Oavsett vilka konsekvenser coronakrisen kommer att få för Sveriges befolkning och ekonomi måste den civila beredskapen för ett brett spektrum av hotbilder bli bättre, bland annat genom att säkerställa resurser till vården. Det bekräftas på nytt i en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) fast.
”Om inte sjukvårdens ansträngda situation redan innan coronakrisen stod klar för den breda allmänheten har den tydliggjorts nu.”
Det skriver Jenny Ingmarsdotter och Daniel K Jonsson vid FOI i nya rapporten Fyra tidiga lärdomar av coronakrisen för civilt försvar.
Där konstaterar de att erfarenheter från coronakrisen oundvikligen kommer att sätta sin prägel på framtidens krisberedskap. Ingmarsdotter och Jonsson identifierar till att börja med ett behov av viss överkapacitet, redundans, i samhällets viktigaste funktioner. De noterar att aviseringar om personalneddragningar kvarstår på vissa stockholmssjukhus trots att kvantitetsbristerna – inte bara när det gäller respiratorer, skyddsutrustning och IVA-platser, utan även vårdpersonal – synliggjorts. Frågan är, enligt rapportförfattarna, om det saknas redundans även i andra samhällsviktiga verksamheter.
– Antingen måste det få kosta mer eller så prioriterar man kärnverksamhet. I sjukvårdens fall handlar det om läkare, sjuksköterskor, utrustning, snarare än stora kommunikations- och HR-avdelningar och inte minst en alltför stor chefsöverbyggnad, säger Daniel K Jonsson till SVT.
– Det jag säger nu har man talat om länge bland dem som arbetar inom vården. Man har ofta legat precis på gränsen för ordinarie verksamhet, säger han.
Förlitade sig på tur
I rapporten lyfts också behovet av en återuppbyggd försörjningsberedskap, då strategin att förlita sig på EU:s inre marknad och just-in-time-system med minimal lagerhållning visat sig mycket sårbar. Det kan leda till bristande tillit till solidariteten mellan EU-länderna och i sin tur få konsekvenser för försvars- och säkerhetspolitiken.
Ingmarsdotter och Jonsson anser också att försörjningsberedskapen behöver samordnas av en nationellt sammanhållen ledning. Bristerna som fick regeringen att utse Socialstyrelsen att centralt sköta sjukvårdens upphandling visar hur riskabelt det är att försöka bygga beredskap under pågående kris:
”I vilken grad enskilda svenska regioner kan få tillgång till nödvändiga men knapphändiga resurser på en konkurrensutsatt global marknad riskerar i ett sådant läge att reduceras till en fråga om tur.”
Slutsatserna inte nya
Slutligen ifrågasätter de hållbarheten i den nuvarande krisberedskapen, som är riggad för kortvarigare kriser. Förutom den aktuella pandemin hänvisar de till de senaste årens omfattande skogsbränder som motiv för att bygga ett robust och uthålligt civilförsvar som kan möta ett brett spektrum av hotbilder.
Redan 2017 i rapporten Motståndskraft skrev Försvarsberedningen om behovet av ett helhetsgrepp på den svenska krisberedskapen. Larmen om bristen på patientsäkerhet i vården och orimliga villkor som sätter personalförsörjningen på spel har duggat tätt de senaste åren, och haft både från myndigheter, fackförbund och aktivister som avsändare. Oavsett vilka konsekvenser coronakrisen kommer att få för Sveriges befolkning och ekonomi slår rapporten från FOI redan nu återigen fast att beredskapen måste bli bättre:
”Att det civila försvarets behov tillgodoses i försvarsbeslutet 2020 är därför av yttersta vikt.”
