”Det är något mäktigt i att skriva ett öppet brev till Khamenei eller chefen för regimens rättsväsende för att hålla dem ansvariga, inte för att be om hjälp eller nåd”, skriver Katayoun Keshavarzi och konstaterar att listan över kvinnor som höjer sin röster inifrån Irans fängelser är längre än någonsin.
Det senaste avslöjandet om fängelserna i Iran talar om 1 200 timmar av förhör och tortyr. Niloufar Bayani, miljöexpert och -aktivist har blivit torterad, tvingats att härma ”vilddjurens ljud” och hotats att våldtas och dödas med en luftinjektion om hon inte samarbetar med förhörsledarna och inte undertecknar ett erkännande enligt deras önskemål.
I takt med att revolutionsgardet Sepah sträckt ut sin makt mer och mer över Irans näringsliv och naturtillgångar, så har även miljöfrågor börjat klassas som hot mot rikets säkerhet. Kvinnors roll inom miljörörelsen är påtaglig. Niloufar Bayani och en rad andra miljöaktivister har blivit dömda till långa fängelsestraff för bland annat ”samarbete med USA”, ”brott mot rikets säkerhet” och spioneri.
Förhållandena under förhör är hjärtskärande: många timmars förhör, döds- och våldtäktshot och kränkningar. De falska erkännandena utgör grunden och bevis i domar mot andra miljörättsaktivister i ett och samma ärende.
Niloufar Bayani är inte den enda som har avslöjat skandaler kring aktivisternas öde i Iran. Sedan länge har Sepideh Gholiyan, som greps i samband med arbetarprotesterna vid sockerrörsfabriken i Haft-tappeh, utförligt och regelbundet skrivit och talat om situationen i Iran fängelser. Hon har rapporterat om den systematiska diskrimineringen och tortyren av kvinnor, arbetare och etniska minoriteter – särskilt det arabiska folket i västra Iran.
Sepideh Gholiyans Twitter-konto är fyllt med berättelser om fängelset och de kvinnor hon träffat och lärt känna. Hon vittnar om hur de som kvinnor påverkas av fängelsernas hemska förhållanden, från att inte tillåtas sköta sin hygien till att ständigt leva under våldtäktshotets skugga och berövas sina grundläggande och mänskliga rättigheter. Somliga har även sina barn med sig inne i fängelset. Sådana förhållanden är ingen nyhet i den iranska regimens historia; kvinnor har alltid hotats med våld och våldtäkt för att tystas, men motståndet har varit minst sagt enormt.
Neda Naji tillhör de aktivister som dömdes till fängelse för att ha deltagit i en förstamajdemonstration under det gångna året. Najis mor berättar i en video om hennes tankar och berömmer hennes sympati med de utsatta. Hon vill att folk ska lyssna på Neda Naji och vara hennes röst.
Men fängelser tystar inte alla röster. I ett uttalande har tolv kvinnliga aktivister som sitter i, som man säger på persiska ”lejonets gap”, det ökända Evin-fängelset uttryckt sitt ogillande mot den iranska regimens repression under alla dessa år. De uppmanar folk till en bojkott av presidentvalet i år och ifrågasätter dess legitimitet i denna förtryckande diktatur.
Listan över kvinnor som höjer sina röster är lång, längre än någonsin tidigare. De har exempelvis skrivit öppna brev till den högsta ledaren Khamenei eller någon domare. Vet de inte att det är fruktlöst att skriva till dem? Jo, men det är något mäktigt i att skriva ett öppet brev till Khamenei eller chefen för regimens rättsväsende för att hålla dem ansvariga, inte för att be om hjälp eller nåd.
Samtidigt förenas alla dessa röster, från aktivister inom olika sociala rörelser till de arresterade och mördades mödrar, och formar en stark röst.
De skriver artiklar, översätter, deltar vid och leder de omfattande protesterna på universitet och arbetsplatser, och arresteras och fängslas. Men kampen tar inte slut där, när de väl sitter fängslade skriver de och spelar in sina berättelser om tortyr och förhållandena i fängelset, deras mammor talar med medierna. Det systerskap som trots förtrycket har formats är en vital och viktig del av dagens kvinnorörelse i Iran.
Förtrycket, diskrimineringen och könsapartheid är ett faktum i dagens Iran, men kvinnor vägrar vara offer, de revolterar. De agerar som en politisk kraft och är högljudda aktörer i kampen för demokrati och rättvisa. Liksom i de flesta av Mellanösterns länder bär de motståndets fackla.
