Jag var ett av de tidiga tusentals barnen som adopterades till Sverige i början av 1970-talet. Under 1960-talet blev efterfrågan på barn större än tillgången inom landet och den svenska barnlängtan vände ögonen söder- och österut och snart landade de första mörkhåriga, brunögda små barnen på flygplatser runt om i det vita Sverige. Oron inför vad detta skulle innebära för den svenska befolkningen möttes med progressiv iver. De skeptiska menade att dessa avvikande barn skulle råka illa ut och vad värre var skulle dessa barn en gång växa upp och börja bilda familj med den inhemska befolkningen.

1960 skriver Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius:
”Beträffande… barn som kommer från exotiska länder eller som eljest…på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska, ligger förhållandena annorlunda till…Det är…styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här. De måste nämligen antas få mycket stora svårigheter att anpassa sig i vårt land…” (UD-arkivet, via Tobias Hübinette)

Året efter skriver Medicinalstyrelsens generaldirektör Arthur Engel följande: ”Erfarenheter talar för att förflyttningar av barn till främmande länder och miljöer… ej sällan leder till påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter… Det synes därför vara lämpligare att hjälparbetet för nödlidande barn ordnas så att de får nödig hjälp i egen miljö och att förflyttning av barnen till främmande miljöer och kulturer så vitt möjligt undvikes… Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.” (UD-arkivet, via Tobias Hübinette)

1962 skriver Jan Arvid Böök, professor vid Institutionen för medicinsk genetik, Uppsala universitet att ”[t]ill dess ytterligare vetenskapliga undersökningar företagits menar jag att adoption bör tillåtas endast i begränsad omfattning när det gäller barn tillhörande starkt skilda rasgrupper.” (UD-arkivet, via Tobias Hübinette)

Samma år skriver Torsten Thysell, överläkare vid Barnpsykologiska kliniken, Centrallasarettet i Karlstad att ”[e]n annan sak är att korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.” (UD-arkivet, via Tobias Hübinette)

Dessa röster möttes av progressiva röster så som författaren Claes Engström, författare som 1962 menade att: ”…genom ett ökat antal adoptioner har [vi] möjlighet att successivt och på ett naturligt sätt vänja oss vid människor som har ett avvikande utseende.”

Skådespelerskan och sångerskan Barbro Hörberg säger i en intervju i Expressen att ”[d]et är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras… Jan och jag ska snart ansöka om flera adoptivbarn utifrån, gärna afrikaner.” (Expressen, 1971)

1974 går författaren/komikern/skådespelaren Hans Alfredsson ut i media och uppmanade svenska folket att föröka sig genom adoption som ett sätt att hjälpa Tredje världen.

Debatten till trots – adoption blev snart det vedertagna sättet för ofrivilligt barnlösa att bilda familj och även ett sätt för progressiva att antingen göra en humanitär insats och samtidigt bidra till mångfald i det allt mindre homogena Sverige. Under 1970-talet anlände de adopterade barnen i tusental och idag är vi runt 60 000 transnationellt adopterade varav en majoritet är icke-vita. Vi har mörkt hår, bruna ögon och heter Anna, Marcus, Petra och Jonas. Vi talar småländska, dalmål, gutamål och skånska. Vi har vuxit upp med fil, herrgårdsost på skogaholmslimpa och druckit röd mjölk till våra kåldolmar och vår äggsåstorsk. Vi har grodhoppat runt midsommarstänger och julgranar iförda luciakronor och blomsterkransar. I det påstått färgblinda Sverige står vårt melanin i stark kontrast till det svenska blågula som snarare förstärker vårt annorlundaskap än döljer det. De svenska attributen förstärker paradoxalt nog vårt osvenska yttre. Vi förblir ”främmande”, trots våra namn, vårt språk och våra svenska kostymer och den rasism vi möter förklaras och ursäktas med okunskap och rädsla inför det främmande. Samtidigt var det viktigt att vi själva benämnde oss svenskar, annars var ju adoption som idé ett misslyckande.

Åttiotal blir nittiotal och de adopterade var inte längre de enda färgklickarna i det tidigare så homogent vita Sverige. Vi adopterade fick lära oss att vi inte var som ”dom”, det vill säga invandrarna. Har man invandrat medelst adoption är man nämligen inte invandrare, även om man ser ut som en sådan. Vad det är som får en att se ut så är dock höljt i ett språkligt dunkel för nu får man inte längre tala om ras. Därmed blir det även svårt att tala om rasism eftersom en rasistisk handling tarvar en rasistisk gärningsperson och i Sverige finns det inga raser och därmed inga rasister. Följaktligen finns det inte heller någon rasism i egentlig mening. Nej, när personer med ”osvenskt” yttre utsätts för hatbrott är det inte rasism, det är främlingsfientlighet. Alltid ”främlingsfientlighet”. Sällan rasism.

Tidningsrubriker skriker ofta ut att gärningspersoners motiv varit främlingsfientliga, mer sällan att handlingarna varit rasistiska. Det talas ofta om offrens ”invandrarbakgrund” och därmed duckar man för den egentliga orsaken. Det kan tyckas vara hårklyverier men för en adopterad skapar detta ett märkligt förhållande och kan invagga både adopterade och adoptivanhöriga i falsk trygghet. Om det inte finns någon rasism, endast främlingsfientlighet innebär det att adopterade inte borde kunna drabbas för vi är ju inte främmande, inte heller invandrare, eller? Och då ras inte existerar blir det närmast omöjligt för adopterade att benämna den rasism de drabbas av då de varken är främmande eller tillhör en annan ras. Och vad är en främling, egentligen? Vad läggs i det begreppet om nu ras inte får benämnas?

Den åttaårige lille pojken Mohamad Ammouri i Linköping var inte en främling. Han var en liten kille vars utseende provocerar rasister. Att prata om hatbrott med rasistiska förtecken i termerna ”främlingsfientlighet” avhumaniserar offret som då stämplas som ett främmande element.

Om man kränker, hotar, misshandlar eller mördar någon på grund av hens rasifiering så är man inte främlingsfientlig. Man är en rasist som agerat rasistiskt. Icke-vita barn som föds i Sverige eller som kommit hit (adopterats, till exempel) som mycket små är inte främlingar i bemärkelsen ”obekanta” såvida man inte ser till just den där så förhatliga och onämnbara rasen, eller hur? Så länge folk utsätts för våld på grund av sin rasifiering måste vi kunna prata om detta i adekvata termer, inte lalla på om främlingskap – erkänn i så fall vad det där så kallade främlingskapet består av.