Hur konkretiserar vi solidaritet med våra medmänniskor? I samma takt som coronaviruset slår sina klor runt individer och hela samhällen ser vi i flera länder hur de mest utsatta pekas ut som som ansvariga för att sprida corona. Från den grekiska gränsen rapporteras om lokalbefolkningens oro och ilska mot människor på flykt som man hävdar sprider smittan. I Slovakien och Bulgarien beskylls den romska minoriteten för att vara roten till det onda.

Listan över utpekade grupper ser i stort sett likadan ut i alla drabbade länder. Det är de fattiga, de trångbodda, de som inte har några eller mycket färre val. Vår bristande förmåga att dels känna, dels agera solidariskt gör sig påmind i den kris vi befinner oss i och riskerar att ytterligare förvärra situationen för de som redan före pandemin var i behov av andras vilja att hjälpa.

För oss miljöpartister är solidaritet grundbulten i vårt parti. De som samlades runt det där berömda köksbordet (så låter det i Miljöpartiets historiebeskrivning) enades om att tre solidariteter ska utgöra grunden för allt vi är och gör och strävar efter:

• Solidariteten med djur och natur.

• Solidariteten med framtida generationer.

• Solidariteten med alla världens människor.

Dessa tre solidariteter har överlevt hundratals stadgeändringar och kongresser och har snart 40 år på nacken. De är även tydliga rättesnören att varje dag, som miljöpartist, väga sina handlingar mot.

Solidariteten med alla världens människor är en utgångspunkt som definierar Miljöpartiets politiska ingångsvärden – oavsett om det handlar om att besluta om EU:s ekonomiska räddningspaket för coronapandemin eller migrationspolitiken. Vi gröna kommer outtröttligen arbeta för en hållbar och human migrationspolitik. Det kommer vi att fortsätta göra trots att i stort sett alla andra partier har vänt kappan efter vinden.

I brist på en gemensam europeisk migrationspolitik har EU:s ansvar lagts ut på entreprenad till så kallade tredjepartsländer som Libyen och Turkiet. EU:s avtal med Turkiet har kostat medlemsländerna närmare sex miljarder euro, en stor del av pengarna befaras ha gått rakt ner i president Erdogans fickor och antidemokratiska metoder. Hjälporganisationer verksamma i Libyen vittnar om en fruktansvärd situation för människor på flykt där kvinnor och barn utsätts ut för systematiska våldtäkter och slavhandel finansierar olika klaners maktutövande. Samtidigt visar rapporter från EU:s egna utrikestjänst att möjligheten att övervaka hur EU-pengarna används är begränsad. Det är med andra ord helt oförsvarbart att våra skattebetalares pengar används för att finansiera skurkstater och regelrätta brott mot mänskliga rättigheter.

När solidaritet mellan EU:s medlemsländer saknats, har desperation och populism varit vägledande. Nu är det upp till Ylva Johansson att med solidariteten som ledstjärna skapa en hållbar migrationspolitik och visa att det är möjligt för EU, världens rikaste och friaste plats, att hjälpa människor på flykt. Vi gröna menar att ansvarsfördelningen för de människor som flytt till Europa måste förändras. Dagens system, där ett fåtal länder, främst de som frontar gränsen till EU, bär hela ansvaret och bördan, är ohållbar och i sig osolidarisk.

Det finns solidaritet i Europa. Hundratals lokala och regionala aktörer i EU har visat prov på det när ett antal länder och flera tyska delstater gick samman för att ta emot ensamkommande barn från de grekiska öarna. Vi måste ta tillvara på den solidaritet som finns – och de som tar ansvar ska kunna få ekonomisk ersättning direkt från EU för sitt arbete. Om behov av fler mottagarländer eller regioner kvarstår efter att de som frivilligt anmält sig gjort sitt, ska det inte längre finnas någon möjlighet att smita undan sitt ansvar.