När jag för sju månader sedan planerade min resa till Chile efter att inte ha varit i landet på 17 år var min första tanke att jag skulle vara i huvudstaden Santiago på internationella kvinnodagen. Trots att jag inte hade så mycket kunskap om det politiska läget i landet så var förra årets kvinnomarsch så massiv att den hade satt sig i mitt minne.

Att ”el estallido social” – det sociala uppvaknandet eller utbrottet – skulle äga rum tre månader efter att jag hade bokat min resa kunde jag aldrig ha anat. Ännu mindre att det chilenska uppvaknandet skulle komma att bli en så stor del av mitt liv genom bildandet av Döttrar.

I en månads tid har det kommit information från Coordinadora feminista 8M, den chilenska samordningen inför internationella kvinnodagen, om att en feministisk generalstrejk skulle hållas i Chile den 8 och 9 mars. För någon vecka sedan spreds uppmaningen att demonstrationen den 8 skulle vara separatistisk och männen uppmanades stanna hemma och stödja kvinnorna genom att ta hand om barnen, laga mat, städa och så vidare.

Chile är trots flera feministiska framgångar de senaste fem åren, fortfarande ett land där kvinnorna, även om de jobbar utanför hemmet, utför allt obetalt arbete hemma och har huvudansvaret för barnens uppfostran och skolgång.

När dagen väl kom så var förväntningarna ganska stora, men redan på väg in till staden från Maipú, en kommun i utkanten av Santiago, var gatorna fulla av kvinnor. Kvinnor med flaggor, gröna och lila pañoletas, eller scarfs. Färgerna har olika budskap – den gröna stödjer aborträtten och den lila feminismen.

Ju närmare vi kom desto fler kvinnor fyllde gatorna och det kändes som om marschen började flera kilometer innan startpunkten, Plaza de la Dignidad – Värdighetens torg. Vi gick och sjöng och skrek om vartannat och systerskapet kändes in på skinnet, det var så otroligt starkt.

Numerär som provocerar

När vi anlände till Värdighetens torg var det fullt av kvinnor i alla åldrar. Det var meningen att marschen skulle gå klockan 12 mot presidentpalatset La Moneda där demonstrationen skulle avslutas klockan 15, men när klockan var 14 hade vi endast gått 150 meter och nått huvudavenyn Alameda.

Solen sken och det var 32 grader varmt. Folk som bor på våningarna ovanför började slänga ner vatten från fönstren, vilket alla tackade för genom att i kör sjunga ”tack tanten, tack farbrorn”.

På Alameda flöt demonstrationen bättre, men vid ett par tillfällen slängde poliser tårgas och luften blev tung att andas. Automatiskt började alla spraya varandra med bikarbonatvatten och dela ut citronhalvor för att lindra halsbesvären. Till slut kom vi fram till La Moneda, något som ingen annan demonstration lyckats med under alla månader av protester.

Alla tidigare demonstrationer har lösts upp innan de hunnit dit. Väl framme var det dock fullt med poliser och de förberedde sig att anfalla, de slängde tårgas och vattenkanoner syntes i närheten. Vi kände att vi hade gjort vårt och gick hem innan det blev värre, samtidigt nöjda med att ha varit med om denna historiska manifestation som till 98 procent bestod av icke män.

På vägen hem var det fullt av kvinnor med sina scarfs som satt i grupper runt omkring staden och umgicks med varandra. Några upplevelser gjorde särskilt starkt intryck. Dit hör det oprovocerade våldet från polisen, med vattenkanoner och tårgas, trots frånvaron av provokationer från demonstrationen utöver att vi var många.

När man gick längs torget var det svårt att inse hur mycket folk det var. Det framgick först när vi gick upp till statyn i torgets mitt och det blev extra tydligt när vi såg bilder efteråt. Starkt intryck gjorde också vänligheten och syskonskapet bland folket. Även de som bor runt torget som i fyra månader fått sina hem begränsade av tårgas och konfrontationer mellan polis och demonstranter. Deras bostadsområde är numera en krigszon, med förstörda gator och krossade fönster.

Beundransvärd uppslutning

Det värsta var att polisen inte respekterar att det finns massor av små barn i demostrationerna. Jag tog en bild på en mamma som bar sitt 3-åriga dotter i famnen. Dottern sög för fullt på en citronhalva och hennes ögon var glansiga av tårarna från gasen.

Under måndagen kallades till fler aktiviteter, bland annat ytterligare två demonstrationer. Den första, klockan 11 på förmiddagen, hade ganska okej anslutning trots att det var vardag och så tidigt. En vän som var där berättade att det hade gått lugnt till.

I den andra, klockan 18.30, deltog jag tillsammans med min äldsta son. Det var inte lika mycket folk då och ganska mycket fokus i ropen på att männen skulle gå hem, inte stå och glo utan lämna platsen. Denna kamp ansågs inte vara deras, något som jag pratade om med flera på plats, då jag inte förstår tanken att feminismen endast är en kamp för kvinnor.

Alla jag pratade med sa att de inte höll med om det. Det finns en stark skepsis mot feminismen bland ”vanliga” kvinnor som anser att feministerna är för extrema i sin strävan att hålla männen utanför och i sitt skuldbeläggande av andra kvinnor. Detta är något som gör att många inte känner igen sig i feminismen och som gör uppslutningen i demonstrationen ännu mer beundransvärd.

Åtminstone var tiotusentals människor ute på gatan under måndagskvällen, denna gång var det lite fler män än dagen innan. Runt torget samlades folk som sålde piroger, pumpabröd, öl och scarfs om vartannat. Det hela kändes mer som att vara på ett festivalområde än en demo. Stämningen var bra och fredlig.

Bortom frontlinjen

Vi började gå mot Alameda för att kolla lite närmare på graffitin som finns där och besöka minnesplatsen för en av de som mördats av polisen under de senaste fyra månaderna. Många sjukvårdsteam, som består av volontärer och hjälper de skadade, stod där tillsammans med fullt utrustade människor, det vill säga maskerade med skyddsglasögon, hjälmar och gasmasker.

Jag började prata med dem och frågade varför de var där när det var så lugnt. Då pekade de mot andra sidan, in mot en gata 100 meter därifrån där la primera linea – frontlinjen – stod framför en vattenkanon. Det är därifrån polisen kommer. Därför står frontlinjen där och blockerar deras väg så att alla ni där borta kan demonstrera, förklarade läkaren jag pratade med.

Ja, det är klart att jag visste vad de gjorde, men jag hade svårt för att förstå att några
poliser skulle komma. Allt var så fridfullt och ingen provocerade eller ”misskötte sig”. Jag
pratade med flera tjejer där för att höra deras historier under några minuter. Jag hann precis gå över gatan när jag såg en blinkande liten tårgasbomb i ögonvrån, knappt 50 meter från mitt
huvud, susa förbi. Helt utan förvarning, helt utan att någon gjorde nåt.

Alla började springa och jag drogs in mot en vägg av min son. Helt chockade stod vi där och försökte förstå vad som precis hänt. Fem minuter senare började vi ta kort och såg hur två vattenkanoner sköt rakt mot frontlinjen med sådan kraft att de flyttades bakåt medan de kämpade hårt för att stå emot.

Rätten att yttra sig

Helt plötsligt skrek någon att polisen kom från andra sidan och tänkte stänga in dem på den lilla gatan så alla började springa för sina liv. Vi sprang mot torget där vi trodde det var lugnt när vi såg att folk sprang därifrån också för att en polistank kom från andra hållet också.

Vi sprang bland människor och matvagnar med het olja från de som stått och sålt piroger, i panik när tårgas slängdes och vattenkanonen var precis bakom oss. Medan jag sprang kände jag hur halsen låste sig och jag hade svårt att andas och springa samtidigt som kroppen ville fly.

Vi lyckades ta oss till säker mark och senare vidare halvvägs hem där vi blev upphämtade. Men tanken kvarstår: Varför?? Folk har stått ut med polisens helt oprovocerade övervåld. Ja, folk skriker åt poliserna, men vem har dött för att man svurit på dem?

Detta pågår samtidigt som omvärlden säger att Chile har en stabil demokrati. En
demokrati som kränker inte bara de mänskliga rättigheterna, utan även människornas rätt att
yttra sig.