”Det finns en fara i att uttrycka sig transfobiskt i det offentliga samtalet, särskilt om en säger sig representera jämställdhet och har ett stort inflytande”, skriver Cecilia Magnusson i en strävan till dialog med feminister som argumenterar för exkludering av transkvinnor.
Just nu pågår tre olika debatter i världen som efter vad jag kan se hålls separerade från varandra trots att de alla, på ett djupare mänskligt plan, är nära besläktade. Den första rör det rasistiska mordet på George Floyd i USA. Den andra handlar om en iransk 14-årig flicka som alldeles nyligen mördades av sin pappa. Den tredje handlar om den vita medelklassfeminismens transfobi, uteslutandet av transkvinnor ur den feministiska rörelsen och i förlängningen också en debatt som driver på hatet och hoten mot en redan mycket utsatt grupp.
Den viktiga skillnaden mellan de första två debatterna och den tredje är givetvis att de två första uppstått i kölvattnet av varsitt mord. I USA har den antirasistiska rörelsen ordnat massiva demonstrationer mot polisvåldet och den strukturella rasismen i landet i stort. I Iran fördöms hedersmordet på dottern av den största delen av befolkningen, både i sociala och etablerade medier. Regimen har lovat att se över lagstiftningen kring hedersrelaterade mord.
Även om mord på transpersoner inte har uppmärksammats i media på samma sätt som mordet på George Floyd, så betyder det inte att de inte förekommer. Under Transgender day of remembrance, en minnesdag som instiftades år 2007 i Sverige, uppmärksammas det faktum att transpersoner lever under hot och våld i hela världen. Så sent som 2018 kom transpersoner att erkännas och skyddas av svensk grundlag. Transaktivismen som rörelse kämpar alltså fortfarande för att få igenom grundläggande mänskliga rättigheter.
Det finns ett tydligt samband mellan rasistiskt förtryck, hedersförtryck, patriarkalt förtryck, hatbrott mot hbtq-personer etcetera. Dessa förtryck får sin näring av rädsla och fördomar, som i sin tur genererar hat, som i sin tur i värsta fall leder till våld och mord. Inga nyheter direkt. Men just därför är det så oerhört viktigt att alla offentliga röster som säger sig värna om tolerans, jämställdhet, demokrati och individens trygghet tar sitt ansvar för just de ideal de representerar.
I den här artikeln tänker jag inte peka ut någon specifik skribent. Jag är inte intresserad av ”pajkastning”, men vill gärna föra en dialog med de feminister som under de senaste veckorna argumenterat för att transkvinnor inte skulle ha rätt att föra feministers talan. Det har bland annat påståtts att transkvinnors röster i debatten skulle frånta cis-kvinnor möjligheten att utöva det jämställdhetsarbete som är förbehållet de senare. Jag förstår faktiskt inte det argumentet. Ni som använder den retoriken gör inget annat än att polarisera istället för att bygga broar. Ni skapar en fiktiv fiende i en redan utstött och utsatt grupp som ofta är tacksamma om de lyckats ta sig igenom dagen.
Det finns en fara i att uttrycka sig transfobiskt i det offentliga samtalet, särskilt om en säger sig representera jämställdhet och har ett stort inflytande. Det en riskerar att göra är då att normalisera intoleransen mot transpersoner, på samma sätt som rasistiska uttalanden normaliserar intoleransen mot utrikes födda.
Jag tror inte att er intention är att normalisera den intoleransen, men effekten blir just sådan. Effekten blir att ni flyttar fram era egna maktpositioner på bekostnad av en svagares. Jag är själv vit cis-kvinna och feminist, men jag skriver inte under på den feminism som inte är inkluderande. Mitt råd är följande: läs på om intersektionalitet. Försök få lite perspektiv på ert eget privilegium så kanske ni kan slippa bli indirekt skyldiga till att en transperson utsätts för ett hatmord. För det är allvar nu. Transpersoner har mördats förut, på order av Hitler, för att nämna en massutrotning. Kom ihåg det.
