Startsida - Nyheter

Amat Levin utforskar Gambia ur svenskgambianskt perspektiv

”Det finns delar av intervjuerna som är drabbande. Som den om hur föräldrar väljer olika strategier för att lindra sina barns möte med ett okunnigt och fördomsfullt Sverige.” Karen Austin uppskattar det utforskande anslaget i Slumpens barn av Amat Levin.

Den 21 december 1965 landar första svenska charterflyget i Gambia. Bertil Harding, tidigare sjöman som kom att driva reseföretag drog igång en svensk turistverksamhet i Gambia efter att ha kört vilse. I boken Slumpens barn får man reda på att Harding hade som avsikt att åka till Senegal men råkade hamnade i Gambia där blev han förtjust i landet och började förhandla med Vingresor som sedan blev ett livslångt samarbete. På bara två år gick Gambia från en bortglömd koloni till ett trendigt turistmål. Och till Sverige åker gambier för att försörja sig eller för att de förälskat sig i en svensk, oftast en kvinna, på en badstrand. Eller kanske funnit någon som förhoppningsvis kan förverkliga drömmen om ett annat tillstånd. Det är genom svenskar som Harding men även via Britt Wadner, från Radio syd som via radiosändning beskriver landet mer än bara som turistmål direkt från Gambia.

Slumpens barn är flera berättelser i en. Det är en ögonöppnare om ett litet land i Afrika som få vet mycket om. Men det är även boken om en ung människas funderingar kring saknaden av ett land han inte växt upp. Gambia. Boken är till stora delar en resa för Amat Levin att förstå och komma närmare sin pappa. Det är även historien om Gambias första permanenta bosättningar, om hur islam spred sig i landet och om hur och när européerna gjorde sina första intåg. Det sägs att namnet Gambia härstammar från ”cambio”, det portugisiska ordet för ”handel” eller ”utbyte”. Det utbyttes guld, tyger, järn, kryddor och elfenben. Men snart inleddes även handel med slavar. I boken beskrivs även Sveriges inblandning i slavhandeln.

Benny Harding har tillbringat mer tid i Gambia än i Sverige. Han vet mer om landet än vad alla mer eller mindre kända svenskgambier som Amat Levin intervjuar i boken gör. Amat vill ta reda på sin pappas historia och som han själv skriver, det som har varit diffust i hans liv. Jag läser ytterligare en bok i boken, det vill säga intervjuerna med svenskgambier som Alice Bah Kuhnke och Erik Lundin och undrar om han fick de svar han letade efter.

Det som är gemensamt för de Amat Levin samtalar med är välbekant för alla oss som har ursprung från ställen där solen lyser och värmer ordentligt året om. Det är upplevelsen av att bli betraktad som exotisk och annorlunda. Eller att med hundra procents säkerhet ha mött diskriminering och rasism. Det finns delar av intervjuerna som är drabbande. Som den om hur föräldrar väljer olika strategier för att lindra sina barns möte med ett okunnigt och fördomsfullt Sverige.

Viljan att närma sig en frånvarande pappa och försöken att finna en gemenskap med andra svenskgambier är mer av dagboksanteckningar och ett identitetsskapande projekt, eftersom längtan efter att få lära känna en förälder som svikit en ständigt är närvarande för en ung människa oavsett etnicitet.

En medelklassbakgrund som innebär att man känner till och förstår koderna för hur man tar sig fram i ett samhälle som bygger sin lycka på produktion underlättar oavsett etnicitet. Desto svårare blir det med all sannolikhet om man dessutom lever med sämre socioekonomiska villkor och förutsättningar. Den komplexa bilden av diaspora nämns som en bisats och i vissa av intervjuerna. Det hade kunnat komma fram ytterligare.

Gambia styrdes med järnhand under president Yahya Jammeh. Men efter påtryckningar från omvärlden lämnade Jammeh presidentposten i januari 2017. Sedan Adama Barrow kom till makten ser Vingresor nya utvecklingsmöjligheter skriver Levin. Ving hoppas på ett öppnare och friare Gambia där invånarna ska få ta del av de inkomster och tillgångar som finns med en ordentligt utbyggd utbildning och sjukvård.

Berättelsen om Gambias historia, utmaningar och om hoppet och förväntningarna är fascinerande och lärorik. Det tar ordentligt fart vid kapitel 25 när Amat Levin reser runt i Gambia. Det är glädjande att läsa en bok som har inneburit ett gediget utforskande arbete för att ta reda på det som inte är direkt synligt för ögat när man som turist åker på badsemester till landet.

Det är den senare delen, när Levin reser runt i Gambia och möter människor som griper tag i mig allra mest och gör att jag bläddrar snabbare. Boken är välskriven och jag hoppas att Amat Levin fortsätter med sitt undersökande förhållningssätt i hans förhoppningsvis fortsatta författarkarriär.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV