I dagarna är det tio år sedan som Feministiskt perspektiv utkom i sin första form: Försmak. Vi gav ut den som svar på löftet att starta så fort vi hade fått 1 500 registrerade prenumeranter.

Sverigedemokraterna hade bara veckor tidigare för första gången kommit in i Sveriges riksdag. Det var en skräll. Sex procent. Opinionsundersökningarna hade underskattat partiets framfart. Feministiskt perspektivs hastiga mobilisering och herstorik måste ses i ljuset av det; att vi hade fått ett folkvalt, rasistiskt parti in i den parlamentariska demokratins centrum.

Det och att feministiska perspektiv lyste med sin frånvaro i andra medier. Organiserade antifeminister, med multipla anonyma konton i sociala medier däremot, satt bänkade med högafflar, vulgärargument, hot och säkert en hel del alkohol. Det verkar de göra fortfarande.

Omfattningen av att ha fått SD, inhemska altrightmedier och en global pandemisk värdekonservatism i knäet hade ännu inte förespeglats oss. Inte heller att Mark Zuckerberg skulle kunna detaljstyra vilken journalistik vi skulle nå ut med i Sverige tio år senare.

Feministiskt perspektiv kommer med sitt första nummer i januari 2011. Vid det laget hade vi närmare 3 000 prenumeranter. Sedan dess har vi utkommit varje vecka, över 800 nummer med närmare 16 000 artiklar. Betald upplaga har gått upp och ner, men läsningen har varit god ända sedan starten.

Under 2021 hoppas vi följa upp lösa trådar ur arkivet; vad hände sen?

Det är på sin plats att säga att vi jobbade hårt. Hade stora möten där vi konstaterade att vi tyckte olika och att det var bra. Vi bemödade oss också om att ha en tvärpolitiskt styrelse; en rödgrönrosa. Det är den fortfarande, även om långt ifrån alla som medverkat har en given partivist över huvud taget.

Ett vänsterprojekt? Ett rödgrönrosa projekt, men främst ett feministiskt projekt, ett publicistiskt projekt. Vi har sedan 2014 haft politiska krönikörer från S, V, MP och Fi. De står för sig själva, men är ofta överens om politiska reformer. Med ett undantag har de alla även fört någon intern kamp i sina respektive partier. För plats, perspektiv eller positioner. Ibland öppet, ibland parallellt. Det är till exempel inte ovanligt att deras egna partier, centralt, inte delar deras texter i sociala medier. Vid något tillfälle har någon även försökt stoppa en text. En liten interiör, bara.

Vi har även ansträngt oss att hålla vår upplåsta opinionssida öppen för olika feministiska perspektiv, även om det stundtals varit ansträngande. Som Nina Lekander konstaterade redan innan vi kommit ut; Borde inte tidningen heta Feministiska perspektiv? Kanske hade varit bättre? Hade det gjort skillnad? Inte i vår ambition.

Vi har nolltolerans på rasism och sexism, antifeminism och trans- och homofobi – vi har inte alltid lyckats – men det har gjort oss till världens kanske minst populistiska tidning. Tur att vi har Sara Ahmed. Partypajarna i nyhetsfabriken.

När en tillbakapressad men stor och månghövdad rörelse inte får utlopp tenderar den att vända udden inåt. Feminismen är samhällskritisk, men också självkritisk. Ibland till och med självföraktande. Till skillnad från vänstern i stort, förväntas feminismen att tala med en röst, svara för varenda uttalande som gjorts i en feministiskt kontext.

Mest av allt var och är Feministiskt perspektiv en nyhetstidning. Vi har alltid strävat efter att skilja på nyheter och opinionsmaterial. I det avseendet, en högst traditionell tidning. En snabb blick på jämngamla altrightmedier räcker för att se skillnaden.

Där vi vill se en breddad omvärldsbevakning, önskar de en alternativ världsbild. Så alternativ att fakta, statistik och forskning får ger vika för de lägsta, tänkbara känslor; xenofobi, misogyni, homofobi, historieförfalskning och kunskapsförakt.

Även forskningen i allmänhet och genusforskningen i synnerhet har under senare år kommit att inte bara ifrågasättas som disciplin, men också fått utstå hot om våld, aggressiva besökare och hot. I Rumänien har genusforskningen förbjudits och många fruktar att Polen ska göra samma sak. detsamma gäller rasismforskning.

Efter tio år med en feministisk redaktionsbrevlåda vet vi exakt när, om vad om ens alls det kommer politiska utspel som rör jämställdhet eller jämlikhet. Till samtliga politiska partier i Sverige kan påpekas att jämlikheten – våra fri- och rättigheter – återkommande glöms bort. Den nödvändiga analysen uteblir, gång på gång. Ekonomiskt, socialt, juridiskt och politiskt. Trots jämställdhetsmyndighet, diskrimineringsombudman, medlingsinstitut, minister och feministisk regering.

Politisk feminism poppar upp, slår igenom, som hösten 1999. Gudrun Schyman gjorde ett toppenval genom att lyfta klass och kön, eller arbetsvillkoren för kvinnorna inom offentlig omsorg, och plötsligt ville alla ha en del av kakan. Etisk feminism hette kristdemokraternas version.

Sedan dess har vi sett fyra peakar; 2006 när Feministiskt initiativ och exempelvis Socialdemokraternas nätverk Feministas bildas. 2014, när Fi når ett genombrott och Soraya Post kommer in i Europaparlamentet. Plötsligt dominerade feminismen på kampanjaffischerna nästan ända fram till riksdagsvalet samma höst. Och så #metoo 2017. Strax därpå fick vi faktiskt en samtyckeslagstiftning.

Ju större genomslag, desto hårdare slår dörren igen när vinden vänder. Ur ett längre perspektiv tycks ändå utbrotten komma oftare nu för tiden.

I januari 2021 är det meningen att vi ska fira 10-årsjubileum. Feminister lever farligt och det gör även Feministiskt perspektiv. Våra bevakningsområden, däremot, tycks aldrig sina.

Har vi gjort skillnad? Vi tror att vår existens påminner andra medier om behovet av representation och perspektiv, fler röster samt om graden av feministisk aktivitet som hela tiden bubblar under glastaket – även i de tuffaste stunder är Feministiskt perspektivs kalendarium fullt.

Och visst finns det ljuspunkter! Som när år av larm om den smärtsamma sjukdomen endometrios plötsligt genererar en nationell, politisk strategi, eller när feminister marscherar i vad som beskrivits som världens största manifestation för att markera rätten till fri abort och vi rapporterar från hela världen.

Två områden sticker ut: Kvinnor inom sportjournalistiken – både bland journalister och idrottsutövare. Där har det har blivit bättre. Inte bara ur ett journalistiskt perspektiv – idrottarnas resultat blir allt bättre, trots sämre löne- och träningsvillkor än motsvarande för män. Vi har inte varit ensamma här, men vi har varit med.

Den andra ljuspunkten är intimt förknippad med nätet och möjligheten att faktiskt ta offentlig plats. På senare år har våra räknefeminister även börjat kartlägga representationen av vad som benämns etnisk bakgrund. Där är fortfarande motståndet starkt, och hoten värre, men antalet röster har fullkomligt exploderat, genom egen försorg. Vi är en del av det.

Den hårt ideologiserade amerikanska sajten Breitbart, och deras alternativa syn på fakta, har de senaste månaderna genererat mer trafik i det amerikanska presidentvalet än samtliga de stora mediehusen tillsammans. Det är betydligt svårare att göra motsatsen. Att sträva efter demokratiutveckling snarare än demokratisk regression. Men vi har faktiskt gjort det.

Sa jag att vi saknar betalande prenumeranter? Vi vill fira 10 år 2021.