En plattform för organisering kring gemensamma behov och rättigheter, oavsett ursprungsland. Det är tanken med Transnationellt adopterades riksorganisation, som lanserades i helgen. Feministiskt perspektiv ställde tre frågor till grundarna via mejl.
Initiativtagare och styrelsemedlemmar i nybildade Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) är Maria Dexborg, ordförande, Mariana Ribeiro da Silva, vice ordförande, Bonnie Berggren, kassör, Andreas Risan och Deepati Forsberg, ledamöter.
Berätta lite om bakgrunden, vad som lett fram till initiativet?
”Det finns ca 60 000 transnationellt adopterade i Sverige. Sverige är därmed det land i världen som har flest transnationellt adopterade per capita. Ändå diskuteras transnationell adoption nästan aldrig från den adopterades eget perspektiv. Svenska myndigheter har begränsad kunskap om transnationellt adopterades erfarenheter och behov. Det behövs därför en intresseförening som enar transnationellt adopterade ifrån alla ursprungsländer och som kan föra medlemmarnas talan med en enad röst.”
Vad hoppas ni, som förening, att kunna åstadkomma för konkreta förändringar?
”Det är på många sätt tydligt att transnationellt adopterades rättigheter och behov sällan eller aldrig diskuteras på politisk nivå. Det vill vi ändra på. TAR vill bland annat att transnationellt adopterade ska erkännas som en minoritetsgrupp. Vi anser att ansvaret för transnationella adoptioner ska ligga hos en statlig myndighet. Detta ansvar bör inkludera förmedling av transnationella adoptioner samt all arkivering av adoptionsakter, både dåtida och nutida. I dag sköts allt detta av olika civilsamhällesorganisationer. Det är inte rättssäkert.
Adopterades rättigheter behöver säkerställas och etiska dilemman måste hanteras. Då krävs att adoptionssystemet förbättras och till viss del förändras. TAR vill därför även att Sveriges regering ska tillsätta en statlig utredning som granskar samtliga transnationella adoptioner som genomförts till Sverige. Utredningen bör ha särskilt fokus på rättssäkerhet och transnationellt adopterades rättigheter samt inkludera en etisk prövning.
Vi vill att alla transnationellt adopterade i Sverige ska få möjlighet till kännedom om sitt biologiska ursprung och sin livshistoria. För att detta ska bli verklighet krävs att svenska staten erbjuder transnationellt adopterade ett ekonomiskt bidrag för att täcka kostnader som uppstår i samband med resa till ursprungslandet och ursprungssökning. I dag finns inget sådant bidrag för adopterade. Däremot finns ett adoptionsbidrag om 75 000 kronor som blivande adoptivföräldrar (adoptanter) kan ansöka om. Det anser vi är en orimlig snedfördelning av samhällets resurser.
Vi vill även att det ska finnas en självklar plattform för adopterade att mötas och organisera sig, oavsett vilket land vi kommer ifrån. Vi har mycket gemensamt och det märks när vi möts och delar våra erfarenheter!”
Vilka är de största utmaningarna i det arbetet?
”Gruppen transnationellt adopterade har tidigare enbart organiserat sig i olika föreningar beroende på ursprungsland. Det finns till exempel en förening för adopterade ifrån Sydkorea, en annan för adopterade ifrån Chile och så vidare. Den största utmaningen ligger därför i att föra in ett nytt perspektiv på den politiska dagordningen. Transnationellt adopterade, oavsett ursprungsland, är en minoritetsgrupp med liknande livserfarenheter och behov. Vi utgör cirka 60 000 personer i Sverige i dag, och många av oss är sedan länge vuxna. Trots detta rådfrågas vi sällan eller aldrig i frågor som direkt rör oss, våra liv och rättigheter. Det vill vi ändra på.”
