”Jag säger att jag ska ringa hennes chef. Hon känns liten nu. Vi avslutar samtalet. Jag känner mig fortfarande arg. Och vill att hon aldrig ska kunna göra samma sak igen.” Anna Waara om när hon utsattes för ett rasistiskt påhopp av en bibliotekarie och hur hon bemötte det.
Hade varit på möte med en samarbetspart på ett bibliotek i länet. På väg hem från mötet stannade jag i den lokala Ica-butiken för att köpa med mig en soppa till lunch. Pratar i telefon med en vän och står i kassan för att betala när någon knackar mig på axeln. Kvinnan bakom mig undrar när jag ska lämna tillbaka det jag tagit? Jag förstår ingenting och undrar vad hon pratar om. Efter ett tag lyckas jag förstå att hon är bibliotekarie. Och att hon menar att jag lånat en bok, koranen (så klyschigt), på biblioteket och aldrig lämnat tillbaka den. Det vill säga stulit boken.
Jag säger att jag aldrig lånat en bok på deras bibliotek och att hon tagit miste. Det är inte jag. Men hon är mycket bestämd att det är jag och att jag ska lämna tillbaka den och göra rätt för mig. Jag fortsätter säga, och nu känner jag mig påhoppad och blir stressad inför alla kunder på Ica utpekad som tjuv och lögnare, att det inte är jag. Men hon tror mig inte och ska skicka mig en kopia på fakturan. Hon är tydligt arg och upprörd. Lyssnar inte på vad jag säger. Jag avslutar med att än en gång säga att det inte är jag och går därifrån. Vill inte titta på de övriga i kön. Vad tänker de?
Inser, tack vare min vän som varit i telefonen hela tiden det hände och som är bibliotekarie själv, att det jag varit med om är superproblematiskt på många sätt. Men ni vet, man fattar inte direkt vad det är man är med om, för man är lite chockad och blir blockerad i hjärnan. Jag inser att kvinnan brutit mot bibliotekssekretessen som är en viktig demokratisk pelare då biblioteken ska värna och upprätthålla principen om fri informationsbildning och har tystnadsplikt runt lån. Och jag inser att hon var så arg och upprörd för att hon burit ett agg under lång tid mot denna kvinna som liknar mig och stulit koranen och att det måste ha att göra med att vi båda är muslimer. Jag blir arg.
Jag ringer upp biblioteket som jag nyss lämnat för att kolla om hon jobbar där. Och ja det gör hon. Hon inser i samtal med sin kollega att hon begått ett stort misstag och vill ringa upp mig. Jag säger ja. Jag tror på samtal. Hon ringer mig på lunchen. Jag får puls men det övergår snabbt i beslutsamhet. Hon är ångerfull och rädd. Men säger också att hon ”ville sätta dit mig” och att kvinnan som stulit koranen liksom mig ”var liten och hade sjal”. Jag frågar om hon gjort detta förr, hon säger ja på ett lite otydligt sätt.
Jag upplyser henne om att det hon gjort är ett brott mot tystnadsplikten, en rasistisk handling (tänker hon inte vet vad islamofobi är) och ett förtroendeproblem då hon dessutom använde sin profession för att trakassera mig på Ica. Jag säger att jag ska ringa hennes chef. Hon känns liten nu. Vi avslutar samtalet. Jag känner mig fortfarande arg. Och vill att hon aldrig ska kunna göra samma sak igen.
Hon sms:ar mig senare, är rädd för konsekvenserna och vill jag ska förlåta henne. Hon säger att hon förstår att många är hatiska mot mig och att det är jobbigt. Jag upplever att hon inte förstår att hon är en av dem nu. Jag känner att hon vill förskjuta samtalet till att hon är offret i det hela. Och att hon inte vill ta ansvar för det hon gjort. Jag svarar henne inte.
Mejlar hennes chef som ringer upp mig. Ett bra samtal. Hon tar det på allvar och hon inser direkt alla problem med det som hänt. Hon ber att få återkomma när hon pratat med sin anställda. Hon ville höra mig och få min berättelse först. Bra hanterat. Känner mig sedd. Hon återkommer sedan på mejl. Bekräftar att hon pratat med sin anställda som mår mycket dåligt. Ett antal åtgärder kopplas in. Den anställda ges stöd för att få insikt i problemet i det hon gjort. Förstå sitt agerande. Rasism-rehab typ. Hon ser sig såklart inte som islamofob. Vem gör det, vi är landet med mycket islamofobi men inga islamofober.
Och biblioteket ska aktualisera policys och vidta åtgärder runt deras verksamhet för att det aldrig ska hända igen. Vilka åtgärder det blir får jag uppföljning om hoppas jag. Jag svarar chefen. Att jag inte tycker att hon bör få jobba kvar i tjänst med människor på biblioteket då hon inte verkar ha insyn i sin värdegrund. Att hon inte är lämplig bära upp demokratiska pelare. Att jag kan komma och utbilda dem i islamofobi och rasism. Om de verkligen vill förbättra sig.
Vi får se hur det går vidare. Jag känner mig ändå nöjd med hanteringen. Tänker att kvinnan inte längre känns så jobbig utan att det allra viktigaste är hur biblioteket och cheferna hanterar detta. Hur samhället svarar på rasismen och islamofobin som finns och händer hela tiden.
Jag förstår att vem jag är spelar roll för hur detta hanterats. Att jag kan begrepp som bibliotekssekretess, demokratiska principer och strukturell rasism. Att jag är högutbildad och vit. Att jag är vuxen. Att jag var på biblioteket innan i tjänsten som verksamhetsansvarig. Men jag hoppas att detta publika vittnesmål kan inspirera fler att agera på hatet och den orättvisa vi möts av. Att det är viktigt och att det går. Stöttar er gärna!
