet eftersom konflikten bakom som nästan uteslutande handlar om rådande förtryck och orättvisor, är inte löst, inte ens hanterad på ett konstruktivt sätt. Den ligger och gror och kommer att blåsa upp igen.
En klassisk patriarkal hantering av minskad trygghet och säkerhet är att öka våldsberedskap och rusta upp: mer makt och resurser till polis, militär, vapen och repressiv lagstiftning. Frågan är vem en trygghet som bygger på legitimering av våld är till för. Normaliseringen av våld och förtryck vilar på uppfattningen om att det är rätt att använda våld för att tvinga andra till underkastelse. Detta präglar även relationerna inom hemmet, skola, arbetsplatser och offentliga platser. Men i en konflikt som hanteras med våld vinner inte den som har mest rätt utan den som har störst förmåga att skrämma och orsaka den andre skada. En trygghet som bygger på våld och hot om våld och diskriminering är inte till för kvinnorna, barnen eller de fattiga och utsatta.
