Det är sexton år sedan jag gick ut grundskolan och jag sätter mig under en kväll framför datorn för att se hur det gått för min gamla grundskola och även för att undersöka en specifik sak – skolans vinst. Det blir en sökning som lämnar mig med oro och ledsamhet. Ledsamhet för att vi har ett så orimligt skolsystem som tillåter dessa vinstuttag av pengar som ska gå till elev och personal, och oro för de elever som går i skolan i dag.

När jag samma kväll går in för att söka på hur mycket vinst min tidigare grundskola har gått med, hittar jag något ännu värre, skolans moderbolag som i detta fallet heter Atvexa. Ett namn som säger allt. Ett bolag som vuxit med 30 procent per år och där de själva inte gör så mycket mer än att rulla in vinsterna från sina många dotterbolag, varav min tidigare grundskola är en.

”Vi jobbar inte med vinstmaximering men vår syn är att alla verksamheter måste jobba mot en tydlig och rimlig vinstnivå.”

Så skriver Atvexa på sin hemsida. Vi jobbar inte med vinstmaximering men betyder att ni jobbar med vinstmaximering, i mina öron. Och nej, en skola behöver inte jobba med vinstmaximering. Svenska skolan är faktiskt ensam om just det, att spara in skattemedel som skulle gått till elever men istället göder aktiebolag vars enda syfte är att växa. Sedan undrar en vän av ordning, vad är en rimlig vinstnivå? Hur många fler miljoner är rimliga? På vems bekostnad ska denna rimliga vinstnivå tas?

”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.”

Så står det i paragraf 8 under ”Barnens och elevernas lärande och personliga utveckling” i den svenska skollagen.

Men sett till hur skolan ser ut i dag gäller inte detta alla barn. Skolan och utbildningen är inte likvärdig i dag. Denna lag gäller inte de barn som friskolorna väljer bort och inte heller elever som bor på ”fel ort”, där deras skolor läggs ner. Friskolan var tänkt att lyfta särskild pedagogik och rädda lands- och glesbygdsskolor som istället skulle kunna drivas av till exempel föräldrakooperativ, men har i dag blivit något helt annat.

Medan kommunerna talar om att pengar inte finns ska vi komma ihåg att flera miljarder ämnade för våra barn går till privata bolag i och utanför Sverige. Denna politik gör inte bara att skolor slås ihop och stängs utan även att det sker en ökad centralisering och att en del barn måste ta buss och tåg längre än andra barn. Barn i stan behöver sällan ta en buss i timmar för att åka till en skola i glesbygden. Friskolan kan vara en räddning för en del orter, men systemet kan även leda till deras fall och är definitivt med och ökar segregationen.

Vad varenda människa i Sverige bör känna till, som gruppen Elevintresse före vinstintresse ständigt lyfter, som tankesmedjan Balans nyligen skrev om i Aftonbladet och läraren och som skoldebattören Filippa Mannerheim skrev om i Expressen är att:

1. Friskolor kan välja och välja bort elever och därmed välja elever som inte har behov av extra resurser. En del skolor väljer bort elever på tydligt rasistiska grunder. Jensen educations klädkoder är bara ett exempel.

2. Den kommunala skolan kan inte välja bort elever och får ökade kostnader då deras elevunderlag blir mer resurskrävande.

3. När och om den kommunala skolan får mer pengar för att möta de ökade kostnaderna så måste även denna höjning gå till friskolorna trots att deras kostnader inte har ökat. En affärsidé som kommunerna och eleverna förlorar på men som säger klirr i kassan hos dessa bolag.

Det här är en skolmodell som ingen politiker och människa som vill värna rättvisa, välfärdsresurser, skolpersonal och elever bör acceptera. Det är något som egentligen aldrig borde ha varit möjligt och som måste upphöra snarast. För de stora tjuvarna i samhället är de som sköter sin stöld lagligt och som med sina intresseorganisationer ser till att affärerna kan fortsätta som vanligt – ”business as usual”.