Jag har sett dokumentären om Hillary Clinton i SVT och jag har också läst boken Den längsta kampen, Hillary Clintons väg till makten av Martin Gelin (Natur och kultur, 2016). Både filmen och boken ger ett tydligt budskap. Förändringar tar tid!

Att följa Hillary Clintons väg från det första feministiska talet på universitetet Wellesley, där hon kritiserade att samhället gjorde kvinnor osynliga och att alla ledare verkade vara män, till det delvis feministiska tilltalet i den senaste presidentkampanjen ger just det budskapet. Det finns inga lättvunna segrar. Det finns inga genvägar. Det finns bara ett engagerat, envist, långsiktigt, organiserat politiskt arbete att göra. Parat med vissheten om att ingen annan gör det åt oss.

I den patriarkala värld vi lever i är det ibland lätt att glömma bort vilka subtila uttryck det tar sig. Politiken är inget undantag. Partierna är inget undantag. Media är inget undantag. Och i USA är det väldigt tydligt. I presidentvalet 2008 handlade kritiken mot Hillary Clinton ofta om annat än politiken.

Galna historier

Konservativa tv-värdar som Tucker Carlson och Glenn Beck uttryckte en oro över att Hillary Clinton bar på en hemlig dröm om att kastrera män: ”Varje gång jag ser henne i tv-rutan korsar jag benen ofrivilligt”, sade Carlson. Kolumnisten Mike Barnicle menade att Clintons största problem var att hon ”ser ut som den första frun du skiljde dig från och som nu står och väntar på dig utanför rättegångssalen”. Den konservativa debattören Marc Rudov menade att: ”När Hillary pratar hör alla män en fru som tjatar om att ta ut soporna.” En konservativ nyhetssajt släppte regelbundet ut foton där Hillary Clinton såg trött eller nyvaken ut och i konservativa radioprogram blev det till en engagerad debatt om hennes hälsa, med frågan: ”Vill vi i vår utseendefixerade kultur verkligen stirra på den här åldrande kvinnan?”

– Jag har varit en offentlig person i över fyrtio år och sett så många galna historier om mig och borde förstås vara van. När jag slutade som utrikesminister i Obamas administration 2013 hade jag fantastiska opinionssiffror. Det som hände sedan, under kampanjen, var en stormflod av negativitet, vilseledande information och konspirationer. Inför kommande presidentval är det viktigt att amerikanska folket får välja sina ledare utan att styras av fejkade fakta och utländsk påverkan, säger Hillary Clinton i en intervju.

Dit är det långt. Väldigt långt. Politiken sedd med en mans blick resulterar i en sexism som i USA når höjder som vore otänkbara här. Men sexismen finns förstås också här. Genuskontraktets lagar om att män lyssnar på män och kvinnor lyssnar på män frodas fortfarande. Jag brukar på mina egna möten fråga publiken om de minns att vi hade en myndighet som hette JämO och att en man under en period var chef där. Många minns Claes Borgström. Sedan frågar jag om de minns vem som var före och vem som kom efter. Frågorna var ju inte nya och problemen hade heller inte lösts när Borgström slutade. Men ingen minns. När män talar lyssnar vi lydigt. Oavsett om det som sägs är rätt eller fel.

Mod och hyckleri

Den faktagranskande nyhetssajten Politifact visade vid en genomgång av kampanjerna 2016 att Clinton var den i särklass mest uppriktiga kandidaten. 95 procent av hennes uttalanden var sanna medan samma siffra för Bernie Sanders var 46 procent, för Ted Cruz 23 procent och för Donald Trump 12 procent. Men reaktionerna kommer. Den antirasistiska och inkluderande feminismen växer både lokalt, regionalt och globalt. Betoningen av individens frihet parad med en systematisk och strukturell kritik av makten har hittat en självständig ideologisk utgångspunkt i feminismen.

Tiden är mogen för politisk feminism och Hillary Clinton har varit en bärare av den. Modig men samtidigt hycklande. Hycklande för att hon väjer för den grundläggande frågan om våldet. Det våld som går från det intima till det internationella och där våldets syfte alltid är makt och kontroll. Över en kvinnas kropp, en ung människas sexualitet, ett revir i en storstad eller över territorier i världen.

Feminism och militarism går inte ihop. Och när vi ser vilka ramaskrin det självklara kravet att begränsa det privata vapeninnehavet väcker i USA förstår vi att det är långt kvar innan den destruktiva kopplingen mellan manlighet och militarism kan frigöra människan från krigets gissel. Där som här.

Med Hillary Clintons erfarenheter av att ständigt bli utsatt för alla upptänkliga härskartekniker vore det inte förvånande med en dos illa dold bitterhet. Men jag hittar faktiskt inte det. Hennes slutord – jag har levt ett rikt liv, jag har älskat och jag har blivit älskad – visar snarare på insikten om att hon har gjort mycket för att andra nu ska kunna fortsätta. Och vi är många.