Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten (2 Mos 13:21)

Det är onsdagen den tredje juni, jag sitter i Göteborg och ser mobilfilmer från demonstrationen i Stockholm. Poliser som kastar barn mot betonggolv, poliser som knuffar ned och slår med målmedvetna batonger mot svarta och bruna kroppar, polisbilar som kör rakt in i folkmassor, polishästar som rider över demonstranter. Eller var det där med hästarna i New York, eller var det Limhamn jag såg i grumlig repris.

De skrik och vädjanden som jag hör genom dåliga högtalare – om det börjar brinna i min mage, vilket muller av rädsla finns då inte i de kropparna, de som på en protest mot polisvåld blir utsatta för just visirets rasistiska hat, ordningsmaktens hämnd mot den som ifrågasätter systemets legitimitet. Jag ringer min vän, skriver till henne på Facebook, skriver sms. Såg videos från Stockholm, är du okej?

Vi har känt varandra i halva våra liv, ändå har vi aldrig pratat om våra kroppar, våra olika kroppar och vårt gemensamma, krampaktiga grepp om historien som nu. Plötsligt inser vi att vi vet saker om varandras ensamhet, vi vet att vi är ensamma. Jag tänker att sannolikheten finns att hon just då, just nu, är ensam mot en batong, ett visir, en utsträckt hand i färd med att pepparspraya. Jag tycker jag ser hennes kropp flyga genom luften i tunnelbaneuppgången. Det är inte hon, det var inte hennes kropp som kastades. Men allt är redan förstört, att jag har kunnat föreställa mig det våldet och den smärtan, att det hade kunnat vara hon.

Jag är så rädd om dig, vill jag säga, jag är så rädd om dig och du får aldrig lämna mig, jag säger till henne att du är inte ensam, det känns som du är ensam, du är inte ensam och gud vet om det är sant. Jag brukar inte be till gud men jag gör det den kvällen. Gode gud, säger jag, låt henne veta att jag finns.

Om människor var bokstäver, inte bara i form av begynnelsebokstäverna i våra namn, utan som i att en viss bokstavs form går igen i våra sätt att vara i världen och historien. Då skulle vi som läser och skriver det här vara alef. Dess vindlande, nästan yviga form med öppningar åt för många håll. Som en historiens ängel med sönderrufsade vingar, med håret i oordning i vinden. Det är att se historien i varje minut, att en dag är flera och sträcker sig i alla riktningar.

Vi värjer oss mot föreställningen om att vi skulle börja med beit, den slutna bokstaven, den som stänger sig mot det förflutna. Vi vill inte, vi kan inte, vi vet att det inte går att göra solidaritet med oss själva, våra döda och med de levande vi älskar annat än i öppnandet.