”Att integrera Asta in i en större enhet är att förminska teamets betydelse och möjlighet att fortsätta utveckla sin spetskompetens”, skriver namnkunniga experter inom sexuellt våld i en appell för att stärka istället för avveckla en verksamhet som är unik i sitt slag.
De allra flesta tar starkt avstånd från sexualbrott och önskar såväl förebyggande insatser som stöd till dem som utsatts för sexualiserat våld. Asta-teamet i Umeå har varit en unik, framgångsrik verksamhet som uppmärksammats både nationellt och internationellt. Senast lyftes Asta i en kartläggning av SKR, Sveriges kommuner och regioner, i somras.
Men Asta-teamets framtid är oviss. Beslut inom Region Västerbotten är taget om att Asta ska integreras i vad som ska kallas Ångest-, trauma och Asta-mottagningen. Vi hävdar att det finns tungt vägande skäl till att tvärtom rädda och utveckla Asta-teamet.
Vilka erfarenheter bär Astas målgrupp? Jo, kanske år med upprepad incest i barndomen, en serie med upptrappat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld av en tidigare partner, en överfallsvåldtäkt eller en uppväxt med sträng kontroll och hot om våld vid ”olydnad”.
Vi tror att många snabbt inser att sådant skapar allvarliga psykiska sår. Ändå kan de flesta av oss inte förstå djupet och vidden av traumat. Erfarna terapeuter hävdar att detta ofta är värre än efter krigsskador och mer likt tortyroffers våndor.
För att behandla det sexualiserade våldets överlevare krävs därför en gedigen vålds- och traumakompetens. För att som behandlare orka härbärgera de skadades berättelser likaså. Asta har samlat sådan kompetens sedan starten 1996 och arbetar tvärprofessionellt där psykolog, kurator med psykoterapiutbildning, läkarresurs, fysioterapeut, sjuksköterska ingår.
Asta är en av mycket få specialistmottagningar i landet som vänder sig till en målgrupp av utsatta för sexualiserat våld och den enda som är finansierad av offentliga medel. Obearbetade trauman kan leda till olika följdsjukdomar, kroniska smärtsjukdomar eller livslång psykisk ohälsa. Vårdens oförmåga att möta gruppens behov leder därmed till ineffektiv resursanvändning.
Astateamet hade som egen enhet en egen budget som gav självständighet i planeringen av verksamheten och egen kö där teamet avgör vilka som kan tas emot inom ramen för målgruppen. En annan viktig faktor för patienternas trygghet var att Asta hade egna lokaler utanför sjukhuset. Den tryggheten handlar inte enbart om att undvika möte med den som utövat våldet, utan också om att få gå till en ”neutral” adress som inte röjer utsattheten. Nu har Asta tvingats flytta in i psykiatrins lokaler på sjukhuset.
Det är också principiellt viktigt att verksamheten uttryckligen vänder sig till personer utsatta för våld och/eller sexuellt våld. Därigenom markeras att orsaken till behovet av behandling är just utsattheten för våld och inte någon diagnos. Så skapas också en tydlighet i var hjälp finns att få.
Att integrera Asta in i en större enhet är att förminska teamets betydelse och möjlighet att fortsätta utveckla sin spetskompetens. Den nya organisationen motverkar specialisering. Förändringen strider därmed ytterligare mot Sveriges åtaganden enligt Europarådets konvention om våld mot kvinnor, Istanbulkonventionen.
Sverige har också kritiserats av bland andra Europarådet och Amnesty international för att inte ha tillräckligt med specialiserade stödtjänster. Asta har varit ett lysande undantag. Gemensamt är markeringen av att det behövs specialiserade mottagningar med tvärprofessionella team, med kunskap om och resurser till individuellt utformad behandling av de effekter sexuellt våld orsakar, i stället för fokus på diagnoser.
Den del av beslutet som innebär en vilja att satsa på stödverksamheter i hela region Västerbotten är utmärkt bra, men då krävs att det finns en spetskompetens att sprida vidare. Asta-teamet behövs därför i förstärkt form. Dessutom befaras behovet fortsätta att öka. #Metoo klingar inte av och den isolering som pandemin tvingar många att leva i ökar risken för övergrepp både i hemmet och via nätet. Rädda Asta!
Gudrun Nordborg för Kvinnohusföreningen i Umeå
Emma Hammarberg Hedlund för Kvinno- och tjejjouren i Umeå
Monica Burman, professor vid Enheten för polisutbildning, Umeå universitet
Ann Öhman, professor vid Umeå centrum för genusstudier, Umeå universitet
Jenny Westerstrand för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks
Ida Östensson, ordförande och jämlikhetskonsult Make Equal
Hanna Olsson, handledare och författare
Josefin Grände, legitimerad psykoterapeut
Ann Wilkens, legitimerad psykoterapeut
Gita Rajan, medicinskt ansvarig och verksamhetschef klinik och forskning för Wonsa, World of no sexual abuse
Maria Sveland, journalist och författare
Viveka Enander, forskare vid VKV – Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer
Kerstin Edin, universitetslektor vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet
