Det är en solig sensommarmorgon i Rom när den franska statsvetaren Françoise Vergès med sin färgglada och kännetecknande turban virad kring huvudet kommer gående över torget i ett ordinärt bostadskvarter vid Tiberns västra flodbank.

Vergès är inbjuden till Italien för att tala om att dekolonisera konsten på performancekonstfestivalen Short theater.

– Vi började för några år sedan, eftersom det saknades en diskussion kring representation inom konstvärlden i Frankrike, säger hon.

Målet är att belysa den strukturella rasismen inom franskt konstliv och ställa svåra frågor.

– Först satte vi ihop en text kring våra tankar, eftersom vi annars riskerade att någon skulle ”ta vår kunskap” och använda den för egna syften.

Gensvaret blev över förväntan. Boken sålde slut på en gång.

– Det kom hundra – hundrafemtio personer till varje föreläsning på universitetet och uppskattningsvis 80 procent hade bakgrund i andra länder.

Françoise Vergès beskriver det som ett stort steg att unga konststudenter i dag har fått upp ögonen för hur konstvärlden ser ut, vågar ifrågasätta och, inte minst, diskuterar även positiva förändringar:

– Om det erbjuds utrymme inom de befintliga institutionerna, som i grunden står för strukturell rasism, vad tänker vi om det? Vill vi ha det? Är det tillräckligt att de öppnar upp för färgade konstnärer?

Men hon efterlyser mer av kollektivism, vilket hon menar är i det närmaste obefintligt i franskt konstnärsliv.

Uppvuxen på fransk koloni

Françoise Vergès är född och uppvuxen på ön och den tidigare franska kolonin Réunion utanför Madagaskar. Vid 16 års ålder lämnade hon ön för att studera i Algeriet – ett land som sex år tidigare vunnit sin självständighet.

Sedan dess har hon bott i Mexiko, Storbritannien och USA. I Frankrike ledde hon under några år en kommission till minne av slaveriet och dess avskaffande, men trots att hon sedan många år är bosatt i Paris, har hon inte släppts in i värmen.

– Du vet att jag aldrig har fått någon anställning i Frankrike, säger hon medan vi beställer kaffe vid bardisken.

Vid 67-års ålder ägnar hon sin tid åt att resa omkring och gästföreläsa, mestadels utomlands:

– Det är så jag försörjer mig.

Som ordförande för kommissionen som skulle göra upp med Frankrikes medverkan i slavhandeln och de efterföljande åren som utbildare i frågor som rörde slaveriet, häpnade Vergès över hur lite fransmännen visste om sin egen historia.

När uppdraget var över var hennes hållning till Frankrikes ovilja att på allvar göra upp med det koloniala förflutna inte längre önskvärd, bara obekväm och kontroversiell.
I den nya boken Un féminisme décolonial fördjupar hon kopplingen mellan kapital, ras och feminism, vilken hon påbörjade redan i sin förra bok Kvinnans mage: kapitalism, rasialisering, feminism (fritt översatt).

Varför ville du skriva den här boken?

– Jag växte upp i en feministisk, kommunistisk och anti-kolonial familj, där det ständigt pågick diskussioner om kvinnans frigörelse vid middagsbordet. Mamma, som var journalist, tog med mig när hon arbetade och jag såg kvinnorna som slet i jordbruket, tog hand om barn eller skötte hushållssysslor, och bevittnade hur arbetet påverkade deras liv och bröt ner deras kroppar. Det var tydligt att det var kopplat till rasism och kolonialism.

När hon var sexton år reste hon till Algeriet, ett land som några år tidigare hade nått självständighet från Frankrike.

– Det var många kvinnor som hade deltagit i självständighetskampen, säger hon och fortsätter:

– Men samtidigt var samhället väldigt patriarkalt och jag såg samma sak som jag sett i anti-kolonialiseringsrörelsen på Réunion, nämligen att många kvinnor deltog i kampen men inte hade tillgång till ledande positioner. Alla ledare var män.

Samma sak upplevde hon när hon kom till Frankrike och engagerade sig som politisk aktivist och antirasist.

– Det var män överallt som sade vad jag skulle och inte skulle göra.

Feminismens blinda fläck

Förutom en uppväxt som gjort kvinnofrågan till en del av henne, fanns det också en blind fläck inom feminismen som hon ville gräva djupare i för att förstå hur den hade uppstått.

För detta tar hon avstamp i en skandal på den franska kolonin Réunion: under andra hälften av 1960-talet utförde vita män – de flesta fransmän – upp mot 8 000 aborter och steriliseringar på kvinnor, varav de flesta var fattiga, utan att de gett sitt medgivande.

Det skedde samtidigt som abort fortfarande var ett brott i Frankrike.
Det hölls en rättegång, men ingen av läkarna dömdes, trots att trettio kvinnor vittnade i ett historiskt kollektivt vittnesmål.

– I Frankrike pågick abortkampen som bäst, men de franska feministerna uppmärksammade inte det som hänt på Réunion. Som om de ignorerade att det fanns en koppling, säger Vergès.

Hur kunde denna blinda fläck uppstå? Det är frågan hon ställer sig.

I korthet handlar det om: för att vi ska kunna upprätthålla det vi har måste vissa saker förbli dolda, såväl inom feminismen som inom alla andra samhällssfärer i kapitalismens tidevarv.

– Det var uppenbart att ras hade infekterat och förorenat den europeiska feminismen, och det fortsätter, vilket tydliggörs om vi synliggör vem som tar hand om de enorma mängder avfall som kapitalismen producerar, förklarar Vergès.

Kapitalet slår tillbaka

En dekolonial feminism handlar enligt Vergès inte om att förbättra det rådande systemet, utan bekämpa alla former av förtryck. Rättvisa för kvinnor innebär rättvisa för alla.

– Men den feminism jag försvarar handlar inte bara om kvinnor utan även om att omvandla maskuliniteten, för den som erbjuds oss är en mördarmaskulinitet, säger hon.

Ändå ser hon hopp. Om vi organiserar oss kollektivt.

Det kollektiva raseriet runtom i världen stör ekonomiskt starka aktörer såsom multinationella företag i utvinningsindustrin, vilka slår tillbaka. Det handlar om hundratals mord varje år. De två mest uppmärksammade de senaste åren är mordet på urfolksaktivisten Berta Cáceres i Honduras 2016 och lokalpolitikern och människorättsaktivisten Marielle Franco i Brasilien 2018.

”Så länge vi har kapitalism kommer denna planet inte att räddas, eftersom kapitalismen strider mot livet, ekologin, människor, kvinnor”, har Cáceres sagt i en intervju.

Det är också en bra sammanfattning av budskapet i Vergès bok.

– Vi får dock inte ge upp kampen. Allt motstånd gör nytta, även om vi inte ser den direkta effekten, säger Vergès.

Så hur kan feminismen bidra till att bekämpa nyliberalismen?

– Vi i Europa måste lyssna på feministerna i syd, de som kämpar mot utvinning av naturresurser, skogsskövling och markockupation på platser där vissa människors liv inte är värt något utan offras i kapitalismens framfart, och stötta dem, säger Vergès.

Målet i sikte

Hon menar att det handlar om många tillsynes små motståndshandlingar som tillsammans och på sikt kan göra skillnad.

– Jag brukar använda slaveriet som exempel. Från allra första början gjordes alla möjliga motståndsförsök. De flesta levde inte tillräckligt länge för att uppleva frihet, men den kom. Det är så vi måste se kampen mot kapitalismen som har trängt in överallt och i hela världen utan undantag, säger hon.

Det viktiga, menar hon, är att stå upp mot våld och repression, och hon understryker vikten av kunskap och kollektiv organisering

Vergès varnar för att vi tappar målet för den viktiga kampen när vi exempelvis tar strid för eller emot slöjan, samtidigt som fler och fler kvinnor faller ned i fattigdom och prekariat.
Samma sak vid en uppmaning till bojkott av varor på grund av dåliga arbetsvillkor i ett land vi inte känner till.

– Innan vi agerar måste vi fråga de berörda kvinnorna, om det exempelvis handlar om en textilfabrik i Bangladesh. Vill de att vi ska bojkotta kläderna de syr, eller vill de något annat, som att starta en fackförening på arbetsplatsen eller få tid att hinna gå på toaletten.

– Det måste börja hos de berörda kvinnorna. Inte i vår moraliska kompass eller vilja att agera för att ha gott samvete.