”Vi vet alla att den bistra sanningen är att stridsflygplan och uniformerad militär smäller högre än vårdbiträden och äldreomsorg när kostnaderna ställs mot varandra. Om de ena så sitter och rullar tummarna”, skriver Anna-Klara Bratt.
Det har inte saknats signaler om risken för en global pandemi. Alla som intresserat sig för världshälsan har kunnat höra vetenskapens varningar: ”Det handlar inte om om, utan om när”. Om detta har forskarna varit ense. Det gäller även de tilltagande problemen med multiresistenta bakterier.
Ändå har varningarna inte nått ut i det allmänna medvetandet. En kittel av förträngningsmekanismer, högljudda lobbyister, traditioner, militarism och ren misogyni har riktat sökljuset åt andra håll. Här står vi nu. En hel värld med en underdimensionerad vårdsektor. Så mycket för försvar och säkerhet.
Det har knappast saknats varningar från vård- och omsorgssektorn heller. En cementerad personalbrist, dåliga arbetsvillkor, hopplösa schema, upphandlingar, som i Stockholm, med stora uppsägningar som följd. Inte på grund av arbetsbrist utan på grund av kostnader kopplade till det Nya karolinska. Varslen ligger kvar.
Vårduppror och vårdupprop har avlöst varandra, men av kända skäl tycks alla säkerhetsdiskussioner handla om militära angrepp, gränser och terrorism. I regeringens senaste budget förväntas försvarets anslag öka med över fem miljarder 2022, medan vården och omsorgens kostnader förväntas sjunka med motsvarande siffra.
Det kan inte förnekas. Det är provocerande. Inte minst med tanke på att anslaget till vård och omsorg tillsammans överstiger Försvarsmaktens budget med endast 4 miljarder. Mätt i produktivitet och nytta är det en svindlande liten skillnad mellan de första och andra.
Också med tanke på den långa eftersläpande omvärldsanalys som tycks vara försvarets signum. En atlantångare som svårligen låter sig ändra kurs. Fel beredskap i fel tid tycks snarare summera såväl det svenska försvaret som den inrikespolitiska försvarsdebatten. Och det ser inte bättre ut i andra länder. Möjligen kan de ha bättre militär beredskap.
Så sent som i februari samlades försvarssverige i Sälen för den årliga konferensen Folk och försvar (FOF). Visst skulle vi hamstra, öka vår civila beredskap för angreppskrig och eventuella klimatrelaterad katastrofer, men inte på grund av globala epidemier. Skogsbränder och översvämningar, men inte vårdkapacitet.
Ett sådant ansvar vilar visserligen tyngre på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), även de representerade på FOF, men av regeringens prioriteringar att döma tycks myndighetens uppdrag nu i huvudsak bestå i en informationskampanj och samordning. På hemsidan står dock att läsa att myndigheten ska ”ta fram nationella lägesbilder om lång- och kortsiktiga konsekvenser för samhällets säkerhet”. Det verkar bli ett arbete vi kommer att få ta del av i efterhand.
Det svenska försvaret borde inte kallas försvar. Det borde kallas militär vilket säger mer om vad de kan förväntas leverera. Ett fältsjukhus i Uppsala. Enligt ÖB på dålig länk kan de erbjuda förstklassig vård, eftersom de också vill vara med när det är samhällskris.
Vi vet alla att den bistra sanningen är att stridsflygplan och uniformerad militär smäller högre än vårdbiträden och äldreomsorg när kostnaderna ställs mot varandra. Om de så sitter och rullar tummarna.
Att skolorna inte har stängts med hänvisning till vårdpersonalens behov av barnomsorg är kanske det mest talande exemplet. Ingen tycks ha räknat med att permitterade pappor, hemma med bibehållen lön, skulle kunna ta hand om barnen? Och mormor och farmor går ju också bort. Hela bygget vilar nu tungt på vård och omsorgspersonalens goda vilja och ”känsla för eget ansvar”. Kan de dessutom cykla till jobbet vore det att föredra.
Intressant nog måste det nu vara uppenbart för alla vilka som förväntas trotsa rekommendationer om utegångsförbud och ge sig ut och jobba: Vård- och omsorgspersonal, transport- och livsmedelsanställda, lokalvårdare och butikspersonal. Toapappret ska fram.
Det blir nitlott på varje punkt för försvaret. Minimum vore att de handlade åt äldre, passade barn och ställde sin vagnpark till förfogande, men risken är att det är för svårt för en patriarkal institution med dålig markkänsla vars främsta meriter går så långt tillbaka som till Karl XII.
