”Lesbiska kroppar och lesbiskas sexualitet kan vara extremt osynliggjorda, men paradoxalt nog också extremt sexualiserade och exploaterade”, skriver Malin Björk (V) och konstaterar samtidigt att både historien och samtiden är full av lesbiska förebilder.
I söndags firade många av oss Lesbian visibility day, och i torsdags höll vi i EU-parlamentets hbtqi-grupp, tillsammans med European and Centralasian lesbian conference (EL*C), ett webbinarium där vi lyfte lesbisk kamp och community. Vi var fler än 200 deltagare från olika delar av Europa, och jag fick höra ordet för “lesbisk” på hur många språk som helst – inte mindre än 166 gånger (ja, någon räknade faktiskt!).
Det var aktivisterna i nätverket EL*C som ansvarade för programmet. De presenterade bland annat preliminära resultat från sin studie om lesbisk politisk organisering. Deras enkät visar att bara 3 procent av hbtq-finansieringen går till lesbiska organisationer. Ja ni läste rätt, endast 3 procent! Det är på tok för lite för alla fantastiska lesbiska rebeller.
EL*C:s aktivister presenterade också information om våld och diskriminering av lesbiska i Europa, och lyfte den ohållbara situationen för lesbiska asylsökanden. Lesbiska kroppar och lesbiskas sexualitet kan vara extremt osynliggjorda, men paradoxalt nog också extremt sexualiserade och exploaterade, i till exempel heteroporren. Lesbiska kroppar är också måltavlor för specifika former av patriarkalt våld.
Min feministiska politiska identitet har jag burit sedan tonåren, medan min lesbiska politiska identitet kom in i bilden lite senare. Ändå har jag ju alltid vetat och känt att flatorna har varit tokrebellerna, riktiga förebilder.
Att det många gånger varit de som stått längst fram i kampen för kvinnors rättigheter, att det var de som vågade sticka ut och bryta mot kvinnliga tvångströjor. Inte alltid ett val naturligtvis, utan en radikalitet som kom utav att det var enda sättet att överleva och leva.
I början på 2000-talet var vi några flator som skapade en grupp för att ge ut en uttalad lesbisk-feministisk tidskrift som vi döpte till SCUMgrrrls. Titeln var inspirerad av Valerie Solanas SCUMmanifesto och den feministiska punkrörelsens Riotgrrrls. Vi gav ut vår tidskrift i nästan tio års tid – sålde den på festivaler, demonstrationer, online och i alternativa bokhandlar.
Det var jubilatoriskt att skapa ett utrymme som kunde vara precis hur skavande, oresonligt och okuvat som helst. Ett utrymme där vi kunde fira alla våra lesbisk-feministiska förebilder och rebeller utan att klippa bort eller skala bort deras lesbiska sida – utan istället synliggöra styrkan i att inta en politisk position som lesbisk.
Nu såhär tjugo år senare tycker jag att det finns mer utrymme för lesbiska identiteter och olika feministiska positioner (intersektionalitet, för de som föredrar det ordet). Men ibland saknar jag fortfarande lesbiska politiska utrymmen, och EL*C skapar ett efterlängtat sådant utrymme.
Historien är full av lesbiska förebilder. Samtiden är också full av lesbiska förebilder: Marielle Franco, Megan Rapinoe, Silvana Imam, Adele Haenel… fyll på själva!
Den feministiska kampen hade varit så fattig utan alla dessa flator som stridit och strider. Så låt oss lyfta dem, synliggöra, och inspireras – lesbian genious – inte bara en dag om året, utan alla!
Fotnot: EL*C är en inkluderande feministisk organisation med lesbiska personer och organisationer, bisexuella och transkvinnor, icke-binära och intersexpersoner.
