När sexköpslagen trädde i kraft den 1 januari 1999 var Sverige det första land som kriminaliserade köp, men inte försäljning, av sex. Bakom modellen låg tankar om jämställdhet, mäns makt över kvinnor och att angripa prostitutionen genom att minska efterfrågan.

– Jag tycker att just kriminalisera köp är den bästa lagen vi har – den som säljer gör inget fel men den som köper gör allting fel.

Det säger Paula Dahlberg, som driver kontot Vardagsrasismen på flera plattformar. Hon sålde själv sex och sexuella tjänster under nästan tio år tidigare i livet.

– Att jag hamnade i det handlade om bekräftelsesökande och självskadebeteende. Och jag kom ur det så småningom i och med att jag blev förälder, det var väl den starkaste drivkraften.

Hon upplevde att lagens utformning gav henne en viss kontroll över situationen.

– Även om torskarna insåg att det var ganska liten risk att de skulle få några strängare straff så fanns det ändå en rädsla att jag skulle anmäla. Och då kan det komma ut till exempelvis frun eller kollegor, och det ville de inte. De jävliga köparna sket ju såklart i vilket. Men de skiter å andra sidan i huruvida våldtäkt och misshandel är olagligt, dem kommer man inte åt vilken sexköpslag man än har.

Linda Månsson har sålt sex i tio år och är medlem i Fuckförbundet, som organiserar sexarbetare i Sverige och förespråkar avkriminalisering av sexarbete. Även om det enligt sexköpslagen är tillåtet att sälja sex menar hon att de indirekt kriminaliseras mycket hårdare än köparen eller tredje part.

– Det drabbar folk på olika sätt. Den allra största smällen får folk från andra länder ta, som kommer hit och säljer sex. Det är ett trauma när polisen kommer och slår in dörren och gör en arrest. Jag vet inte om folk i Sverige tror att man får något slags hjälp, men du sätts ju bara ut på gatan och blir vräkt från lägenheten eller hotellrummet och står där och har förlorat din inkomst.

Hon anser inte heller att lagen gör det enklare att anmäla till exempel en våldsam kund.

– De flesta säljer sex för att tjäna pengar. Har du rest hit för att göra det kraschar hela det projektet om du går till polisen. Och är man bofast i Sverige och går till en lokal polis är man märkt som hora för evigt.

Hur då?

– De flesta verkar tro att om de anmäler så får alla veta, då vet socialen, barnen kan tas om hand, polisen har ofta sagt till hyresvärdar. Många av våra medlemmar bor på små orter, då kan polisen vara någon man känner, det är en sådan skam.

Skulle det vara lättare att anmäla om sexköp var avkriminaliserat?

– Jag tror det är lite som med det stigma som fanns kring homosexualitet tidigare, det gjorde ju att folk inte gick till polisen om de blev utsatta för våld. Och det har vi ju ändå sett att det har förändrats.

Evigt stigma

Att lagen är stigmatiserande framförs ofta som ett argument för dess avskaffande. Lea Lestrang, som sålt sex till och från under en treårsperiod, tror att stigmatisering finns oavsett lagstiftning. Hon sitter i styrelsen för #intedinhora, ett nätverk för och av personer med erfarenhet av kommersiell sexuell exploatering.

– I andra länder som har en liberalare lagstiftning i den här frågan är personer i prostitution fortfarande stigmatiserade. De som blir mindre stigmatiserade är köparna. Och utsattheten tror vi inte blir större av sexköpslagen. Vi tror att det finns negativa aspekter med alla lagstiftningar men om man ser på utsattheten i till exempel Nederländerna eller Tyskland så mördas personer i sexhandeln varje år. I Sverige har vi inte sett ett enda mord på en person i prostitution som begåtts av en sexköpare eller hallick sedan lagen infördes.

Paula Dahlberg tror att stigmatiseringen är en förutsättning för att sexhandel alls ska förekomma.

– För att folk, som ju framför allt är män, ska klara av att köpa sex så måste stigmatiseringen finnas där. Den här maktkänslan i att betala någon för att den inte ska få säga nej, att känna att det här är en person som är helt i min kontroll. Skulle det uppstå total jämlikhet, att de som säljer sex inte ses som annorlunda från dem som inte säljer sex, då skulle de sluta få kunder. För det är så få män, eller personer överlag, som skulle klara av att köpa sex då, så marknaden skulle i princip försvinna. Sexköp finns i dag för att stigmatiseringen finns. Och gör man det bara lättare att köpa sex påverkar man ju inte stigmatiseringen, den fortsätter ligga på säljarna för att köparna ska fortsätta kunna motivera sig att köpa.

Linda Månsson upplever att lagen förstärker utanförskapet.

– Lagen är normerande. Det handlar inte bara om att få fast folk, utan om att förändra folks attityder och det har vi ju verkligen sett, fler och fler vill också göra det olagligt att även sälja sex. Vi är oönskade på ett sätt i samhället som vi kanske inte var innan lagen kom, för då var en majoritet av svenskarna emot sexköpslagen. Nu är det som att alla i hela Sverige tror att det bara finns en sorts sexarbetare och det är att man är ett offer. Vi ses som helt annorlunda.

Så skulden hamnar inte på köparen?

– Det är säkert jättemycket skuld på dem men det hjälper inte oss på något sätt, det smittar mer av sig på oss. Jag vet inte vad det skulle göra att min kund har dåligt samvete hela tiden, det ser jag snarare som något ganska jobbigt i vardagen när jag säljer sex i Sverige, att kunder är så nojiga och kanske bokar möte och sedan inte kommer, och har ganska mycket ångest.

Linda Månsson anser att det är svårt att åstadkomma en förbättring för personer i hennes situation utan att samtidigt göra en förändring av lagen.

– Jag tror att folk lite naivt tror att lagen går ut på att hjälpa folk som säljer sex, men lagen går ut på att det inte ska finnas folk som säljer sex. Poängen är vi ska inte ha det i Sverige och allt som gör det lättare för oss är ju då fel, då bryter det mot lagen eller får inte uppmuntras, det ska vara svårt att sälja sex, det ska inte vara attraktivt på något sätt. Om vi har det bra är det tvärtemot vad lagen vill.

Vilja fara illa

I lagstiftningsärendet fastslogs att det i ett jämställt samhälle är ”ovärdigt och oacceptabelt att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser med kvinnor mot ersättning”. Det framhölls också att ”prostitution medför allvarliga skador såväl för individen som för samhället”.

– Jag tror att grundkonflikten ligger i synen på sexköpet. För att vi ser det som i grunden ett utnyttjande där den som köper sex utnyttjar den som säljer sex, säger Lea Lestrang från #intedinhora.

Paula Dahlberg menar att det i princip handlar ”om någon promille av alla som säljer som faktiskt gör det frivilligt för att de gillar det”.

– Strikt sett gjorde jag det också frivilligt utifrån att jag ville fara illa. Och då var det ett väldigt lätt sätt att kunna fara illa på, på grund av hur torskarna är. Så även om det finns ett gäng som gör det helt frivilligt så är det ju fruktansvärt få som gör det helt frivilligt och inte upplever att de far illa.

För Lea Lestrang och #intedinhora är själva transaktionshandlingen avgörande.

– Som vi ser på det så är det svårt att tala om frivillighet när det är pengar inblandade. Pengar är ju en form av maktutövning, gör så här och så här så får du de här pengarna, är det då frivilligt? Det är någonting man kan diskutera.

Makt och pengar

Den andra uppfattningen gör gällande, som exempelvis RFSL skriver, att ”sex mot ersättning i vissa fall kan grunda sig på frivillighet i form av ett genomtänkt val”, och att det är en överenskommelse mellan två likvärdiga parter.

– Det är där vi inte anser att parterna är likvärdiga. Vi menar att det finns en maktaspekt och att sexköpet är ojämlikt som sådant, fortsätter Lea Lestrang.

– Det handlar delvis om kön, att män ofta köper kvinnor, och det är oerhört sällan som kvinnor köper män eller att kvinnor köper kvinnor. Men också andra typer av makt, det handlar om klass, rika som köper fattiga, om ras, vita, rika personer som åker till fattiga utsatta länder i Asien eller Afrika och köper sex för att de kan. Det handlar om i princip alla maktstrukturer som finns, äldre som köper yngre och så vidare. Vi menar att i de absolut allra flesta fall så handlar det om en utsatthet och en maktrelation.

Linda Månsson konstaterar att vi lever i ett patriarkat med en utbredd sexism och att ”det vore jättekonstigt om det inte fanns i vår bransch”.

– Men jag vet inte om det hjälper att lägga så mycket skam på de männen. Bara för att de får någonting som grupp, att man kan betala för intimitet eller sex eller sexuella fantasier, det betyder inte att det är någonting negativt, det vill väl kvinnor också ha. Personligen skulle jag önska att fler kvinnor skulle unna sig att köpa sex. Jag tänker att straighta kvinnor är de som har absolut sämst sex i världen. Om man kunde utforska sin sexualitet i ett tryggt sammanhang med en expert, det vore väl idealfallet. Det finns många anledningar till att kvinnor inte gör det, att de inte har haft den typen av inkomst, att det är så tabu, att kvinnor inte anses ha en sexualitet och så vidare.

Synen på kommersialiseringen av kroppar, att sex över huvud taget är något som kan köpas och säljas, är en annan aspekt som har central betydelse för vilken inställning en har i fråga om prostitution.

– Jag menar att det finns gränser för vilka tjänster man kan anse att det är okej att ta betalt för, vilka rättigheter man ska ha bara för att man har pengar till det. Det handlar inte alltid bara om rätten till sin egen kropp utan vilken rätt andra människor tar sig till människors kroppar för de här pengarna, säger Paula Dahlberg.

För få alternativ

För Linda Månsson handlar det om att försöka försörja sig så gott det går.

– Vi är inte direkt ansvariga för att det finns ett jättesjukt kapitalistiskt, nyliberalt system som bara härjar. För mig är att sälja sex ett arbete precis som att vara massör eller frisör, jag använder min kropp med en annan människa och för mig känns det som ett viktigt arbete som gör väldigt mycket gott. Varje gång som jag jobbar känns det som att jag gör någonting värdefullt för en annan människa och det är också ett jobb som känns rimligt för mig. Men det är jag personligen. Det är väldigt många som inte tycker att det är ett härligt jobb och jag tycker många dagar att det är ett skitdåligt jobb.

Paula Dahlberg menar att det uppstår många problem med att se prostitution som ett yrke bland andra.

– Då ska ju samma regelverk gälla för sexköp som för andra yrken. Och där blir det ganska omgående uppenbart att det inte går. Även de som är för en avkriminalisering menar att Tysklands modell är jätteskadlig för prostituerade för att de tvingas att registrera sig. Och i och med att vem som helst i princip klarar av jobbet att sälja sex, ska det också ingå i till exempel arbetsförmedlingens pott av tillgängliga tjänster? När man börjar dra det här till sin spets blir det ganska snabbt tydligt att det inte alls är ett yrke bland andra.

Linda Månsson känner igen resonemanget som Paula Dahlberg för.

– Det finns ju platser där det är lagligt men ingen, så vitt jag vet, tvingar folk genom arbetsförmedlingen att sälja sex. Jag tror ändå de flesta förstår att det är lite absurt och jag tycker att det kanske skulle vara samma för många fler jobb. I grunden handlar det väl om att man tar bort sexarbete från brottsbalken, att det inte regleras och kontrolleras av polis, utan att det regleras som alla andra jobb.

Det finns andra sätt än lagstiftning att tillgå om det är önskvärt att färre personer ska sälja sex, menar Linda Månsson.

– Då får man väl ge folk fler försörjningsalternativ, istället för att ta bort det som vi har nu, alltså våra kunder. Men istället skär man ned på exempelvis bidrag för folk som är sjuka, jag har sett en ökning av sexarbete när välfärden inskränks. När man känner att man inte kan försörja sig på något annat sätt, eller kanske inte kan jobba 100 procent av någon anledning, då kan sexarbete funka ganska bra för de personerna. Insatser mot transfobi skulle behövas, särskilt transkvinnor känner att det är det enda jobb de kan få. Över huvud taget fler insatser som kanske utformas i samarbete med oss som säljer sex. Nu finns program som erbjuder terapi men det förutsätter att man redan har boende och pengar.

Hon föreslår vidare att en svensk feministisk utrikespolitik borde propagera mer för billig barnomsorg, gratis utbildning och föräldraledighet snarare än att exportera sexköpslagen.

Tydliga läger

För Lea Lestrang och nätverket #intedinhora står det också klart att en lagstiftning inte löser alla problem med utsatthet.

– Utsattheten finns där på grund av inneboende egenskaper hos sexhandeln och därför arbetar vi jättemycket med att försöka få igenom ökade sociala insatser, både riktat mot personer i prostitution men även generellt sett, vi tycker till exempel att vi måste öka försörjningsstödet. Och vi behöver fler Mikamottagningar i landet istället för att göra som i Stockholm, där de har skurit ner på de insatser som Mikamottagningen kan ge. Och vi behöver bättre psykiatrisk vård och möjlighet till bättre traumabehandling

Paula Dahlberg minns att det bemötande hon fick från vårdinstanser var väldigt varierande, men låg kunskap var en gemensam nämnare.

– Framför allt märktes att inom socialen och BUP fanns det en oerhört låg kunskap kring att hantera unga personer som använder prostitution som självskada. Det fanns kännedom om trafficking och kring gränsöverskridande beteende, men det blev ett väldigt skuldbeläggande av mig som utsatt, istället för att fokusera på det faktum att äldre män faktiskt groomade mig in i det här till att börja med.

Bättre sociala skyddsnät och utbildning av socialtjänst, polis och sjukvård är något som alla är överens om är nödvändigt för att minska utsattheten för personer som säljer sex. De bakomliggande motiven för perspektiven på lagens vara eller icke vara tycks vara djupt rotade och följer inte alltid de väntade mönstren. Som Lea Lestrang uttrycker det:

– Det finns två tydliga läger, så pass att personer som tycker väldigt lika politiskt i övrigt kan ställa sig på olika sidor i den här frågan.

Fotnot: Linda Månsson och Lea Lestrang heter egentligen något annat.