”Det internationella samfundet har vid flera olika tillfällen erkänt Sveriges roll för att och skydda mänskliga rättigheter runt om i världen. Nu är det dags att visa att de skyddas på nationell nivå också”, skriver Jaime Gomez (Fi).
Den 10 december varje år firas den Internationella dagen för mänskliga rättigheter för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948.
Vi är många som anser att situationen för de mänskliga rättigheterna i världen är alarmerande dålig. Exempel dyker upp lite här och där. I Turkiet fängslas folkvalda, oliktänkande sparkas från sina jobb, medier stängs och yttrande- och pressfriheten har i princip avskaffats. I Polen är pressfriheten inskränkt genom att staten köper upp tidningar och därigenom förstör mångfalden och självständigheten. I Colombia har fler än 76 massakrer ägt rum bara i år, och 242 personer som signerade fredsavtalet mördats. I Chile och USA har polisvåldet uppmärksammats och visat hur hemsk auktoritarism är.
Kriget har olika delar av världen i sina klor: Syrien, Sudan, Irak, Libyen, Etiopien, Västsahara är bara några exempel med allt vad det innebär – människor som flyr för sina liv utan tillgång till vård, mat och tak över huvudet. De som drabbas värst är kvinnor och barn. Vapenflödet i dessa regioner stoppas inte. Vapenindustrin är på fest.
Våldet mot kvinnor fortsätter att vara ett globalt problem. Rapport efter rapport visar att otroligt många kvinnor i världen har blivit utsatta för könsbaserat våld under sin levnad. Det är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Men situationen är inte allvarlig bara ute i världen. I Sverige finns all anledning att vara bekymrad. I den senaste rapporten om Sverige av FN:s människorättskommitté kritiseras Sverige för bristande respekt för mänskliga rättigheter inom olika områden. Några av de stora problemområden som påpekas är hatbrott, etnisk profilering av polisen och diskriminering.
Jag förväntade mig att det civila samhället skulle väcka en större debatt om rapporten. Men att Sverige får kritik för stora brister i hanteringen av mänskliga rättigheter ledde inte till stora rubriker. Kommittén som övervakar hur staterna lever upp till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kritiserar Sverige för att inte ha genomfört några av rekommendationerna som till exempel:
-
Ratificering av det tredje protokollet till barnkonventionen om ett kommunikationsförfarande
-
Ratificering av ILO:s konvention 169 om urbefolkningar och stamfolk
-
Ratificeringen av den internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter
-
Förbud mot rasistiska organisationer.
Diskriminering har haft otroligt stora proportioner i Sverige. Det är känt sedan tidigare hur utsatta EU-medborgare nekas sina rättigheter, för att inte prata om personer
med normbrytande funktionalitet, nationella minoriteter, hbtqi-personer och nyanlända.
Så sent som den 7 december 2020 riktade FN:s rasdiskrimineringskommitté skarp kritik mot regeringens agerande i gruvprojektet i Rönnbäck utanför Tärnaby och uppmanade Sverige att stoppa det samt att revidera lagstiftningen ”så att inga större industrietableringar tillåts i det samiska området utan samernas samtycke”. Feministiskt initiativ uppmanar regering att ta tillfället i akt och vidta nödvändiga åtgärder som leder till ratificering av ILO 169.
Det internationella samfundet har vid flera olika tillfällen erkänt Sveriges roll för att och skydda mänskliga rättigheter runt om i världen. Nu är det dags att visa att de skyddas på nationell nivå också. Feministiskt initiativ välkomnar regeringens besked att ett institut för mänskliga rättigheter kommer att inrättas 2021. Det är viktigt att inhämta olika perspektiv från det civila samhället i enlighet med FN:s Parisprinciper.
Bilden av Sverige som en förebild inom mänskliga rättigheter är bara en myt. En feministisk regering kompromissar inte med de mänskliga rättigheterna. Jag känner mig stolt över att företräda ett parti som gör en intersektionell analys, som inspireras av dekolonial feminism och vars politiska agenda är att försvara de mänskliga rättigheterna. Detta inkluderar de medborgerliga, ekonomiska, sociala och politiska rättigheter som alla människor har rätt att åtnjuta, och även de grupprättigheter som finns.
Alla vi som arbetar för demokrati, ett jämlikt samhälle och en hållbar utveckling har en skyldighet att fortsätta kämpa för att de mänskliga rättigheterna blir en verklighet även i Sverige. Och det gör vi alla tillsammans.
