De två ras- och vithetsforskarna, Catrin Lundström, docent i sociologi och universitetslektor på Remeso vid Linköpings universitet och Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet, har tillsammans skrivit boken Vit Melankoli: en analys av en nation i kris. De driver tesen att mycket av rasismen och antirasismen i Sverige kan förstås och förklaras om man undersöker hur starkt det vita rastänkandet historiskt varit i vårt land.

– Boken är sprungen ur Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och de reaktioner som det väckte, säger Catrin Lundström i ett videosamtal från Norrköping där hon bor.

SD:s inträde i riksdagen beskrevs inte sällan som ett osvenskt fenomen och nästan som något av en skymf mot svenskheten. Författarna utgår från ett vithetsperspektiv när de analyserar varför SD inte riktigt accepterades som en del av svenskheten. Vithetsperspektiv innebär att kritiskt reflektera kring vad det innebär att tillhöra den vita majoritetsbefolkningen, och hur dess olika former av dominans tar sig uttryck.

– Vi tittar på den normativa vitheten som en hegemonisk struktur. Det är dock inte en bok om rasism, utan om svensk vithet under det senaste seklet med avstamp i det svenska rastänkandet.

Samtiden är den vita melankoliska period under vilken nationalisterna sörjer det homogena vita folket och antirasisterna den tid då Sverige kunde stoltsera med att ”sakna” rasism. Något som möjliggjordes genom att relativisera existensen av svensk rasism och en befolkningspolitik som syftade till att upprätthålla en relativt homogen befolkning.

Sverige av i dag kan dock beskrivas som extremt segregerat och ojämlikt. Fattigdomen går framför allt hand i hand med hudfärg. Folkhemsmetaforen med rötter i ras, nation och en likhetsnorm spelar en stor roll i förklaringen av SD:s framväxt.

– I och med att Socialdemokraterna övergav det klassiska välfärdsprojektet så stod folkhemmet återigen öppet som en tom metafor som kunde fyllas med innehåll, säger Lundström.

I det tomrummet klev SD in och fick det ånyo att handla om svenskhet, ras, vithet och nation – som ett identitetspolitiskt projekt.

För att på djupet kunna förstå dagens situation med ett etnonationalistiskt parti i ett antirasistiskt land, ger Lundström och Hübinette en historisk översikt över den svenska vithetens tre faser: den vita renhetsperioden 1905–68, den vita solidaritetsperioden 1968–2001 och den vita melankoliska perioden från 2001 och framåt.

Under dessa tre faser har Sverige gått från att omhulda ett explicit rastänkande och praktisera en rashygienisk politik med ett statligt institut för rasbiologi via en officiell färgblind antirasism till vår tids vita sorg över det Sverige som en gång var, men ej längre existerar.

Rakade huvuden och hemmafruar

I boken gör Lundström och Hübinette ett par ”radikala” analyser, menar de själva, där de sätter fokus på estetik. 


Den ena handlar om rakade huvuden. Den andra om hemmafruestetiken. Det vill säga en gammal estetik av maskulinitets- och femininitetsyttringar i ny form, men som bär på olika slags politiska värden.

– Å ena sidan har vi det rakade huvudet som övergår från en skinnhuvudestetik till en normalisering under 00-talet. Och senare under 10-talet kommer de ”gamla skinnhuvudena” symboliskt nog till makten.


På ett liknande sätt menar författarna att hemmafruestetiken förde över värden från folkhemmets guldålder till dagens borgerliga feminism, utan något egentligt hemmafruprojekt. Men hemmafrun som symbol för renhet och vithet aktualiseras inte minst genom skattereduktionsreformen rut – en förkortning för rengöring, underhåll och tvätt.

– Jämställdhet var en nyckelfråga vid införandet av rut. Ett sätt att försöka lösa den alltjämt ojämlika uppdelningen av det reproduktiva arbetet mellan män och kvinnor i hushållet i relation ”livspusslet”, säger Lundström.

Hon går så långt som att kalla rut för ett ”livsfarligt projekt för någon slags politisk förändring”.

– Det kommer omformulera hela samhällsprojektet om vita nu snart vänjer sig vid att passas upp av icke-vita, och icke-vita å sin sida lär sig att passa upp på vita, menar hon och tillägger:

– I dag är runt 90 procent av alla städerskor utländska kvinnor och bland dem som köper städtjänster finns en överrepresentation av vita övre medelklasskvinnor.

Partnerval och frufeminism

Att icke-vita servar de vita i USA är en verklighetsbeskrivning som är helt central för att förstå USA och valet av Trump, och varför vita kvinnor valde att rösta på en sexistisk man istället för på Hillary Clinton i förra valet. Medan så gott som inga svarta kvinnor röstade på Trump. Lundström och Hübinette spår en liknande utveckling i Sverige, där vita kvinnor i högre utsträckning kommer att identifiera sig med sina män, och därigenom bidra till att reproducera rasrelationer.

– Vi lyfter även fram något som jag kallar ”frufeminism” i den svenska elitvärlden, inom akademin, kulturen och politiken, säger Lundström.

Det handlar om att det tycks ha blivit allt viktigare att skaffa sig rätt partner, till exempel för att stärka sin karriär eller få andra fördelar. I Sverige kan man idag framstå som extra jämställd om man delar någon slags karriär med sin partner, vilket samtidigt även ger ett slags lyft i karriären i vad som kallas ”power couples”. Som exempel tar Lundström upp före detta statsministern Fredrik Reinfeldt och dåvarande frun Filippa Reinfeldt.

– I andra länder skulle det nog kallas delikatessjäv, medan det i Sverige som en styrka att vara gift med rätt person. Det finns hur många exempel som helst, inte minst inom akademin där jag arbetar.

I boken presenterar författarna även forskning från USA som visar att vita gifta kvinnor, samma sak gäller inte svarta gifta kvinnor, identifierar sig mer med sina män och sin familj än med gruppen kvinnor.

– Det är inte precis obetydligt för det som sker i dag. Om jämställdhetsprojektet blir ett familjeprojekt så kommer det att få betydelse och där spelar både rut och valet av partner in.

Ekonomisk raspolitik

Faktum är att Sverige har dragits isär rejält under de senaste decennierna. Under 2010-talet har det skett en dramatisk ökning av de socioekonomiska skillnaderna mellan framför allt vita och icke-vita svenskar.

Det handlar dels om ekonomisk politik, som författarna menar även är raspolitik. Medan vita svenskar har blivit kapitalägare och investerare, har många icke-vita svenskar fastnat i lågavlönade arbeten på en starkt exploaterad, prekär och inofficiell arbetsmarknad.

Det ensidiga fokuset på migrationsfrågan har gjort att de barn som växer upp i segregationens utkanter dessutom har blivit förbisedda. Nästan alla fattiga barn i Sverige är numera icke-vita barn.

Lundström och Hübinette menar att genom att fokusera på nyanlända reproduceras hela tiden en vit svenskhet, som att det inte finns minoritetsinvånare som har varit här i 30-40 år. Det blir på så vis en fortsättning av projektet ”den goda vitheten”, som tar emot och hjälper människor från andra länder.

– Det är så den vita antirasismen fungerar. Det är helt enkelt inte lika tacksamt att fokusera på dem som har varit här länge eftersom de synliggör rasmässig ojämlikhet och rasialiserad fattigdom. Då är det mer tacksamt att hjälpa nyanlända, vilket också kan uppfattas som en mer akut fråga.

Det finns inte heller något politiskt parti varken från höger eller vänster som lyckats få gehör för en politik för ökad jämlikhet, som det verkar.

Varaktig kraft

Vad beror bristen på politiska lösningar på? Varför är det så svårt att formulera politiska lösningar på dagens problem?


Lundström menar att vi hittar en del av förklaringen i motsättningen mellan det urbana och det rurala. De tre svenska storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö präglas av en stor mångfald bland invånarna. Detta medan befolkningssammansättningen på landsbygden fortfarande i mångt och mycket speglar det gamla Sverige.

– I och med att ras knyts till storstäderna, så blir motidentiteten, som är knuten till landsbygden å sin sida, knuten till vithet. Så när vänstern kommer med sina satsningar på fattiga, såsom höjda bidrag och ersättningar eller upprustning av marginaliserade bostadsområden så blir det som att det kopplas både till de icke-vita minoriteterna och till storstaden samtidigt, vilket inte biter på dem som bor utanför städerna.

Med siktet inställt på framtiden kan det här innebära att Sverige fortsätter att gå isär. Sverigedemokraterna spås, enligt författarna, förbli en varaktig kraft i svensk politik som kan komma att växa än mer om vita kvinnor i allt större utsträckning identifierar sig med sina män istället för med andra kvinnor.

Lundström ser att vi går mot tankar som:

– Vi måste hålla ihop i vår familj för att skydda oss mot fienden utanför.

Ett ras- och vithetsperspektiv kan synliggöra samhällsutvecklingen i stort, vilket ett ensidigt fokus på migrationsfrågor lätt missar.