”Det finns inget utrymme för bristande kunskaper och dåliga rutiner i dessa typer av ärenden, i vart fall inte då rättssäkerhet eftersträvas”, skriver Marie Larsson, som med anledning av politiska utspel om tvångsomhändertaganden framhåller att det inte är lagen som brister.
I år har en del partier reagerat efter det som hände Esmeralda Gustafsson, även kallad Lilla hjärtat, som har påverkat opinionen. Då ropas det från höger till vänster om att lagen ska ändras trots att det inte är där bristerna föreligger. Dagens lagstiftning är tillräcklig, likaså riktlinjerna och praxis om de används korrekt utifrån de förarbeten som ligger till grund för gällande författningar.
Ingen opinion eller engagemang hörs eller syns från partiledare när placerade barn utsätts för omsorgssvikt eller övergrepp under placeringen som samhället har yttersta ansvaret för.
Socialtjänstens utredningar rörande utsatta barn och deras familjer är varken objektiva eller sakliga, alltså inte rättssäkra. Detta är ett välkänt faktum bland de initierade. Samhällets mest utsatta är de som drabbas hårdast. Inför öppen ridå ser vi en rättsskandal utspela sig gång på gång. Enligt grundlagen skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, men det jag ser i dessa fall är det diametralt motsatta.
Socialtjänsten har inte kunskap att bedriva rättssäkra utredningar eftersom de saknar tillräcklig teoretisk utbildning inom vetenskaplig utredningsmetodik. För att en utredning ska vara rättssäker behöver vissa kriterier alltid finnas med i varje utredning för att den ska vara saklig, objektiv och därmed rättssäker. Bo Edvardsson, docent i sociologi och psykologi vid Örebros universitet, har granskat 300 utredningar och hans slutsats är att utredningar inom socialtjänsten inte följer vetenskaplig utredningsmetodik.
Den utredning som ligger till grund för beslut om ingrepp i barnets och vårdnadshavarnas rättigheter till privatliv, familjeliv och hem, skall alltså vara objektiv, saklig, transparent, replikerbar och tillförlitlig. Många vittnar om att socialtjänstens utredningar inte är rättssäkra och att socialsekreterarnas kompetens är bristfällig och deras utredningar likaså.
Följden blir att barn omhändertas som inte skall omhändertas; barn som enligt LVU borde omhändertas gör det inte; barn rycks abrupt upp från sitt familj där de befunnit sig från födseln och flyttas till ett familjehem vilka har stora omsorgsbrister, och slutligen får barn kvarstanna i familjehem eller HVB-hem istället för att flyttas hem till sina fullt kapabla föräldrar. De som drabbas värst är de utsatta barnen.
Kontrollen och kraven på den enskilde tjänstemannens kompetens bör vara högre än det är i dag. Kontrollen av familjehem och HVB-hem bör vara högre än i dag. Många familjehem och HVB-hem har ett större ekonomiskt incitament och intresse av att erhålla uppdrag än att tillgodose barnets grundläggande behov.
Allvarliga brister hos socialtjänsten är något som IVO uppmärksammar varje år. IVO fick i april 2019 i uppdrag av regeringen att särskilt analysera resultat av tillsyn inom den sociala barn- och ungdomsvården för 2017 och 2018. IVO skulle mer specifikt analysera handläggning av barn- och ungdomsärenden och titta på allt från kommunens hantering av orosanmälan, utredning, och uppföljning till egenkontroll. IVO fann brister i 67 procent av ärendena!
IVO skriver att flera av bristerna är återkommande och kända sedan tidigare. Ytterligare graverande för socialtjänsten i sammanhanget är att IVO skriver följande: ”Bristerna innebär att barn och unga riskerar att inte få sina behov av stöd, skydd och hjälp utredda och tillgodosedda. I värsta fall kan det bidra till att barn skadas eller till och med avlider.” och vidare: ”Kommunerna lyckas inte komma tillrätta med bristerna inom den sociala barn och ungdomsvården och upprätthålla en god kvalitet” samt att IVO skriver: ”Vi noterar att det, trots omfattande kunskapsstöd, finns handläggare som saknar nödvändig kunskap för en rättssäker handläggning.”
Barn har utsatts för omsorgssvikt och övergrepp när de stått under samhällets vård, något som Vanvårdsutredningen visat. En del barn har även dött på grund av vanvård.
IVO:s återkommande utredningar efter inkomna anmälningar visar att brister fortsatt föreligger. IVO:s utredningar på uppdrag av regeringen visar på fortsatta brister. Återkommande forskning visar att placerade barn har sämre hälsa, sämre livskvalité, sämre betyg och därmed sämre försörjningssmöjligheter. Forskning visar även att effekten av placeringar på HVB-hem har en ringa positiv betydelse för det placerade barnet, placeringar som kostar från 1 400 kronor dygnet och uppåt.
Tvångsvården ska vara trygg och säker, ges med omtanke, bygga på respekt och helhetssyn. Det finns inget utrymme för bristande kunskaper och dåliga rutiner i dessa typer av ärenden, i vart fall inte då rättssäkerhet eftersträvas. IVO och JO bör få andra kraftigare verktyg än i dag för att kunna utreda och påverka myndigheter och enskilda tjänstemän som brister i sitt ansvar gentemot barnet och dess föräldrar.
