”Det är inte brist på pengar som förhindrar tvångsomhändertaganden”, skriver Gudrun Schyman (Fi) och ifrågasätter verklighetsförankringen i ett liberalt budgetutspel.
– Vi tar barnen, hör jag Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni säga i ett nyhetsinslag på tv.
Va?!?! Hörde jag verkligen rätt? Vem är ”vi” här och med vilken rätt? Hur ska det gå till?
Frågorna hopar sig och som gammal socialarbetare (arbetade aktivt inom kommunens socialtjänst från 1970-1988, särskilt med familjeproblematik) studsar jag inför uttalandet. Sammanhanget är förstås diskussionen om gängkriminaliteten och läget i förorten. Skjutningarna, ”klanerna”, utanförskapet, utsatta områden, och så vidare, och så vidare. Poliser och partiledare avlöser varandra i studierna. Socialarbetarna ser jag inte. Men flera poliser som efterlyser dem. Poliser som säger att vi (polisen) kan inte klara detta ensamma. När vi kommer in är det oftast för sent. Hela samhället måste vara med. Från början. Socialarbetare, förskola, skola, föräldrar, föreningsliv. Vi måste hjälpas åt.
Den här insikten, att vi måste hjälpas åt, fanns levande inom samhällsdebatten och den sociala praktiken på 70 och 80-talet. Det fanns faktiska kunskaper grundade i forskning som visade att det förhållningssättet, samarbete, både mellan myndigheter och med familjerna, var det som gav resultat.
En förgrundsgestalt i omsvängningen från repression till respekt i det sociala arbetet var Gustav Jonsson, 1907–94, barnpsykiater, grundare av Barnbyn Skå (”Skå-Gustav”) och verksam där till mitten av 1970-talet. Hans idé var att det enskilda barnet var bärare av en problematik som fanns i familjen och att familjen i sin tur var bärare av en problematik som fanns i det omgivande samhället.
Alltså skulle familjerna rustas, både psykologiskt och ekonomiskt, få nya verktyg genom större kunskap och förståelse både om sig själva, barnen och samhället. Vistelsen på Barnbyn Skå, där hela familjen var frivilligt ”omhändertagen”, lade grunden.
När institutionen lades ned skulle Skå-andan spridas ut i (socialtjänst)distrikten. Jag var en av ett tiotal pionjärer som gjorde detta. Bland annat i en sjubarnsfamilj med alltifrån blöjbarn till strulig tonåring. Bägge föräldrarna arbetslösa. För trång lägenhet söder om Stockholm i det som då kallades problemområde. Arbetsförmedlingen, socialtjänsten (som då också var både nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd), skolan och förskolan, hade var för sig handläggare och gjorde också hembesök. Det var mer än heltid för familjen.
Nu skulle det istället bli en person som skulle hålla ihop allt. Vara där och försöka förstå, förklara och förändra. En person 20 tim i veckan. Plus möten med myndigheter. ”Hemma hos–are” fick vi heta, med otrygga anställningar och timlön. Efter fem år hade vi förhandlat oss fram till fasta tjänster. För det visade sig att det var ett effektivt sätt att arbeta. Det blev utveckling i rätt riktning fast det tog lite tid.
Jag tänker på det här när jag hör att regeringens budget, på initiativ av Liberalerna, ska avsätta 700 miljoner kronor till omhändertagande av barn i kriminella miljöer. Jag försvarar inte kriminalitet eller kriminella miljöer. Tvärtom. Och jag är medveten om att problembilden ser annorlunda ut nu än vad den gjorde på 80-talet. Men det mänskliga är detsamma.
När Nyamko Sabuni säger att barnen med tvång ska plockas bort från de destruktiva familjemiljöerna, då vet jag att det är det bästa sättet att få hela familjer och släkter att sluta sig samman och vända sig mot samhället, i hat. För vi älskar våra ungar!
Jag tror inte heller att det är brist på pengar som förhindrar tvångsomhändertaganden. Däremot vet jag att det finns en konstant brist på pengar för hela socialtjänstens verksamhet och att det går ut över det förebyggande arbetet, särskilt det som riktar sig till unga.
Regeringen aviserar nu nya miljarder till välfärdens verksamheter; vård, skola och omsorg. Som kommunpolitiker ser jag behovet av permanenta förstärkningar. Och jag ser behovet av både fackligt och politiskt motstånd mot den ökande repressionen inom socialtjänstens verksamhet.
Barnkonventionen har nyligen blivit lag i Sverige. Svaret på frågan ”Vad gör vi med barnen?” får aldrig bli Nyamko Sabunis:
– Vi tar dom!
