Vi är fortfarande mitt inne i pandemin, som det skrivits spaltmeter
om ur olika synvinklar. Om sjukdomen finns det fortfarande många kunskapsluckor att fylla men om samhället och effekten på vår värld och vardag går det dra vissa slutsatser redan nu.

En är att sjukvårdens betydelse för ett fungerade samhälle har sällan varit lika tydligt som nu. Precis lika tydligt har det varit att vår vård och omsorg inte är någonting utan människorna som jobbar där. Utan kvinnorna som år efter år sliter med låga löner och dåliga arbetsförhållanden finns omsorgen inte kvar.

Nu har det applåderas och det har krävts bättre arbetsvillkor, men inget av det här är egentligen nytt. Det livsviktiga arbete som tusentals kvinnor gör varje dag i vården och i omsorgen har systematiskt undervärderats och nedprioriteras. Det är de som ofta fått betala ett högt pris för nedskärningarna och det är de som snudd på jobbat ihjäl sig i brist på kollegor.

Det är många kvinnor som arbetar inom vård och omsorg och mycket av den lönediskriminering vi ofta pratar om har koppling hit. Men tänk om vi istället för stora lönegap bygger ett samhälle som värderar kvinnors arbete lika högt som männens, och tänk om vi skapar ett arbetsliv som på riktigt ger människor förutsättningar att må bra på både jobbet och på fritiden. Vi har pratat om det länge. Förutom lönegapet lider många dessutom av psykisk ohälsa. Några förblir sjukskrivna länge, andra lämnar yrket och superviktig kompetens går förlorad. Men vem kan klandra dem?

Vi har aldrig haft ett bättre tillfälle än nu att omsätta en bred politisk vilja i skarpa politiska förslag och att på riktigt prioritera pengarna dit. Inte bara nu i stormens öga, utan för en lång tid framöver. Politiken handlar inte bara om att vilja, utan också om att våga prioritera, framförallt när det kostar pengar.

Men pengar är inte allt. Nu behövs också andra verktyg. Arbetstid är minst lika viktig och vi måste hitta bra sätt att sänka den. Om LO har klarat det för sina medlemmar så borde vi klara det för de offentliganställda kvinnorna som det mest handlar om här. Vi måste ju i alla fall kunna tänka tanken och pröva förkortad arbetstid, i alla fall i delar av vården. Jag tror att det är en viktig pusselbit för att få fler att stanna i vården och att de inte ska bli sjuka av sitt arbete.

Kvinnorna som arbetar inom äldreomsorgen får heller inte glömmas bort i den här krisen. Vi vet att vi haft stora problem med situationen i vården. Vi har inte lyckats skydda våra äldre. Det är inte kvinnorna som arbetar närmast människorna som bor där det beror på. Många har vittnat om att de inte fått tillgång till skyddskläder och hur de slitit långa dagar för att många kollegor varit sjuka eller inte vågat gå till jobbet. Det konstaterandet som nu görs om att den omsorg som finns till för att skydda våra äldre inte har klarat av sitt uppdrag ska aldrig få göras igen.

Snabba åtgärder här och nu har varit och kommer fortsätta vara otroligt viktigt under krisen men vi behöver också redan nu tänka långsiktigt. Lyfta äldreomsorgen och det arbete som utförs där med alltför hårda villkor med sjukskrivningar till följd. Det är inte bara en personlig förlust, utan en förlust för hela samhället som vi inte har råd med. Förkortad arbetstid och att kunna kombinera utbildning med jobb är två vägar framåt.

Kvinnorna som står i frontlinjen för att bota och lindra coronavirusets effekter har med rätta hyllats med applåder, både i Sverige och resten av världen, men det räcker inte. Vi måste från politikens sida göra mer. Att investera i vården, omsorgen och alla som arbetar där är att investera i det som ska vara till för oss alla när vi behöver det som mest. Det är ingen annat än att investera i vår gemensamma trygghet.