Att allt fler ordningsvakter och poliser hamnar på film synliggör ett samhälls- och säkerhetsproblem som pratats om under många år - nämligen den institutionella rasismen hos ordningsmakten. Sedan ungdomsledaren Mohammed knäades framför sina småsyskon anser nu tolv representanter från civilsamhället att det är dags för regeringen att sätta ordningsmaktens övervåld på dagordningen.
Natten till lördagen 4 juli 2020 utsattes barn- och ungdomsledaren Mohammed Ali från Göteborg för polisvåld när han vistades på hotell Scandic Victoria Tower i Kista i Stockholm. Vid receptionen gick polisen till full attack mot Mohammed där de sparkade honom, brottade ner honom på golvet och höll honom nere med ett knä på nacken. När Mohammed väl var nere på golvet frågade polisen receptionisten om det var rätt person som de hade brottat ner.
Mohammed hade åkt till Stockholm med en vän och deras småsyskon för en weekendresa i huvudstaden när hotellet utan förvarning ville kasta ut hans småsyskon för att de hade några vänner över på rummet. Personalen på hotellet ville inte resonera med Mohammed och hans vän utan valde istället, när de ifrågasatte att minderåriga skulle slängas ut mitt i natten, att även slänga ut Mohammed och hans vän.
Som tur i oturen har stora delar av händelseförloppet kunnat filmas(se Mohammeds egen berättelse längre ner i texten, reds anm.). Man ser hur hotellpersonalen ignorerar en dialog och man ser, när polisen dyker upp, hur de går rakt mot Mohammeds sällskap. Händelsen anmäldes 11 juli till polisen i Göteborg, som redan på tisdagen 14 juli valde att besluta om att inte inleda en förundersökning – utan att ha hört varken Mohammed, vittnen eller tagit del av filmer.
Vi är flera samhällsaktörer som ser väldigt allvarligt på denna händelse i kölvattnet av omvärldens reaktioner på polisvåldet mot George Floyd som ledde till hans död. Vi ser det som motbjudande och symboliskt att polisen i Sverige, trots detta, väljer att placera ett knä i området kring Mohammeds nacke.
De senaste åren har flera ingripanden från ordningsmakten filmats. År 2015 uppmärksammades hur ordningsvakter ingrep mot ett barn i Malmö till den grad att pojken trodde att han skulle dö. Under 2018, 2019 och 2020 har vi kunnat ta del av filmer som bland annat visar hur brutalt ordningsvakterna hanterar en situation med en gravid svart kvinna i Stockholms tunnelbana och hur några barn blir nedtryckta på golvet i Kista Galleria. Vi har även kunnat ta del av videoklipp där poliser går utöver sina befogenheter. Flera liknande vittnesmål har även lämnats genom sociala medier såsom Instagram-konton polisbrutalitet och rasprofilering.
Att allt fler ordningsvakter och poliser hamnar på film synliggör ett samhälls- och säkerhetsproblem som pratats om under många år – nämligen den institutionella rasismen hos ordningsmakten. När sommarprataren Betlehem Isaak nyligen uppmärksammade polisbrutalitet som hon erfarit själv, svarade polischef för Storgöteborg, Erik Nord (DN, 9 juli 2020), med ett avfärdande och att det inte är “begripligt” och att det är “tillspetsad för att passa in i ett sommarprat”. Efter mordet på George Floyd i USA har vi kunnat bevittna hur offentliga personer kunnat fördöma polisvåld i USA, men som samtidigt inte erkänner att rasistiskt polisvåld även förekommer i Sverige trots förekomsten av konkreta och offentliga vittnesmål.
Alla dessa vittnesmål, och en lång dokumenterad historia av svensk polisvåld sedan 1980-talet som till exempel Normalmspolisens pikétstyrkan B och ”Baseballigan” med högerextrema poliser, till mordet på Osmo Vallo 1995, till de vittnesmål om rasistiskt polisvåld och brutalitet som lyftes fram i olika utredningar under 2000-talet som till exempel “Sverige inifrån” (SOU 2005:69), “Är rättvisan rättvis?” (SOU 2006:30), “Den segregerade integrationen” (SOU 2006:73) samt “Den Blågula glashuset” (SOU 2005:56) och “Integrationens svarta bok” (SOU 2006:79) bör vara tillräcklig underlag för att regeringen tillsätter en särskild kommission som utreder rasistisk polisvåld och institutionell rasism inom polisväsendet. Ihop med detta har den senaste forskningen av Leandro Schclarek Mulinari med rapporten ”Slumpvis utvald – ras/etnisk profilering i Sverige” (2017) bör rasistiskt polisvåld inte bemötas med den likgiltighet som den har gjorts av både svenska politiker, den svenska regeringen och svensk media. I stora delar av västvärlden har mordet på George Floyd i USA satt igång ett förändringsarbete som svenska polisen tycks vara immuna mot. Den likgiltighet och tystnad, eller i bästa fall slentrianmässiga intresse, som svenska politiker visar kan bara beskrivas som ett kvitto på hur frågan varken tas seriöst eller anses vara en prioriterad fråga.
Vi anser därför att några åtgärder bör vidtas. Regering och riksdag bör adressera övervåld från ordningsmakten. Avdelningen för Särskilda Utredningar (SU) vid Polismyndigheten är inte tillräckligt fristående och oberoende, och det kan också skapa motsättningar i att offer för tjänstefel och polisvåld ska vända sig till polisen, om än en annan avdelning, för att anmäla och ha förtroende på att ärenden behandlas rättssäkert. Många anmälningar läggs ner och poliser och ordningsvakter som begår övervåld får inga konsekvenser för sitt övervåld. Här tror vi att det är viktigt att representanter från civilsamhällets migrant- och antirasistiska föreningar samt representanter från polisdrabbade bostadsområden får delta och ha en insyn i både utredningens utformning och rådgivning. Detta är särskilt viktigt då många polisdrabbade bostadsområden varit föremål för en avhumaniserande retorik från politiker och tjänstemän som pratat om dessa områden som i behov av “hårdare tag”, övervakning, förslag om militär närvaro och fler poliser och vakter.
I flera fall har barn varit offer eller vittnen till hemska och våldsamma ingripanden. Trots detta finns inget transparent, eller särskilt dokumenteringssystem där ordningsmaktens ingripanden mot barn eller där barn är vittnen dokumenteras, följs upp och utvärderas kontinuerligt.
Offer för polisbrutalitet dras med det resten av sina liv. Därför anser vi att det är av yttersta vikt att denna fråga sätts omgående på den politiska dagordningen.
MOHAMMEDS EGEN BERÄTTELSE:
