Det sticker i näsan när jag närmar mig Fathia Mohidins verk som just nu visas på Bonniers konsthall. Rummet tycks tömt på objekt, men ändå fullt av associationer och överväldigar mig med sin monumentala tomhet och fräna doft av gummi som uppenbarligen kommer från golvet. En svart halkräfflad matta täcker hela ytan och bildar en gigantisk svart fyrsiding.

För en konsthistoriker finns det absolut inget neutralt eller betydelselöst med en svart geometrisk monokrom. Den mest berömda, själva ”urkvadraten” torde vara Svart kvadrat från 1913 av abstraktionspionjären Kazimir Malevitj, vars radikala och avskalade nihilism pekade mot de våldsamma samhällskonvulsioner och glädjeparader som skulle explodera några år senare: Ryska revolutionen. Det är med andra ord starka krafter i omlopp.

I samband att Fathia Mohidin, som gick ut konsthögskolan (MFA) i våras, visade sina verk på slututställningen, blev hon utvald till en av två stipendiater för Maria Bonnier Dahlins stiftelse, där det även ingår en utställning. Liksom de ryska suprematisterna, ett begrepp för den speciella abstrakta grenen som Malevitj grundade, intresserar sig Fathia Mohidin för människans plats i en industriellt bestämd värld, våra muskler av kött och blod och maskiners mekaniska outtröttlighet.

I löftet om den nya värld som historien då gav plats åt var det ungdomen och den friska och stridsvilliga kroppen som stod i centrum för kollektivets lycka. I Mohidins verk Chop chop corporal har muskelkraften förlorat sitt praktiska värde som samhällsbyggare men i gengäld sublimerats till statusobjekt för individen att ansvara för att flexibelt passa in som projektionsyta för vård- hälso- och skönhetsindustrin med självförverkligande i ena änden och massutslagning i den andra, som bieffekt.

I stadsrummet går det tydligt att se hur dygnetruntöppna gym poppar upp där butiksdöden dragit fram. Fitness 24. I bakgrunden hörs rytmer renderade från de pulserande rörelserna i ett gym – eller fabrik? Titeln leker med ordens glidningar och frammanar våld: chop, att hugga av som ”chop, chop”, skynda på! Corporal, lika med korpral och kroppslig. Den utopiska kroppsligheten som skulle förenas i kollektivitet för något större än delarna har omorganiserats till introspektion och hallar fyllda av ansträngning för ’self care’-kultur utan gemensamt mål.

Roll deep av Fathia Mohidin. Bild: Jean-Baptiste Béranger

Gymmets beståndsdelar följer med in i nästa rum, nu som hårda skumgummibalkar avsedda att massera överspända muskelgrupper som lår, vader och rygg. Istället för skumgummi är formerna gjutna i betong, vilket gör att de mer påminner om brutna kolonner eller kugghjul utspridda över golvet. En klassisk skönhet omstrålar de kalla betongobjekten. De påminner om en utgrävningsplats från antiken, en västerländsk idé om det icke-kolorerade vackra som något förlorat och ”rent”.

Som en insmugen kontrast, eller fotnot innehållande allt det som inte uttalas i rummet, sitter en liten monitor monterad på en ställning längst in i rummet. Kameran sveper intimt nära en hudyta med muskler tydligt spelande under ytan. Under det mjuka och lena höljet döljer sig varmt kött och blod, senor, benstruktur och organ och inbäddat. Där finns också de minnen och historier som kroppen bär. Minnen och historier som tillfogats och drabbat kropparna på olika sätt, beroende på hur de bemötts.

I en essä i utställningens trycksak, skriver konstnären Santiago Mostyn: ”Fathia Mohodin beskriver sin performativa forskningspraktik som inriktad på upplevelser av den svarta kvinnokroppen inom ett kapitalistiskt system. Hennes praktik kan tolkas som en form av ’kroppslig läskunnighet’, där linjer dras mellan idéerna om en produktiv arbetskraft, användningen av idrott för att kontrollera massorna och arvet från den kommodifierade svarta kroppen i slaveri”.

Gymmet blir till en symbolisk icke-plats för förvaring av kroppsliga minnen. Ingen har längre användning för vad vi fysiskt kan utföra med våra kroppar. Men prestationskraven har inte minskat. Tvärtom.

Konstnärspresentationen på Bonniers konsthall är generös. För första gången låter man de två stipendiaterna få hela konsthallen till sitt förfogande, istället för som tidigare, trängt ihop dem i ett angränsande rum vid sidan om en pågående huvudutställning. Det är ett klokt beslut, i synnerhet med verk som så påtagligt laddar rummet och rymden med betydelser.

Den andra konstnären är Ida Idaida, som med sina två storskaliga installationer även hon ringar in ett postindustriellt tillstånd. Både upplevelsen av verket och dess långa titel Truth is not delivered whole but received in parts a rotten corpse flesh slushed acid rain burn the scars, påminner mig om pandemins första tid, då det framkom att viruset var ett resultat av att bakterier från fladdermöss nått livsmedel och muterat med världskatastrof som följd.

Bilden av den stackars fladdermusen med sitt monsteraktiga ansikte och genomskinligt skinn mellan klorna i kombination med något man stoppar i munnen väcker direkt vämjelse och domedagssignaler. I Ida Idaidas medvetet överlastade installation är det ett annat symboltyngt djur som står i fokus: flugor, både döda och levande. Där människa och djur möts på fel sätt dyker döden upp som gubben i lådan. Någon måste trycka på stoppknappen. Nu!

Truth is not delivered whole but received in parts a rotten corpse flesh slushed acid rain burn the scars av Ida Idaida. Bild: Jean-Baptiste Béranger