Den finlandssvenska författaren Märta Tikkanen är en älskad, periodvis avfärdad och periodvis kontroversiell författare. I höst har det kommit ut två böcker om henne, varav den ena omgärdats av konflikter mellan författaren och den numera åttiofemåriga, och tydligen minnesnedsatta Tikkanens familj, medan den andra åtminstone i Sverige hittills gått ganska obemärkt förbi. De två böckernas titlar säger något om såväl Tikkanen som om deras respektive tilltal.

Johanna Holmströms Borde hålla käft, som gavs ut på Förlaget i Finland och på Norstedts i Sverige, närmar sig sitt föremål med ett personligt, ledigt och ibland konfrontativt språk. Det är en berättelse om en ung feminist, kvinna och författare som möter en äldre dito med ömsom stor beundran, ömsom undran och frustration. De oerhörda orden, å sin sida, är en något mer högstämd titel som speglar ett mer formellt sätt att närma sig sitt objekt, trots att dess författare Siv Storå faktiskt är bekant och har brevväxlat med Märta Tikkanen.

Båda titlarna säger dock något om sprängkraften i Tikkanens ord och böcker, framförallt klassiker som Män kan inte våldtas och Århundradets kärlekssaga, den senare ett autofiktivt och rasande vittnesmål i diktform från ett äktenskap med en gravt alkoholiserad kulturman. Inte sällan var kritikernas omdöme, om än i mer eleganta formuleringar, just att hon borde hålla käft.

Inte utan maken

I såväl de avfärdanden som gjorde gällande att Tikkanens böcker var vulgär plakatpolitik nödtorftigt uppsminkad som skönlitteratur, som i mer välvilliga tolkningarna spökar Märta Tikkanens långvariga make Henrik Tikkanen, författare och konstnär. När hon avfärdas jämförs hon ofta med sin enligt den tidens kritiker litterärt högtstående make. Och när verk som Århundradets kärlekssaga, Rödluvan och Nu imorron analyseras så är ofta antagandet att de i det närmaste är journalanteckningar från verkligheten i det av Henriks alkoholism präglade äktenskapet.

Precis som Holmström skriver i sin bok är det frustrerande att Märta Tikkanens konstnärskap aldrig tycks kunna diskuteras utan att Maken med stort M får en framträdande plats. 

Men Johanna Holmström blir snart varse att inte heller hon kommer ifrån Henrik Tikkanen. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det är en biografi hon skriver, men en biografi där de skönlitterära texterna är centrala.

Holmström, som är född 1981 och tidigare har skrivit skönlitterära verk som Själarnas ö, utgår från det som kallas ett situerat perspektiv, ett perspektiv där hennes egna erfarenheter, förförståelser och uppfattningar får ta plats snarare än gömmas undan i mötet med Tikkanen. Hon berättar om hur hon som ung skribent första gången mötte henne, och om hur hon senare mött hennes texter som skrivande kvinna och feminist. Därefter skildras mötet då de två sätter sig ner för att påbörja det stora projektet att skriva en bok om Märta Tikkanen.

Ro att skriva

Intervjuerna tar dock en relativt liten plats. I merparten av boken återberättar Holmström det hon fått berättat för sig av Tikkanen själv och hennes anhöriga, och det hon funnit i sina efterforskningar. Hon beskriver Tikkanens barndom, i vilket kriget var närvarande även om familjen kom lindrigare undan än många i Finland, och där den på ytan exemplariska lärarmamman ibland bröt ihop.

Studieåren och det första äktenskapet berörs ganska kortfattat och snart kommer Henrik in i bilden i en på många sätt ganska typisk historia om passion som åsidosätter konventionerna: båda är gifta men kan inte hålla sig ifrån varandra. Men att Holmström väljer att zooma in här är logiskt på så sätt att det är vid ungefär vid denna tid som Tikkanen, med jobb som lärare och fyra barn, på allvar börjar skriva.

Den första boken, som föga överraskande liksom den senare produktionen, kom att läsas självbiografiskt var Nu imorron från 1970 som handlade just om en kvinna med flera barn som försökte få sin man att resa bort för att få ro och möjlighet att skriva. Att mannen sågs som den största belastningen och inte som en medförälder som kunde avlasta säger ungefär allt som behöver sägas.



Därefter fortsätter Holmström följa Tikkanen genom ett författarskap som utforskar kvinnors liv tillsammans med och i skuggan av män samtidigt som hon följer Tikkanens eget liv i skuggan av den geniförklarade Henrik. Rollen som vårdare till en alkoholist gick i slutet av 70-talet, när hon till slut var på väg att lämna honom, över i rollen som vårdare av en cancersjuk man när han drabbades av leukemi.

Stor konst

Vid det laget hade hennes berömmelse om inte gått om hans, så åtminstone nått upp till samma nivå. Men detta innebar som sagt inte att litteraturkritikerna hade blivit nådigare. Holmströms och Storås böcker redogör båda för mottagandet av Tikkanens böcker i svenskfinland, på finska i översättning och i Sverige. Jämförelserna är intressanta och båda konstaterar att de finskspråkiga kultursidorna var mest obarmhärtiga medan uppskattningen var störst i Sverige, där hon från början lyftes fram av den då unga skribenten Åsa Moberg som kom att bli en vän för livet.

Kritiken handlade delvis om att Tikkanen ställde sitt privatliv till beskådande, men alltså framförallt om att hon inte ansågs göra det med samma litterära finess som bland andra sin make. De berättande, lättillgängliga dikterna i Århundradets kärlekssaga var inte ”riktig” poesi eftersom ”riktig” poesi skulle vara svår. Ebba Witt-Brattström har i boken Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur skrivit om hur 70-talets litteratur, särskilt den skriven av kvinnor, redan på 80-talet blev föremål för en backlash som håller i sig än i dag. Den avfärdades som ”plakatpolitik” och ”bekännelselitteratur” mot vilken 80-talets ”sofistikerade” och språkligt experimentella litteratur har framhävts som Verkligt Stor Konst.



Faktum är att Witt-Brattström, som är en av få svenska skribenter som också uppmärksammat Storås bok, i en artikel i Expressen är mycket kritisk mot Holmströms sätt att i egenskap av yngre feminist närma sig Tikkanen och hennes livsval och författarskap. Moraliserande och sensationslystet är domen. Och även jag hajar till rejält över inledningen där Holmströms centrala frågeställning är om Märta Tikkanen verkligen kan anses vara en god feminist när hon samtidigt stannade i äktenskapet med en gravt alkoholiserad och narcissistisk man.

Rimlig utgångspunkt

Förutom att det faktiskt är lika dumt som att fråga om en arbetare verkligen kan kalla sig socialist samtidigt som hen ”låter sig” exploateras i arbete på fabriken eller i gruvan, undrar jag också om detta verkligen är den största och viktigaste frågan som väcks hos Holmström i mötet med Tikkanens konstnärskap. Därmed inte sagt att en biografiförfattare måste vara underdånigt och storögt okritiskt inför varje aspekt av sitt föremål. 

Holmströms språk är en av hennes styrkor och det som gör att hennes bok är mer estetiskt njutbar än Storås mer formellt hållna.

Det märks att det är en författare med skönlitterära alster i bagaget som håller i pennan. Och när hon kritiserar texterna utifrån deras egna meriter, och inte utifrån eventuell ideologisk diskrepans med biografiska detaljer, är det ofta intressant. Johanna Holmströms föresats verkar vara att vara transparent med att arbetet med en biografi är ett möte mellan två intellekt, två subjektiviteter, och inte en objektiv beskrivning av den som biografin handlar om eftersom total objektivitet helt enkelt inte är möjlig.

Det är en rimlig utgångspunkt, men i detta fall tar Holmström själv alltför stor plats i sitt eget porträtt av Tikkanen. I början mäter hon som sagt författaren Märta Tikkanen som aktivist och finner henne bristfällig. I slutet konstaterar hon (besviket) att Tikkanen inte tycks vara så intresserad av #metoo som hon verkar ha väntat sig, men väljer därefter ändå att avsluta boken med en text om #metoo utifrån en personlig anekdot som hon tycks ha planerat innan Tikkanen visade sig mindre engagerad än hon tänkt sig. Resultatet blir att Tikkanens konstnärskap försvinner både i början och slutet.



Ett skrivande liv

Om Holmström är en relativt ung författare och feminist som närmar sig sin åldrade föregångare utifrån och med ett visst missnöje, kommer Siv Storå in från ett helt annat håll. Litteraturforskaren Storå är jämnårig med Tikkanen, men framförallt utlovar undertiteln En bok om Märta Tikkanens författarskap att det är just författarskapet som ska stå i fokus och inte privatlivet. Men ändå följer denna bok till sin struktur i stort sett samma biografiska mönster som Holmströms, och analyserna av texterna når inte heller så mycket djupare även om det finns en del intressanta reflektioner.

Storå redogör även grundligt för Tikkanens allra tidigaste alster, nämligen de artiklar hon skrev i studenttidningar och sedan i Hufvudstadsbladet. Även om genomgångarna är tämligen torra och själva artiklarna föga upphetsande till sitt innehåll är det roligt att en bok om Tikkanens författarskap visar upp hela hennes liv som skrivande människa. Men i slutändan lider ändå Storås bok av att vara betydligt mindre medryckande skriven än Holmströms, samtidigt som den egentligen inte bjuder på särskilt gedigna textanalyser.

Än är dock knappast det sista ordet sagt om Märta Tikkanens författarskap. Förhoppningsvis följs dessa böcker, båda intressanta och båda bristfälliga, av fler.